Borgågemenskapen består av anglikanska och lutherska kyrkor på de brittiska öarna, i Norden, Baltikum och den iberiska halvön. Överenskommelsen innebär att kyrkorna har välkomnat varandras präster och medlemmar som sina egna, firar nattvard tillsammans och ska samråda om förändringar som påverkar tro och grundläggande ordningar.
Gemenskapen har fått konsekvenser på alla nivåer inom Svenska kyrkan, säger Maria Bergstrand, Svenska kyrkans kontaktperson för Borgåöverenskommelsen.
– Nästan alla stift har ett vänstift inom Borgågemenskapen. Varje år uppdateras en bönecykel och det sker att man ber för namngivna stift och biskopar i Borgågemenskapen.
I oktober varje år ses kyrkornas representanter vid olika former av möten. I år skulle det ha varit ett firande i Tammerfors i Finland med kyrkornas primaser, motsvarande ärkebiskopar. Men på grund av pandemin sköts det upp ett år. Kyrkornas kontaktpersoner sågs dock på ett digitalt möte för att tala om aktuella frågor. Klimatet var ett stort samtalsämne, berättar Maria Bergstrand.
– Genomgående i alla landrapporter var att man tar den ödesfrågan på allvar och det kommer antagligen bli temat på nästa teologiska konferens.
Det var många diskussioner när Svenska kyrkan fattade beslut om samkönade äktenskap 2009, hur har det påverkat Svenska kyrkans ställning i gemenskapen?
– Det kan jag inte riktigt redogöra för. På kontaktmötet lyftes att andra medlemskyrkor nu står inför att deras motsvarighet till kyrkomötet ska anta liturgier kring samkönade relationer. Det finns ett öppet samtal i Borgågemenskapen och de stora medlemskyrkorna präglas av en ganska stor kulturell samsyn.
Medlemskyrkorna har en skyldighet att informera varandra om nya ställningstaganden, men Maria Bergstrand säger att varje medlemskyrka har en stor frihet.
– På kontaktmötet talades till exempel väldigt öppet kring hur man firat nattvard under pandemin och där man gjort olika tolkningar av om man har kunnat fira det digitalt eller inte.
