De är på flykt i sitt eget land

Sedan Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari har runt 500 000 människor korsat gränsen mellan Ungern och Ukraina. De flesta flydde i början av kriget och när Kyrkans Tidning ­reser över gränsen den 4 maj är det ­relativt lugnt. Några få bilar med hjälparbetare är på väg in i Ukraina och en grupp människor är på väg ut ur landet till fots.

FN uppskattar att över en fjärde­del av Ukrainas befolkning är på flykt. Totalt har över 5,8 miljoner människor tagit sig till andra länder, men den absolut största gruppen flyktingar, drygt 7,7 miljoner, finns kvar i Ukraina. De som kan bor hos vänner och familj eller hyra ett boende i ett mer säkert område. Men många behöver hjälp med både boende och mat.

Det är runt dessa människor som Act Svenska kyrkans partnerorganisation Hungarian interchurch aid (Hia) fokuserar sitt arbete i Ukraina.

Hia har två lokala kontor i Ukraina. Ett i den lilla staden Berehove i regionen Zakarpattia, åtta kilometer från den ungerska gränsen, och ett i Lviv. Det finns också planer på att öppna ett kontor i Kiev.

Över 200 skolor och andra kommunala byggnader i Zakarpattia har gjorts om till tillfälliga boenden för internflyktingar. HIA stöttar dessa boenden med mat, hygienartiklar och utrustning såsom tvättmaskiner och kylskåp.

I utkanten av Berehove sover 41 personer på madrasser på golvet i en högstadieskola. En av dem är Zoya som varit här snart i en ­månad. Hon flydde ensam från staden Slovjansk i Donetskregionen i östra Ukraina.

– Den 6 april sköts den första raketen mot vårt område, den träffade ett tvåvåningshus som brann ner. Jag pratade då med min son som sa till mig: mamma, åk härifrån.

Två dagar senare satt Zoya på ett fullproppat evakueringståg från grannstaden Kramatorsk. När hon kom fram till de säkrare västra delarna fick hon reda på att en missil träffat tågstationen hon nyss lämnat. Över 50 personer uppges ha dödats i den attacken och i dag går det inte längre några tåg på den sträckan.

Zoya är mycket tacksam över den hjälp hon fått från kommunen och hjälporganisationer som Hia. Hon har en madrass att sova på och får lagad mat tre gånger om dagen. Hon har inga planer på att lämna landet utan vill stanna kvar här tills hon kan återvända till sin hemstad.

De flesta som bor på skolan är i samma situation som Zoya. De har flytt från regionerna Donets eller Luhansk där striderna pågår i närheten och där bomberna ­faller. En majoritet har varit här sedan början av april, bara ett fåtal har lämnat boendet för att ta sig utomlands eller till andra ­delar av Ukraina.

Barnen som i vanliga fall går på den här skolan erbjuds nu distansundervisning och de lärare som finns kvar och inte har flytt ställer upp som volontärer för att hjälpa till på boendet.

I en gymnasieskola inne i staden Berehove bor 71 internflyktingar varav 16 är barn. Här kan familjerna sova i riktiga sängar i enskilda rum och det finns två lekrum med pyssel, spel och leksaker för barnen. De flesta som bor här kom bara några dagar efter krigsutbrottet.

– När de reste hit så föll bomberna. Det var svåra omständigheter och farligt. Det första vi ­behövde göra var att ge dem ­lugnande medicin för att de var så traumatiserade, säger skolans rektor Éva Erdeli.

Detta boende är ett av få där det finns aktiviteter för barnen. En person vid namn Sylvi arbetar några timmar varje dag med olika lekar och terapeutiska ­övningar för att skapa en känsla av ­trygghet för både barn och föräldrar.

– Vår största bedrift är att när barnen nu lämnar det här lekrummet så säger de ”nu ska jag gå hem” och det betyder inte längre att de ska packa sina väskor och åka, utan att de ska tillbaka till ett visst rum, säger Éva Erdeli.

– Det finns en liten flicka på fyra år som inte pratade på flera veckor när hon kom hit. Men sedan började Sylvi att göra lite övningar med henne och nu pratar hon, leker och kan gå omkring på egen hand.

Hur är det för dig att se din skola som ett flyktingboende?

– Nu är det mycket bättre. Jag grät mycket i början. Men jag som själv är mamma och mina kollegor som också är mammor arbetar utifrån vår intuition om vad som skulle vara bra för våra egna barn. Barnen är vår prioritet.

De västra och centrala delarna av Ukraina har varit ganska förskonade från ryska attacker sedan kriget inleddes med explosioner i flera städer. Men dagen innan Kyrkans Tidning besöker Bere­hove attackerades sex tågstationer i centrala och västra Ukraina. Den närmaste explosionen ­skedde runt tio mil från Hia:s kontor.

På gymnasieskolan i Berehove går vanligtvis 300 elever. Éva Erdeli säger att hon inte vet hur många av dem som är kvar i Ukraina och hur många som flytt utomlands.

– Vi har onlineundervisning och barnen är där och deltar. Men vi vet inte var någonstans de befinner sig. I går bombades det och jag väntar mig en ny våg av människor som kommer lämna, säger hon.

Av de internflyktingar som nu bor på skolan har runt 80 procent varit där i drygt två månader. ­Vissa som kommit från Kiev och Charkiv försökte för ett par veckor sedan att ta sig tillbaka hem.

– Men situationen började bli farlig igen, så de kom tillbaka ­eller flyttade utomlands om de kunde, säger Éva Erdeli.

Viktoria flydde tillsammans med sin man och deras nyfödda son Anton från staden Izium som ligger mellan Donetsk och Charkiv. De kom till Berhove den 18 mars och efter det har Viktorias mamma Natalia också kommit hit.

Nu bor inte Viktorias man med dem längre och när hon får frågan om var han är tar hon ett djupt andetag innan hon svarar. Alla män mellan 18 och 60 år behöver registrera sig på det lokala militärkontoret där de befinner sig. Viktorias man arbetade för den lokala militären i Bergehove under en månad.

– Men för en vecka sedan blev han inkallad till fronten tillsammans med 500 andra män och finns nu i Donetsk där det sker bombningar. Så det är en svår fråga för mig, säger hon.

Viktoria är inte ensam. Många av kvinnorna som bor på skolan har de senaste veckorna fått ta farväl av sina män som förflyttats till olika militära baser i östra Ukraina.

János Gerevich, chef för Hia:s lokalkontor i Berehove berättar att det finns ett stort behov av psykologiskt stöd bland internflyktingarna. På de större skolorna som används som tillfälliga boenden kan det finnas kuratorer och en annan organisation som Hia samarbetar med har tillgång till psykologer. Men behovet är större än vad man just nu kan tillgodose.

En annan sak som ofta efter­frågas är färsk frukt och grönsaker, vilket är svårt att transportera och lagra, berättar Hoar Habrelian som arbetar med att samla in data från de tillfälliga boendena för att inventera behovet och justera leveranserna av förnödenheter som Hia regelbundet hör ut.

– Mat är det vanligaste som behövs. Mat och hygienartiklar, ­säger hon och tillägger att ytterligare något som saknas är sängar för att folk ska slippa sova på madrasser på golvet. Men det har inte Hia kunnat få tag på än.

Hoar Habrelian är 28 år och ­utbildad inom internationell rätt. Hon arbetade innan kriget med kryptovaluta på den ukrainska regeringens avdelning för ­digital utveckling i Kiev, men har nu flyttat hem till sina ­föräldrar i ­Berehove där hon är uppvuxen. Hon en av Hia:s nya anställda.

Kontoret i Berehove har vuxit från fem till tjugo anställa under de senaste månaderna. Organisationen som tidigare arbetade mer med utvecklingsprojekt i Ukraina har på grund av kriget behövs ställa om och skala upp för att kunna tillgodose de akuta behoven av katastrofhjälp som kriget fört med sig.

Hoar Habrelian har funderat på att återvända till Kiev, men ­säger att hon inser att det inte är säkert att vara där nu.

– Jag har också tänkt att jag borde lämna landet, men jag byter åsikt varje dag för jag vet ju inte hur länge det här kommer att pågå. Just nu känner jag att jag vill bo i Ukraina, för jag älskar mitt land och vill vara en del av dem som bygger upp det igen. Jag pratar mycket med min vän och kollega Alina om det. Vi, den unga generationen, måste vara de som gör det.

Det är en varm vårdag när Kyrkans Tidning besöker Bere­hove som vanligtvis har närmare 25 000 invånare, men nu ­antagligen inrymmer många fler på grund av den stora grupp internflyktingar som tagit sig hit.

På gatorna är det fullt av människor. Restaurangerna är öppna och i mataffärerna går det att betala med kort. Det är inte mycket som vid en första anblick vittnar om att det här landet befinner sig i krig. Men när vi går för att köpa något att äta innan vi ska resa tillbaka över gränsen till Ungern börjar ett alarm ljuda i ­Hoars ­Habrelian mobiltelefon. Några minuter senare hörs flyglarmet över staden.

Det är inget att oroa sig för, säger János Gerevich. De varnar över ett stort område och Berhove är inte något strategiskt mål för Ryssland. Ingen av människorna på gatorna gör heller någon ansats av att söka skydd. Senare på kvällen och morgonen efter rapporterar tidningarna om nya ­raketattacker mot flera städer i centrala Ukraina, mer än 90 mil från Berehove.