Därför besökte Mikael Mogren den glömda flyktingkatastrofen

Biskop Mikael Mogren står vid kyrkan i Khor Virap, den plats som enligt traditionen hade en avgörande betydelse när kristendomen blev statsreligion i Armenien år 301. Han blickar ut över gränsmarkeringarna, och mot berget Ararat som anas bakom molnen.

- Jag har varit här en gång förut, för tio år sedan. Då var jag med i juryn på den stora filmfestivalen Golden Apricot. Nu har jag ett annat uppdrag, säger han.

Ett älskat berg ligger i Turkiet

Armenien måste vara unikt - landet har sin nationalsymbol på fel sida gränsen. Ararats två snötäckta toppar kan under klara dagar ses från landets västra delar och silhuetten återfinns på allt från konjak till banker, men berget ligger försmädligt nog i Turkiet.  För ett land och ett folk som har förlorat mycket genom historien är det en talande symbolik. 

För drygt hundra år sedan dödades drygt en miljon armenier och hundratusentals människor ur andra kristna grupper i det sönderfallande Osmanska riket. Förra året förlorade Armenien kontrollen över enklaven Nagorno-Karabach, som ligger inom grannlandet Azerbajdzjans gränser, men som alltid befolkats av etniska armenier. Hela enklavens befolkning, omkring 120 000 människor, flydde på några dagar.

- Det här är en så allvarlig händelse och ett så stort lidande. Men det har varit nästan helt tyst om det, ingen protesterar, ingen säger något. Det är därför jag är här, för att försöka väcka uppmärksamhet, säger Mikael Mogren.

Söndagsskola för flyktingbarn

Det är söndagsskola i kyrkan Arabkir som ligger i Armeniens huvudstad Jerevan och tillhör den Armenisk-apostoliska kyrkan. Men barnen är inte födda i huvudstaden, alla kommer från Nagorno-Karabach och har bara varit här i ett drygt halvår. De klipper och klistrar, och får lära sig om jungfru Maria. Mikael Mogren visar en bild av en svensk jungfru Maria i Västerås, som han ger till söndagsskolan.

Ani Martakert, en tolvåring med en allvarlig blick, tittar uppmärksamt på. Hon är enda barnet i en familj som är trefaldigt sårat av krigen i Nagorno-Karabach. Mamman skadades i kriget i början av 1990-talet, pappan sårades som soldat i ett senare våldsutbrott. Själv såg hon bomberna falla över hembyn när hon var på väg hem från skolan den 19 september 2023.

- Jag fick hjälpa till med att samla ihop småbarnen vars föräldrar inte var hemma. Jag sa till dem att det var ett oväder som snart skulle gå över, att det var åska och inte bomber, för att lugna dem, säger hon.

Drömmer om hemmet

Mamman och pappan sitter nära intill henne. Det är ingen tvekan om att Ani är ett älskat barn som de är beredda att göra allt för. Men familjen bor tillfälligt i ett hus, och krigsskadorna har gett föräldrarna funktionsnedsättningar som gör att båda har svårt att arbeta. 

- Jag önskar bara att det ska bli fred, säger pappan, som blir rörd och har svårt att säga något mer.

Bandet till Nagorno-Karabach är fortfarande starkt, inte minst för Ani. 

- Varje natt drömmer jag att jag är tillbaka hemma, säger hon.

Mikael Mogren lyssnar och pratar med familjen, som sedan lämnar kyrkan.

- Såg du hur båda föräldrarna haltade när de gick härifrån? säger han.

Berättelserna är mörka, men Mikael Mogren ser ändå ljusglimtar. Han tycker att kyrkans arbete med söndagsskolan är en sådan.

- Det är fint att se att söndagsskolan får vara en läkande miljö. För om dessa barn inte blir hela så kan ju de själva bli aggressorer, och det kan förstöra mycket i framtiden. 

Träffar den högste kyrklige ledaren

Nästa dag reser vi till Etjmiadzin, centrum för den Armenisk-apostoliska kyrkan, för att möta kyrkans högste ledare, katholicos Karekin II. Mikael Mogren vill åstadkomma ett samarbeta för att hjälpa armenierna.

Etjmiadzin visar sig rymma byggarbetsplatser, en övergiven sovjetisk simanläggning med ett hopptorn som skämmer utsikten över Ararat, men främst kyrkor och samfundets administrativa byggnader.

Mikael Mogren tas emot i katholicos hem, ett nybyggt palats där entrén i vit marmor och kristall bländar. Vi förs in i ett påkostat sammanträdesrum som också är bibliotek. Efter några minuter kommer Karekin II, omgiven av biskopar och präster. 

Han sjunker ner i stolen, och med ett bistert uttryck håller han närmast ett föredrag om vad som nu sker i Nagorno-Karabach. Det finns tecken på att bland annat kyrkor och gravplatser jämnas med marken.

- I dag håller spåren av den armeniska kulturen på att förstöras av Azerbajdzjans regering, de förstör det kulturella arvet, armeniernas andliga arv, säger han.

Gudstjänst i gammal kyrka

Mikael Mogren lyssnar, och sedan blir det överlämning av gåvor. Mötet är kort och prosaiskt, men biskopen stannar kvar och deltar i söndagens mässa i Sankt Gajane, en kyrka som brukats av kristna sedan 600-talet. Stenarna har mörknat av rökelse och stearinljus. Härskare och imperier har kommit och gått, men här har armenierna blivit kvar. 

Karekin II måste ha fått någon ny tanke under gudstjänsten. Efter mässan bjuder han oväntat in Mikael Mogren igen, denna gång till ett timslångt möte på tu man hand. Nu är han öppnare, enligt biskopen, och vädjar närmast desperat om hjälp för att trycka på så att armeniska krigsfångar kan friges, och för att skydda det kristna kulturarvet.

- Jag tror det var för att vi stannade på mässan, det gjorde att han fick förtroende för oss, säger Mikael Mogren.

Biskopen ger inte upp

Biskopen är berörd när han kommer ut från mötet. I bilen på väg hem till hotellet, medan han äter shawarma som en snabb lunch, funderar han över ansvaret som läggs på honom. Hur ska han kunna påverka? Hur ska han få världen att bry sig om en flyktingvåg och en kulturförstörelse som man hittills vänt ryggen till?

- Vad kan vi i Svenska kyrkan göra? Vi måste bedriva opinionsarbete och protestera. Och få vår regering att försöka påverka Azerbajdzjan.

Somliga kanske skulle ha misströstat, men Mikael Mogren verkar i grunden vara optimist, han tror att det går att förändra. Redan under resan börjar han att kontakta riksdagsledamöter.

- Det här är inte en resa för min egen skull. Utan det är ju för att bidra till att förbättra situationen för de här människorna. Och för att påverka hemmaopinionen.

Bjuds på konjak och torkad frukt

Nästa dag åker vi till Masis, en stad utanför Jerevan som tagit emot 8 500 flyktingar. Biskop Gevorg Saroyan häller upp tioårig armenisk konjak i kupade glas och bjuder på torkad frukt på sitt kontor.

- Du är den första som kommer hit, förutom en holländsk pastor. Ja, vi känner oss övergivna, säger Gevorg Saroyan.

- Hela världen såg hur 120 000 människor tvingades bort från sitt hemland. Men hela världen har också varit tyst. Och vi hörde inte något från kyrkorna. 

Nära kyrkan ligger ett daghem där många flyktingar har inrymts. Stämningen är orolig när vi kommer dit, vi är inte den första gruppen som besökt daghemmet. Flyktingarna är besvikna över att de inte sett några förbättringar. Det är böjda människor, med väderbitna ansikten. Deras liv har tagits ifrån dem. Från att ha bott i egna hus måste de nu samsas om toaletter och kök. De berättar men det uppstår ett gräl, och en kvinna ropar: 

- Jag åker hellre hem till Nagorno-Karabach med azerierna än bor så här. 

De andra kvinnorna knuffar på henne; Vad är det du säger människa? Sedan lugnar det sig. De är trötta på att hålla tillbaka känslorna och frustrationen som finns under ytan. Varför görs ingenting? Varför kommer ingen hjälp från EU? Vad gör ni?

Biskopen lyssnar, lägger handen på hjärtat. 

- Ja, vad kan man göra, man kan lyssna. Det klart att deras berättelser går rakt in, man känner smärtan. 

Som i Fagersta

I Masis samarbetar kyrkan och kommunen. Biskop Gevorg Saroyan tar oss till borgmästaren Davit Hambardzumian, som har sitt stora kontor högst upp i kommunhuset. Det är en bredaxlad kompakt man, som ser ut att vara van vid att bestämma, men Mikael Mogren verkar kunna få de flesta människor att öppna sig med en avväpnande vänlighet. Borgmästaren får frågor om sin tro, och snart berättar han om sin mamma och vad det andliga arvet från hemmet har betytt.

Efteråt frågar jag om biskopens sätt att möta människor.

- Jag är församlingspräst i grunden, och det är så vi arbetar, vi öppnar oss för människor. Jag möter människor på samma sätt här som i Fagersta eller Malung, säger han.

Minns en svensk missionär som blivit hjälte

Resan avslutas med kransnedläggning vid det stora folkmordsmonumentet som ligger på en höjd i Jerevan. Där finns också en plakett till minne av den svenska missionären Alma Johansson, som var en av de första som larmade västvärlden om folkmordet 1915. Hon hade sett de armeniska barn hon tog hand om brännas ihjäl, och red sedan själv genom Turkiet för att vittna om övergreppen. 

Biskopen står en lång stund vid plaketten. 

- Jag blev väldigt berörd, säger han efteråt.

- Det som hände då händer nu igen. Det får inget slut.