Biskopen i Härnösand: Det var en svår tid

Eva Nordung Byström känner sig stark igen. Efter en höst där hälsan sviktade av hård press, både från stiftstyrelsen som ville att hon skulle sluta och en ansträngd situation på stiftskansliet, känner hon åter framtidstro och arbetslust.

När överklagandenämnden nyligen kom med beskedet att stiftsstyrelsen inte kunde avskeda henne, kände hon upprättelse och en stor tacksamhet.

– Det har varit en mycket svår tid, inte bara för mig utan för mina närstående, familj och medarbetare. Jag själv stod fast i min övertygelse, jag har ett uppdrag och det är att vara biskop i ett fantastiskt stift. Men jag är ingen stålkvinna och många gånger vaknade jag om natten och kände förtvivlan inför det jag var utsatt för. När sedan beslutet kom, som dessutom var så tydligt, kände jag en otrolig lättnad.

Tänkte du någon gång att det var lika bra att sluta kämpa?

– Det skulle ha varit egoistiskt av mig att välja ett skönt liv som pensionär. Jag har 40 år som yrkeskvinna bakom mig, ett liv utan rabalder, där jag uppskattats för min kompetens och erfarenhet. Det är klart att jag som alla har mina sidor, men jag har aldrig misskött mig. Och här var något större på spel, en konstitutionell kris för hela Svenska kyrkan.

– Frågorna jag hela tiden tänkte på var: Vad är viktigt att kämpa för? Alla som valt mig, vad skulle det ge för signaler om jag slutade?

Hur fungerar det i dag?

– Nu har vi fullt fokus på arbetet med att säkra arbetsmiljön på stiftskansliet samt anställa en ny stiftsdirektor. Dessutom har vi som ett jättestort glesbygdsstift utmaningar med rekrytering och vikande befolkningsunderlag.

– Jag vill att alla som arbetar i stiftet, från kanslipersonalen till medarbetare i församlingarna, ska känna fokus och arbetsglädje, och att försoningsprocessen pågår.

Hur ser dina kontakter med stiftsstyrelsen ut nu?

– Vi träffas och styrelsen har uttryckt förtroende för mig som ordförande. Jag tror att det fortsatta arbetet ska gå bra. Jag har ännu inte fått förklarat vad jag var anklagad för. Men i en sådan här process kan jag inte gräva för mycket i det. Jag har sörjt och varit upprörd över att inte kunna bemöta kritik, men fortsätter jag söka de svaren tar det fokus från det jag ska göra. Det går inte.

– Man måste också komma ihåg att mitt arbete med stiftsstyrelsen utgör kanske fem procent av min totala arbetstid, det är en mycket liten del av allt jag gör.

Enligt uppgift ska ärkebiskopen under sommaren ha frågat hur många månadslöner du kunde tänka dig för att sluta. Stämmer det?

– Nej, det gick aldrig så långt. Jag fick en fråga om jag kunde tänka mig en uppgörelse och då förstod jag att det inte stod rätt till, att information som sedan i våras nått kyrkokansliet inte var sann. Men då var processen så långt gången – utan min vetskap.

Dina kollegor i biskopsmötet uttryckte stöd för dig i oktober trots att situationen var känd sedan en längre tid. Varför dröjde stödet, tror du?

– Det är mycket ovanligt att ett biskopsmöte gör ett gemensamt och kraftfullt uttalande på det sätt som gjordes. De behövde tid för att fundera igenom och formulera sig tydligt. Under tiden fick jag självklart stöd direkt från dem. 

Hur känner du för det stöd som stiftsstyrelsen fick från kyrkokansliet?

– Stiftsstyrelsen har i sin behandling av mig fått hjälp av kyrko­kansliet och från kompetenser som kyrkokansliet engagerat.

– Ingen från stiftsstyrelsen eller kyrkokansliet har vid något tillfälle frågat efter min bild av vad som hänt. Jag har vid två tillfällen fått möjlighet att berätta. En gång på eget initiativ, den and­ra gången då jag blev anmodad att inställa mig till en förhandling.

– Vid båda tillfällena blev jag beskylld för saker som inte stämmer eller inte har hänt. Jag har till och med kunnat visa dokument på att det jag beskyllts för inte stämmer. Vi har också med­arbetare i stiftet som försökt ­korrigera falska anklagelser och felaktiga bilder utan att man tagit hänsyn till vad som framkommit.

Av vem anklagades du och för vad?

– Det var anklagelser som både en av kompetenserna kyrkokansliet anlitat och Kenneth Norberg, stiftsstyrelsens vice ordförande, vidarebefordrade med stiftsstyrelsen som avsändare. Jag vill inte här ta upp vad de handlar om.

Hur känner du inför det?

– Det är skrämmande om det är detta rättsosäkra beteende man menar är den arbetsrätts­liga vägen man tycker att man har rätt att gå om en biskop ska sägas upp. Jag har alltså ohörd falskeligen anklagats och blivit drabbad av att dessa lögner om mig spridits i media och i vår kyrka utan att kunna förklara mig eller få upprättelse trots att det i dag borde vara klart utifrån alla rapporter som offentliggjorts under hösten hur det verkligen låg till.

Vad säger du till dem som anser att det är så gott som omöjligt att avskeda en biskop i Sverige om problemen inte tillhör biskopens vigningstjänst?

– Det där är inte sant. Om jag som ordförande i stiftsstyrelsen skulle missköta mig, ska revisorer och stiftsfullmäktige kopplas in. Biskoparnas ansvarsnämnd måste finnas med om man tvingas säga upp en biskop. Men det är inte så att det endast är vissa saker som är kopplade till vigningstjänsten som gör att det blir ett ärende för Ansvarsnämnden.

– Biskopens uppdrag är helt och odelat. Man kan inte säga att det finns vissa uppdrag som inte tillhör den biskopliga vignigstjänsten. Missköter jag mig prövas jag i Ansvarsnämnden oavsett skäl till misskötsel.

Du har själv arbetat fackligt i många år, hur upplevde du stiftsstyrelsens hantering av dig?

– Jag känner ju arbetsrätten väl efter mitt fackliga engagemang och också efter många år som kyrkoherde. Inget i hanteringen av mig följde de spelreglerna. Inga samtal hade hållits med mig, jag hade inte fått några varningar, inga skriftliga underlag hade presenterats för mig.

Eva Nordung Byström upprepar att stiftet inte ensamt utgörs av stiftsstyrelsen utan av stiftsstyrelsen, domkapitlet och biskopen gemensamt och tillsammans utgör delarna den juridiska personen stiftet.

Överklagandenämnden lyfter i sitt beslut fram att biskopen inte är en vanlig anställd tjänsteman, och på det sättet heller inte underordnad stiftsstyrelse.  Biskopen är ett valt organ, precis som stiftsstyrelsen. Ett valt organ kan inte säga upp ett annat valt organ.

– Vill man driva processen dithän att biskopen hanteras som en anställd tjänsteman, där man kan skilja ut biskopliga uppdrag som inte ingår i biskopens vigningstjänst, då blir vi en annan kyrka än den vi själva och lagen om Svenska kyrkan säger oss vara.

– Jag tycker att överklagandenämnden uttrycker detta väldigt tydligt. Därför anser jag också att vi inte behöver någon kyrko­ordningsändring. Jag hoppas verkligen alla berörda noga läser det välformulerade beslutet innan man drar igång någon ny process kring detta ämne.

Om du skulle sända en hälsning till ditt stift, vad skulle du säga då?

– Vi blickar framåt i glädje. Hur ska vi vara kyrka i våra bygder? Jag vill vara biskop i några år till i samarbete och framtidstro. Tillsammans har vi tagit oss i genom något som tärt hårt på oss, men kyrkan visade att konstitutionen höll.

Kenneth Norberg, förste vice ordförande i stiftsstyrelsen, säger till Kyrkans Tidning att han inte kommer att kommentera det biskopen säger om anklagelserna mot henne och betonar att stiftsstyrelsen är överens om att samarbeta under resten av mandatperioden.