Bortom bruset bor en tystnad som är lika för alla

Så sitter jag här igen i väntrummet, och halvläser en broschyr om väntesorg och aldrighet och sista tiden i livet. Jag vet ju vad som kommer, har varit här förut. Det kommer att finnas en gräns. Och efter gränsen ett ingenmansland. Och på andra sidan detta döda och hotfulla ingenmansland en ny morgon, en ny dag, som när landskapet plötsligt öppnar sig i en glänta eller en utsikt och det finns ett litet uns av framtid. Tills det inte längre finns någon framtid och jag får vila i mörkret. 

Då och då räknar de röda siffrorna på displayen ner, men det går långsamt. Lika långsamt som en snabbmatskedja en lördag i oktober när det är derby, eller som trafiken förbi Stockholm en vanlig vardagsmorgon. 

Jag drömmer mig bort. De många dörrarna och receptionsdisken associeras lätt till en hotellobby. Plötsligt hör jag musik inuti mitt huvud, en melankolisk jazzslinga. Melodin är bekant, det är Trygve Seim som spelar Ciaccona per Embrik. 

Jag hör sorl av många röster, jag hör regnet som faller utanför. Vackra lågt hängande lampor, stora växter. Det är den sista resan. Jag ska bara vänta här tills de hämtar mig. 

Egentligen är jag inte rädd, förväntar mig inget särskilt. Övertygelsen jag burit räcker kanske, kanske inte. Jag funderar på vad som format den, och bilder från trons resa fyller hotellet. Sorg är skiktad. Aldrig ren eller klar, aldrig enkel eller genomlyst. Skiktad, komplicerad. Sorgen gräver diken inom oss, diken som slammar igen. Inte vackra vattenfall eller klara fjällbäckar. Lera, slam, sediment. 

Det var sen höst. Norrtälje kyrkogård. Det hade nog inte varit så mycket frost ännu ­eftersom gräset hunnit växa sig högt och ­tovigt. Marken var fortfarande mjuk. Begravningsceremonin hölls i det lilla vita kapellet. Putsen på väggarna sliten, bänkarna alldeles för låga för de vuxna, de gamla knäppande elementen. 

Hur föll ljuset in i rummet? Jag minns inte. Jag minns att jag inte ägde några svarta kläder utom en grå och svartmönstrad tröja jag stickat själv och ett par svarta jeans. Jag minns den vita kistan som mormor låg i. Jag minns inte vad vi sjöng, jag minns mest av allt regnet som sögs upp av min tröja när vi följde kistan från kapellet till graven. 

Och jag stod där med min blomma när det var min tur att gå fram. Och jag var arg för jag ­sörjde inte så mycket mormor som min katt som dött ­någon månad tidigare. När jag stod vid graven överväldigades jag av den känslan, av samtidigt sorg och ilska. Jag var tio år gammal. Den lavklädda gravstenen lagd åt sidan, men med inskriften tydlig: Kärleksgärningar dör aldrig.

Aldrig hade Folkungagatan varit så lång och marssolen aldrig så bländande gulvit, som den morgonen när jag 16 år gammal lämnade lägen­heten där min bästa vän låg död. Muskelminnet av den morgonen. Jag kan när som helst känna i min hand hur det kändes att hålla hans hand och den samtidigt tydliga och diffusa skillnaden mellan liv och död, mest som en annan tyngd eller temperatur. En annan stillhet. 

Han blev 14 år gammal och dog av en överdos. Jag visste inget om honom, hans familj eller bakgrund. Han kom med tunnelbanan från orten och försökte smälta in. Det här var på grungens storhetstid och han lyssnade om och om igen på Nirvanas låt Some­thing in the way. Han lärde mig att älska det jag inte kunde förstå. Vad betyder det? Att bortom bruset bor en tystnad som är lika för alla.

Alla åren som tidningsbud i City och Gamla stan. Gata upp och gata ner, de sliriga kullerstenarna, älskande par i gränderna och slagsmålen, blodet och spyorna som nästa morgon var bortstädade av människor som sökt friheten i vårt vackra land men inte ens hade namn. 

De ensamma åren, att hitta livet i rutinen. Skammen och skulden över allt jag gjort, längtan efter tillhörighet. Jag såg inte folk i ögonen, bara gick, bar. Efter jobbet på morgonen löpturerna längs med stadens alla vatten. Frukost i parken eller på kaféet intill, sömnen. 

På ett ställe i Gamla stan brukade jag gå upp i en port i Bollhusgränd, ta vägen över taket för att komma ner igen på Köpmantorget. Jag minns minuten av vila jag stal mig där på takterrassen, utsikten över Saltsjön och öarna. 

På ett ställe på Kungsgatan tog jag i stället vägen genom en källare. Att hitta en väg, att söka sig fram. Att slita ut sig. På söndagarna gick jag tvärs över ­gatan från där jag bodde till kyrkan. Jag struntade i predikan och liturgin och församlingssången, jag kom bara för förlåtelsen. Efter många år kunde jag till sist förlåta mig själv. Grunden till befrielsen och kärlekens teologi, försoningen. ”Kom till mig, du som är tyngd av bördor…”

Ytterskärgården. Fiskestugan som pappa och jag hade en del i. På vårarna hur det toviga gräset skiftade nyans och började leva igen, hur insekterna ­soliga dagar vaknade till liv borta vid utedasset. Hur de tåliga örterna började sträcka på sig mellan stenarna och i hällkaren, hur mossor och lavar gjorde allt det hårda lite mjukare. 

Och fåglarna kom, ejder och storskrak och knipor, silvertärnornas dykkonster. Varje dag tog vi oss runt ön, ofta gick jag själv eftersom pappa inte orkade. En vår överraskade jag en ejderhona som låg på ägg. Hon hade hittat en skyddad plats under ljungen, precis där den rudimentära stigen passerade. Hon smälte in så perfekt så jag såg henne inte förrän jag var helt nära. Hennes flyktväg var blockerad. Vi såg på varandra och försiktigt tog jag fram kameran, långsamt. Om jag zoomar in på foto­grafiet kan jag se min gestalt återspeglas i hennes ögon, en hukande människa mot bakgrund av en blå himmel. 

En höst när det blåste hårt norrifrån kom jag ut ur den lilla aspdungen som vette mot de flata klipporna. På klippan satt ett havsörnspar. De hade landat för att äta paddor i den stillastående gölen. Det tog en eller två sekunder innan de upptäckte mig och lättade, två till två och en halv meter mellan vingspetsarna, helt ljudlösa uppslukades de av stormen. Majestätiska. Kvar på klippan låg bara några blodiga rester. Borde varit jag.

47 år gammal, fortfarande i svarta jeans. Ungdomsläger i mitten av mars. Snön ligger kvar och det ösregnar. Vi vandrar längs med landsvägen under tystnad. Viker av upp i skogen längs en moddig stig. Det blir brantare och fötterna glider och sjunker ner. Vi klättrar över nedtyngda grenar, trevar oss fram. Det dröjer inte länge innan musklerna börjar protestera. Jag går först. Jag fortsätter, tänker att alla kanske inte går hela vägen, att några kommer att bryta, gå tillbaka till gården och värma sig. 

Uppe i skogen finns ett gammalt kalkbrott. En efter en kommer de fram. Till och med de sista, de som kämpat hårdast både här och nu och livet igenom. De trasigaste, de som mest liknar mig själv i den åldern. De som saknar framtid om jag frågar dem rakt ut. 

När alla är på plats tar jag fram en högtalare jag burit i ryggsäcken. Det enda vi hör är regnet och tystnaden, några andfådda andetag. Så börjar musiken, Save your tears med The Weeknd. Vi sträcker armarna upp mot den grå himlen och en efter en börjar vi dansa, var och en på sitt eget sätt. Några blundar, andra skrattar. Musiken fyller kalkbrottet och för en stund upplever vi tillsammans något slags enhet eller befrielse. När låten är slut ber vi tillsammans om Guds välsignelse innan vi vandrar tillbaka hem. Jag är noga med att välsignelsen sägs i presens, för det är ingen annanstans eller i någon annan tid än här och nu vi vet att vi lever.

Det finns platser jag fortsätter återkomma till, ibland ofta, ibland med långa mellanrum. Salt­holmen utanför Göteborg är en sådan plats. Jag tar elvans spårvagn från hotellet vid stationen hela vägen ut, förbi Haga och genom Majorna, ut bland de fina villorna vid Långedrag. Bortom färjeterminalen och båtuppläggningsplatsen finns klippor. För varje gång jag återvänder dit har nya sediment i mitt liv, mitt minne, lagt sig till de gamla, både goda och dåliga erfarenheter. För varje gång jag kommer tillbaka vet jag att jag överlevt. Jag kan sitta där och minnas, se bilderna klart framför mig. Låta gråten komma, men också lättnaden, trösten. 

Vart du än går, vem du än är, så finns någon som ser dig. Folk omkring dig betraktar dig, några kanske uppmärksamt, medan andra har tankarna på annat håll. Oavsett är din känsla densamma, av att vara iakttagen. 

”Gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand…” Vad händer om du plötsligt, eller undan för undan, förlorar din plats inom det synliga, både ur Guds och människors perspektiv? Du fortsätter gå, sätter ena foten framför den andra. Det finns någon som upprättar dig så att du kan stå på berget.

Trons resa är densamma som korset och lidandet, pilgrimsvandringen. Inte den tillrättalagda, ordnade vandringen med förberedda andakter och reflektioner. Inte vandringen som retreat. Inte vandringen för klimatet. Inte ens den tysta vandringen. Inte heller det uppsluppna samtalet vid ­målet eller vid aftonens vila. Nej, vi vandrar tillsammans med blodet i våra ådror, tillsammans med vår längtan och vår saknad, våra drifter och vår hjälplöshet inför det mänskliga predikamentet, det faktum att vi alla ska dö. Det enda för alla lika, oavsett hur det går till. Sorgen som livsbetingelse.

Det är den inre och den yttre vandringen. Kroppens död och förnyelse i varje ögonblick. Stegen mellan tunnelbanan och kyrkan, övergångsstället, marken täckt av fallna blommor från körsbärsträden. ­Ordens vandring när jag skriver och bilder uppstår i en blandning av minne och fantasi. 

De nakna fötternas vandring i mjukt gräs. Handens vandring över den älskades hud. Strupens vandring i sången. Årstidernas vandring i ­cirkel. Ögonens vandring över landskapet. Trapporna. Parkettgolvet. Den tunna ishinnan. Sandstranden. Den barrtäckta marken under träden. Omsorgens omväg. Stegen genom återvändsgränden när vi ­sitter fast, fram till muren, om och om igen, tills muren spricker och en ny väg öppnar sig, en ny morgon.

Johannes Svanerud