– Det var omvälvande. Jag smälter det fortfarande, säger Eva Nordung Byström, två dagar efter att hon lagt ned biskopsstaven i en fullsatt Härnösands domkyrka.
Hon berättar att hon såg inspelningen på kvällen efter, med en godispåse.
– Jag jobbade ju under gudstjänsten och gick in i det. Men det blev jättefint. Jag kände en blandning av lättnad och vemod, och mycket tacksamhet. Och förundran över att åren har gått och att tiden är mogen att lämna.
Berörd av människorna
Hon säger att hon fått kvitto på att mycket av det hon gjort biskop blev uppskattat.
Vad har varit roligast med att vara biskop?
– Jag har tyckt om att möta prästkandidaterna och att följa Svenska kyrkans unga. Och så har jag blivit berörd av alla engagerade människor i stiftet. De finns även i församlingar med konflikter och svårigheter, församlingslivet lever där ändå.
Vad har varit svårast?
– Det var ju striden med stiftsstyrelsen. Mentalt har jag hämtat mig nu, men kroppen är fortfarande påverkad. Jag får hjärtrusningar ibland, men det blir bättre.
Fick starkt stöd
För tio år sedan vigdes Eva Nordung-Byström till biskop. Hon var prost, erfaren kyrkoherde och en företrädare för kritiska präster i stiftet.
– Vi ifrågasatte stiftsstyrelsens förhållningssätt. Under biskopsvalet fick jag ett starkt stöd av präster och förtroendevalda i stiftet. Men stiftsstyrelsen ville inte ha mig.
När Eva Nordung-Byström tillträdde var arbetsmiljön på stiftskansliet en stor fråga.
– Arbetsmiljön var dålig sedan länge, men efter en tid började stiftsstyrelsen göra mig till syndabocken.
Uppmanades att sluta
Situationen blev akut när stiftsstyrelsen sommaren 2020 kom fram till att problemen med samarbetet med biskopen som styrelsen upplevde, inte skulle gå att lösa. I september uppmanade stiftsstyrelsen att Eva Nordung Byström att avsluta sin tjänst. Styrelsen ville köpa ut biskopen, annars skulle hon sägas upp.
Men i december 2020 upphävde överklagandenämnden stiftsstyrelsens beslut. En biskop kan inte sägas upp utan först ha förklarats obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst av ansvarsnämnden för biskopar, sa nämnden i sitt beslut.
"Uppfattas som besvärlig"
Hon är inte den som gillar att stå på barrikaderna, säger hon, men hon har stått för de ställningstaganden hon gjort. Hon vigdes till präst för 40 år sedan då kvinnor som var präster var få och motståndarna profilerade. Hon har engagerat sig för ungdomar, samer och i hbtq-frågan.
– Jag tror att jag uppfattats som besvärlig ibland. Jag sa till stiftsstyrelsen att så här kan man inte ha det på ett stiftskansli.
Hon hade jobbat med konflikt och organisationsutveckling förr.
– Men om en part inte vill lösa konflikten och inte accepterar organisationen eller kyrkoordningen, då blir det svårt.
Ingen tydlig förklaring
Konflikten smög sig på, säger hon. Hon kände i luften att något var på gång och så ville stiftsstyrelsen plötsligt köpa ut henne.
– Jag hade varit engagerad i facket länge, jag trodde att stiftsstyrelsen skulle följa boken. Men det gjorde den inte.
När Eva Nordung-Byström visiterat i stiftet har hon mött enheter som inte fungerat, oftast små enheter med bristande kompetens i arbetsgivar- och förvaltningsfrågor.
– Där det inte fungerar vill de förtroendevalda bestämma själva och accepterar inte att ämbetet har något att säga till om. De vill inte följa kyrkoordningen utan de vill arbeta som i offentlig sektor eller en vanlig förening.
Den beskrivningen liknar den bild hon ger av stiftsstyrelsen.
Eva Nordung-Byström säger att hon aldrig fick någon tydlig förklaring till varför stiftsstyrelsen ville köpa ut henne. Skälen de gav var lätta att avfärda, tycker hon.
– Det hade varit lätt att gå i pension då, min make hade blivit sjuk. Men jag fick ett så enormt stöd från anställda och förtroendevalda i stiftet. Jag insåg att det inte var en kamp för mig, utan för kyrkan som organisation och för många i kyrkan.
En stark kallelse
Trots allt har hon inte ångrat att hon blev biskop.
– Jag upplevde en väldigt stark kallelse när jag blev vald, det kan man inte ångra. Men man kan undra varför man dras in i något sådant? Jag har klagat på Gud som fört mig på konstiga vägar. Men jag har aldrig ångrat mig.
I dag är hon glad över att hon inte gav upp. Samarbetet med den nya stiftsstyrelsen och den nya ledningen på kansliet har fungerat väldigt bra säger hon, och under de sista åren bockade hon av flera saker som hon hade velat göra som biskop.
Vill inte ha stordrift
Under Eva Nordung-Byströms tid som biskop har många församlingar i stiftet lagts samman i pastorat.
– Jag säger inte sammanläggning, det handlar om församlingar som samverkar. Utan bärkraft fungerar församlingarna vare sig ekonomiskt eller kompetensmässigt. Församlingarna med röda siffror är de som inte samverkar.
Men Eva Nordung-Byström vill inte ha stordrift.
– Om kyrkoherden och kyrkorådet har den mentaliteten, om de inte tänker samarbete, inte inser att församlingarna och deras grundläggande uppgift finns kvar, då skapar de problem.
I stiftet finns nu stora pastorat, flera lika stora som Skåne, de har bärkraft i dag. Men stiftet har mycket glesbygd och det är svårt att rekrytera personal.
– Men jag tycker att människor ska lyssna på hur Gud kallar. Gud borde ju kalla till glesbygden också.
Kan Svenska kyrkan vara rikstäckande, som lagen om Svenska kyrkan kräver, om församlingarna inte kan anställa?
– Det beror på vad vi menar med rikstäckande. På vissa platser kan vi nästan inte ha någon verksamhet alls.
Långsiktigt projekt
Ett av de sista projekten hon var med om att starta som biskop är stort och långsiktigt och kallas Framtidsprogrammet. Idealitet är en av bitarna i det och genom det ska personal, förtroendevalda och frivilliga utbildas om idealitet och strukturer för engagemanget skapas.
– Vi behöver präster när vi firar mässa och vid kyrkliga handlingar. Men vi kan fira gudstjänst med hjälp av ideella. Kommer en person som tänder ett ljus, ber en bön så är det en gudstjänst, även utan präst och utan fullsatt kyrka.
Nu är staven nedlagd – vad händer nu?
– De första månaderna ska jag ta det lugnt. Jag har lämnat biskopsgården och sålt min makes hemgård. Nu tänker jag packa upp en flyttkartong per dag.
– Och så ska jag träna mig i att inte vara yrkesverksam och att leva ensam – min make dog för ett och ett halvt år sedan. Nu ska jag åka med husbilen själv.
– Men i morse sken solen och jag behöver inte förbereda mer, eller ha en åsikt mer. Det är ganska skönt.
