Bladvändare med krav på snabb aktivitet för att kunna fortsätta leva på jorden

Minns ni James Lovelock? Den brittiske forskaren med sin fascinerande Gaia-hypotes om att ”jordens levande varelser beter sig som cellerna i en enda jättelik organism … där alla samverkar för att skydda, reglera och upprätthålla livet”.

I slutet av 80-talet besökte jag Lovelock i Cornwall tillsammans med min vän Bo Brander. Det doftade gödsel från åkrarna när vi bjöds in i den gamla bondgården, ombyggd till laboratorium. ”Först ska vi avnjuta Mozart, sedan diskuterar vi”, sa den vänlige professorn och lade på en LP-skiva.

En oförglömlig dag, med inspiration till böcker, föreläsningar och det uppdrag Bo och jag och vår grupp av teologer och ­naturvetare fick inom ramen för Svenska kyrkans så kallade bekännelsearbete.

Jag tänker på detta när jag plöjer Jorden. Vår planets historia och framtid (Natur & Kultur 2021). En faktarik och engagerande bladvändare skriven med lätt hand av professorerna Owen Gaffney och Johan Rockström, den sistnämnde känd som Sveriges Mr Climate, nu chef för Potsdaminstitutet för klimatforskning i Berlin.

Boken är pedagogiskt spaltad i tre ”akter”. Akt I, med natur­vetarnas senaste skapelseberättelse om hur vår planet kunde formas i Vintergatan, om det gåtfulla fenomen vi kallar liv, om fotosyntesen och myllret av organismer. I hundratals miljoner år är planeten ett ångande drivhus.

Långt senare har koldioxid­halten, genom geologiska konvulsioner, minskat så drastiskt att jorden går in i en period av återkommande istider. Här bekräftar boken James Lovelocks idéer.

Akt II handlar om holocen, de tolv tusen åren efter senaste is­tiden med ett unikt stabilt klimat som faktiskt är själva förutsättningen för den moderna människans utveckling, med odling, städer, vetenskap, kultur. I boken kallad Edens lustgård!

Akt III: De senaste sjuttio årens ohämmade ekonomiska tillväxt har dock gjort planeten alarmerande instabil; uppvärmning, extremväder, förlust av biologisk mångfald, näringskretslopp i obalans, försurning av havets ytvatten.

Forskarna kallar denna tid för antropocen, en epok där mänskligheten med rasande fart kör ”mot stupet”. Vill vi på sikt överleva måste vi snabbt som ögat hejda oss – som individer och nationer – och göra ”Jordresan” tillbaka mot en värld där ekonomi och livsstil sker inom de nio så kallade planetära gränserna.

Boken bör läsas av alla som kämpar för mänsklighetens framtid på denna vackra men ack så sköra planet. För kyrkans del en bok som lätt stimulerar till teologisk reflektion kring förståelsen av evolution och skapelse men framför allt till hopp och ett ”planetärt förvaltarskap” som Rockström et al (med andra) kallar det. Den bör finnas med i grund- och fortbildningen av präster och församlingarnas medarbetare och lekfolk.

Mycket bra görs nu runtom i världen. Men det är akut bråttom; till 2030 måste vi halvera de globala utsläppen av växthusgaser!

Stefan Edman