"Alla präster borde prova en vecka i tyst bön"

Genom åren har jag på detta sätt provat olika andliga traditioner inom kristenheten. Det har varit ignatiansk fromhet, franciskansk i Assisi, ”klassisk” retreat med fasta böner och meditationer med mera.

Det handlar för mig inte om att hitta ”min fromhet” utan om att lära mig, förstå och ”smaka på” olika vägar och språk. Jag tycker egentligen att alla präster borde smaka olika andliga traditioner på detta sätt. Åtminstone borde alla präster prova en vecka i tyst bön. Inte för att alla kommer att tycka om det utan för att det finns de som gör det. Som andlig ledare behöver man ha erfarenhet av olika sätt att be för att hjälpa människor hitta en väg, ett språk för bön och tillbedjan. När någon säger att ett visst sätt att be ”inte passar mig” behöver vi ha respekt för det – såvida det inte är en präst. En präst ska leda andra och bör förstås känna olika vägar. En präst ska kunna hänvisa sökare en väg som för dem närmare Kristus. Övriga medarbetare i församlingarna behöver också ha tid för bön och fördjupning i sin tjänst och kyrkoherdar står i en särskild roll med särskilt stort behov att dra sig undan. Precis som biskopar.

En gymnastiklärare behöver ha övergripande kunskap, och erfarenhet av, olika sporter. En svensklärare behöver ha läst även författare som inte är favoriterna och en präst behöver förstå vad bön är och känna igen den även när det är en ovan form.

Därför upplever jag det som en oerhörd förmån och en plikt att genomföra dessa retreater.

Taizé var för mig på 90-talet en fantastisk upptäckt! Det var som om helig Ande rörde vid mig och öppnade en fallucka till ett hemligt rum där jag utan att vara beredd fick möta Närvaron. Nu känns det annorlunda. Jag var skeptiskt nyfiken när jag nu åkte hit. Men jag slås fortfarande av bönen, tystnaden, internationalismen med alla dessa språk som talas i gudstjänsterna, och av ekumeniken.

Bönen är för mig något av det mest centrala i relationen med Gud. Därför har jag skrivit om bön och därför pratar jag ofta om det. Men att prata och skriva om bön är inte så viktigt som det är att faktiskt be.

Här i Taizé ber man normalt sittande på golvet eller på en bönepall. Åren har gjort sitt och nu har jag problem med rygg och knä. ”Löparknä”, säger min svärdotter. ”Artros”, säger min fru. Jag säger löparknä. Tycker det låter bättre. Därför får jag sitta på en stol de vänliga bröderna satt fram åt mig, och åt gamla människor. Själv är jag bara 59 (denna månad också).

När jag deltar i bönerna dag efter dag (tre gånger om dagen) leds jag av en osynlig guide allt djupare in i bönen. Varje bönetillfälle har cirka tio minuters tystnad för egen bön och / eller eftertanke. Då är det HELT tyst, inget småmummel som innan klockorna ringer. Tio minuter är en lång tid. De första dagarna är det lätt att hinna med allt jag tänkte be för och alla människor som är viktiga för mig. Efterhand började jag att be för de människor jag inte tänker lika ofta på. En efter en dyker de upp i mina tankar. Det handlar om människor i min närhet, människor jag inte känner, människor jag råkat se, människor i Sudan, Ukraina, Yemen … Men så plötsligt vid en morgonbön blev jag avbruten av nästa sång! Tio minuter hade gått och jag var inte färdig! Då är det tur att det är ytterligare två bönegudstjänster samma dag. Jag får väl fortsätta … Kanske att jag inte ska be lika varje gång? Jag hinner helt enkelt inte när jag fyller på böneämnen. Tur att det är 30 minuter tystnad för egen bön i kyrkans gudstjänster här i Taizé varje dag!

Det är en speciell känsla att sjunga ”sjung lovsång alla länder” på ukrainska! Det öppnar ett särskilt rum i bönen. Må de snart kunna lovsjunga Gud i Ukraina. Och i Sudan. Och i Yemen, i Tigrai och andra platser där människor tror att man kan vinna ett krig.

Detta besök innebär också samtal och måltider med klostrets bröder. Det ger en god inblick i livet här vecka efter vecka. Men inte bara här, utan i hela världen genom brödernas internationella och ekumeniska utblick. En kvällsmat tillsammans med några volontärer gör att jag gärna rekommenderar var och en som längtar att komma hit för att arbeta en kortare eller längre tid.

Nästa år kommer vi att be och lyssna in Guds tilltal på ett annat sätt, på en annan plats. Ibland kommer vi att göra det så att jag känner mig hemma, ibland så att jag är en gäst i ett för mig främmande rum.

Jag förs tillbaka i rummet av att alla hundratals ungdomar sjunger ”Herre visa mig vägen, och gör mig villig att vandra den…” på svenska! Vår närvaro påverkar hela skaran av ungdomar. Bröderna vill be för kyrkan i Sverige och för att människor ska känna igen Guds tilltal också hos oss.

Det är fantastiskt att sjungande i alla stämmor på olika språk få be till Gud. Också på en stol. Löparknä.

Johan Tyrberg