Får man skriva vad som helst om någon man älskat? Under hela arbetsprocessen har Anna Lindman närt en tyst förhoppning om att förlaget skulle stoppa boken.
– Jag mår egentligen ganska risigt av att ha skrivit allt det här. Jag vaknar på morgonen med en isande känsla av att ha begått ett brott.
Men nu är boken både klar och utgiven. Det jag trodde var kärlek lyder titeln. Och de motstridiga känslorna är egentligen, det vet hon, ett eko av det hon utsattes för och som gör att offret skuldbelägger sig själv, trots att många år förflutit sedan det hände.
Hon vet också att ärendet gör oron värd. Boken är visserligen självutlämnande. Men den ligger bortom det biografiska och handlar om en erfarenhet som delas av många men sällan skildras.
– Vi vet vad som händer när man blir fysiskt slagen. Men på vilket sätt man går sönder när våldet är psykiskt är obeskrivet i vår kultur, säger Anna Lindman.
Hon hade själv inga ord för det medan det pågick.
Det var först i samband med hennes granskningar av församlingen i Knutby som bitarna föll på plats. Anna Lindman lyssnade till de före detta medlemmarnas berättelser om hur det går till när man förlorar förmågan att skydda sig själv.
– Jag kunde plötsligt se varför de här människorna blev som de blev under Åsa Waldaus ledning, hur det kom sig att de kunde förflytta sina gränser så vansinnigt långt. Det var precis vad jag hade gjort.
När Sekten Knutby kom ut hörde läsare av sig som känt samma sak. Överallt haffades Anna Lindman av människor som ville återge sin historia – på reportageresor, bokreleaser, tjejmiddagar.
– Jag kände ”det här är inte klokt!”. Ju mer jag lyssnade desto tydligare var det att det finns ett mönster.
Det är detta mönster hon kartlägger i Det jag trodde var kärlek: Den destruktiva kärleksrelationens nedåtgående spiral. 
Den börjar med kärleksbombning. En narcissistisk boost som säger att man är fantastisk och annorlunda än alla andra.
Även sunda kärleksrelationer kan börja så. Men i den destruktiva relationen används upphöjandet som maktmedel. Med samma kraft som man blir boostad blir man snart nedputtad från piedestalen.
Och så är spelet i gång.
– Psykologerna kallar det ”terror and love”. Det är nyckeln i både sekter och våldsamma kärleksrelationer, säger Anna Lindman.
Steg två är isolering. I början är den självvald; man vill vara nära den man älskar, allt annat känns tråkigt. Man går hem tidigare från en kväll med vännerna, man beskär sin vardag. Snart blir ens tid villkorad. Man kan få höra saker som ”Den där väninnan, hon är inte snäll mot mig när vi träffas”. Eller ”Din mamma verkar kontrollerande, har du verkligen klippt navelsträngen?”
– Du börjar knoppa av människor som rubbar ditt paradis. Du gör allt för att bevara tillståndet du var i från början.
Det tredje är normalisering. Att tänka ”det är inte så farligt” om sådant som är skadligt och skevt.
– Om någon kastar en tallrik i väggen på första dejten kommer du att gå. Men när det kastas en tallrik i väggen fyra månader in i en relation som är passionerad, varm och det bästa du varit med om så går du inte, utan du tänker ”det här ska vi lösa”, säger Anna Lindman.
Boken bygger på intervjuer med kvinnor (och ett par män) som drabbats. Anna Lindman har också intervjuat experter. Det är viktigt att visa att psykiskt våld är ett beforskat område och att det finns vetenskapliga begrepp för det som händer, säger hon.
Inte minst diskuterar den föreställningen att bara vissa personer hamnar i psykiskt våldsamma relationer. I själva verket kan det drabba vem som helst.
– Det är en skrämmande tanke, så när vi hör om personer som utsatts letar vi efter brister vi själva inte har. För att distansera oss säger vi ”men hon hade ju en väldigt frånvarande pappa”.
I tre år levde Anna Lindman i relationen som började som en dröm men som utvecklades till ett helvete.
Tiden har satt spår. Hon kan ha svårt att lita på andra och säger att hon tvekar över vad kärlek alls är. Hon har blivit rädd för att förlora sig själv. Den korrigerande rösten, den som först kom från partnern, blev till slut internaliserad, säger hon.
Även om relationen är slut kan hon höra den inom sig.
– Självtilliten. Det är den som går sönder, eftersom du har blivit den här personen som du inte trodde att du kunde bli.
Ändå hade hon kraft att lämna.
På samma sätt som anhöriga kan försöka ta sina barn ur sekter, försöker omgivningen dra den utsatte ur den destruktiva kärleksrelationen. Sällan lyckas de.
– Man måste komma till en punkt i sig själv när man vill gå, säger Anna Lindman.
Parallellerna till Knutby återkommer genom boken. Det gäller även i beskrivningen av livet efter sekten/relationen.
– När församlingsmedlemmarna blev fria kunde de plocka tillbaka sina gränser och se att de hade varit i ett vansinne. Så var det för mig också.
Det är inte första gången Anna Lindman låter sina erfarenheter synas i arbetet. I Döden, döden skrev hon om sin dödsrädsla. Nya boken är dock personlig på en ny nivå.
