Sorgsna människor besöker platsen där Hietaniemi kyrka stått

Ragnvald Mäkitalo konfirmerades i Hietaniemi kyrka på 1950-talet. Nu står han i brandlukten utanför avspärrningsbandet och tittar på högarna av sten och aska där kyrkan från 1746 och klockstapeln stått. Det ryker och på ett par ställen brinner det fortfarande med låga. Gravstenarna närmast brandhärden är lite svedda.

- Min farfar och pappas syskon är begravda alldeles nära det där trädet och mor och far 200 meter bort, säger han och pekar.

Att detta här händer i det osäkra världsläge som råder tycker han känns obehagligt, även om varken polis eller räddningstjänst i nuläget har gått ut och sagt något som pekar på att det skulle vara en anlagd brand.

"Det måste bli en ny kyrka"

Människor anländer i en strid ström för att bevittna förödelsen.

- Det är hemskt det här. Det måste bli en ny kyrka, säger Lena Kandelin.

- En väninna till mig ringde före klockan sju och var jätteledsen och det är ju jag också. Tankarna har gått hela dagen. Ett av barnen har jag döpt här, säger Märta Niemi.

Katarina Martin har tänt två ljus och ställt vid avspärrningen. Hon är märkbart tagen.

- Vi har haft flera begravningar här och min son är konfirmerad i kyrkan. Det var fullt med folk, man fick nästan inte plats, minns hon.

Gravstenen oskadd

Niklas Wiippa har kommit från Övertorneå för att titta till sin mammas grav.

- Jag fick ett sms av min dotter med beskedet. Man trodde inte det var sant, säger han.

Han tar ett foto på gravstenen och skickar till släkten för att visa att den är oskadad. Hans pappa Birger Wiippa som också är med, har själv tidigare suttit i kyrkorådet.

- Det är tragiskt, det är svårt att ta in, säger han.

Stor kulturhistoriskt värde

Kyrkan hade stort kulturhistoriskt värde och mitt i bedrövelsen vill folk gärna berätta. Om den förgyllda orgeln från 1600-talet som fraktades hit från Tyska kyrkan i Stockholm. Om kyrkklockan som rövades bort av ryssarna under 1700-talet och sedan, efter att byborna skrivit och bett att få tillbaka den, plötsligt stod i en låda i hamnen i Haparanda med hälsning från en rysk storfurste.

Barbro Forsberg och hennes man Öje Forsberg är närmaste grannar. Det första de brukar göra varje morgon är titta ut genom köksfönstret mot den vackra kyrkobyggnaden. Barbros pappa var en av dem som ringde i kyrkklockorna förr i världen när det gjordes manuellt, berättar hon. Klockan tre i natt vaknade de och såg först klocktornet, sedan kyrkan brinna ner.

- Det är chockartat. Det känns tomt. Man fattar liksom inte, säger hon när hon nu ser ut genom fönstret.

Kyrkan inte bara en byggnad

Heli Pruikkonen, kyrkoherde Övertorneå församling, har varit i full gång sedan före sju i morse, haft möten med personalen och kyrkorådet, samtalat med försäkringsbolag och länsstyrelsen och stöttat ledsna församlingsbor.

- Det här är en chock. Oavsett om du tror eller inte tror så är kyrkan ett hjärta i det lokala samhället. Kyrkan är inte bara en byggnad, det är så mycket mer. Människor har kommit och gått här i glädje och sorg genom årtionden och århundraden.

För bara någon vecka sedan gick de arbetsmiljöskyddsrond i byggnaderna och då såg de inget avvikande, berättar hon.

Ställer inte in gudstjänsten

Nästa ordinarie gudstjänst skulle firas i Hietaniemi kyrka nu på söndag. Den ställer hon inte in.

- Om vädret tillåter så kommer vi hålla gudstjänst här vid ruinen. Om det ösregnar är vi i kyrkstugan.

Vad som nu ska hända, om kyrkan ska byggas upp igen, är en fråga för de förtroendevalda i församlingen.

- Men så långt har vi inte hunnit diskutera.

Ulrika Vallgårda