Colin Nutley gillar präster – men de ska vara labila

I Bröllop, begravning och dop finns två, och för dramatikens skull är naturligtvis ingen av dem någon särskilt harmonisk personlighet.
Vad de andra i familjerna Öhrn och Seger och deras närmaste ­arbetar med är oklart. Om de ens jobbar. Det är i så fall inget vi får se, för alla har fullt upp med livskriser, gräl, fester och middagar vid sprakande brasor. Som den ekonomiskt bekväma svenska villamedelklass de är. (Och nej, det blir inte mer mångfald bara för att man slänger in ett antal karaktärer med icke helvit hudton.)

Den goda nyheten för Svenska kyrkan är att det här är en by där man troget gifter sig, döper sig och begraver sig i kyrkans famn. Det är bra reklam. Att prästerna är känslomässigt labila och att dopet i filmen är en mycket märklig historia får vi stå ut med.
Fler goda nyheter, för alla som följt och gillat miniserien, är att alla lösa trådar från de två säsongerna knyts ihop här. Tror jag i alla fall. För filmen ska visserligen vara fristående från serien, men om det verkligen är tanken känns det här bara slarvigt.

Den som inte följt familjerna tidigare får hänga med så gott det går och på egen hand försöka förstå hur allt hänger ihop. Förutom korta tillbakablickar ges ingen förklaring alls till vad som egentligen pågår under ytan.

Karaktärer dyker upp, och ibland kan jag så småningom gissa hur de hör ihop med de andra. I andra fall försvinner de lika snabbt igen, och allt jag förstår är att det här var någon som jag skulle ha varit intresserad av att återse – om jag sett serien först.

Men visst, till en början är filmen en trivsam återförening med Nutleysverige och dess skådespelare. Det är vacker natur och det är stämningsfullt och det är det här landet precis som det är, ett år när hela vintern är blöt och grön och snön vägrar komma ens på julafton.
Men mot slutet vill jag faktiskt bara att det ska ta slut.

Under en särskilt utdragen nyårsscen inser jag inte utan fasa att –jo, vi kommer gå runt hela middagsbordet här och ha känslo­utbrott, en efter en.
Colin Nutley har sagt i intervjuer att han låter skådespelarna vara de som känner sina roll­figurer, själv håller han sig till att styra själva historien. Problemet med den metoden, i det här fallet, är att biopubliken inte får en chans att lära känna dem heller.
Vi förutsätts liksom fatta allt det underliggande ändå.
Det blir som att sitta i ett kompisgäng med lång historia och se menande ögonkast runt bordet, höra interna skämt och fatta att här pågår något – men ingen tänker tala om för mig vad det är.
Det är helt enkelt inte schysst.