Två år med krig i Ukraina: De hjälper i kyrkans lokaler

Kateryna Blank pekar på några kartonger med sjukvårdsmaterial som står staplade vid ingången. Snart ska dessa skickas ner till Ukraina för att rädda liv vid fronten.

– Vi har faktiskt fått dem av en rysk läkare, säger hon.

Köpt in ambulanser som donerats

Från källaren i Högsbo kyrkas församlingshem går en stadig ström av hjälpsändningar ner till Ukraina, med sjukvårdsmaterial och andra varor som det ­råder brist på där. Sedan Rysslands fullskaliga invasion har föreningen Help Ukraine Gothenburg (Hug), som Kateryna Blank var med och startade, sänt ner 153 lastbilar. Dessutom har man köpt in ambulanser i Sverige som man donerat till Ukrainas hårt prövade sjukvårdssystem.

– En ambulans kan rädda trettio liv under en vecka, säger hon.

Men för Hug är hjälpsändningar bara en del av verksamheten. I den andra ändan av källaren finns något som liknar en second hand-affär, fylld av kläder, skor och köksredskap. På en hylla står leksaksbilar och dockor, intill finns böcker på svenska för den som vill träna på det nya språket. Detta är dock ingen affär, för ukrainska flyktingar är allt gratis.

"Det betyder allt"

En något äldre kvinna kommer in i butiken, hejar och känner på några tröjor. Tahana Simbal har besökt sjukhuset i närheten, och då hon är i stan passar hon på att besöka församlingshemmet. Som så många andra ukrainska flyktingar har hon en mycket begränsad ekonomi. Eftersom hon bor på en anläggning där mat ingår är hennes dagersättning endast 24 kronor.

Men hon verkar inte ha förlorat livsglädjen.

– Jag är en sportig kvinna, så jag vill ha en sportig tröja, säger hon och skrattar.

Men när hon ska beskriva vad affären och föreningen betyder för ukrainarna i Göteborg så blir hon allvarlig.

– Den är otroligt viktig, den betyder allt, säger hon.

Mött de flesta av Göteborgs ukrainare 

Församlingshemmet ligger i skuggan av den kantiga uppenbarelse i betong som är Högsbo kyrka. Källaren finns på ­baksidan av församlingshemmet och är svår att hitta, men flyktingarna vet vägen ändå. De kommer i en strid ström.

– Vi har mött de flesta av de 3 800 ukrainare som finns i Göteborg, säger Kateryna Blank.

Bakom föreningen står ukrainare som får låna lokalerna av Carl Johans pastorat. Det är ett samarbete som pågått från krigets andra dag. Det var då Kateryna Blank, som är läkare med arbete i Sverige men då var föräldra­ledig, kände att hon måste agera för sitt hemland. Hon ringde till kyrkoherde Anders Leitzinger.

– Jag började att kontakta kyrkorna, för jag visste vilken fristad kyrkorna var under flyktingvågen 2015. Jag hade sett den kraft som finns i kyrkorna, säger hon.

Aldrig upplevt en sådan gemenskap och kärlek

Anders Leitzinger ville träffas, och Kateryna Blank tog med sig barnvagnen och gick genast till honom i kyrkan. De hade aldrig träffats tidigare, men efter ett kort samtal fick hon nycklarna till Sjömanskyrkan. Anders Leitzinger kände att han kunde lita på henne.

– I Svenska kyrkan kan vi vara väldigt försiktiga. Innan vi gör något så måste försäkringar och allt annat vara på plats. Men jag och kyrkorådet bestämde att nu släpper vi det, så får vi se vad som händer, säger han.

Det blev i någon mån kaos. Sjömanskyrkan fylldes av gåvor som sedan skickades ner med bussar till Ukraina. Men bussarna återvände inte tomma, utan med flyktingar som behövde tas om hand. I spetsen för arbetet stod en grupp ukrainska kvinnor som i de flesta fall inte kände varandra sedan tidigare.

– Det var ju en extrem situation, men också helt fantastisk. Helt okända människor kom in och hjälpte till. Jag har aldrig upplevt en sådan gemenskap, en sådan kärlek, säger Nadiia Kvasha, som också varit med från starten.

Öppen och ärlig kommunikation med kyrkan

De första månaderna gick all deras kraft åt till arbetet.

– Vi sov inte, vi åt inte, vi kämpade med att lösa en massa problem. Men när jag någon gång tog en paus kunde jag gråta en hel dag, säger Nadiia Kvasha.

Anders Leitzinger imponerades av kvinnornas handlingskraft. De organiserade, tog kontakter och gjorde insamlingar. Inga hinder tycktes för stora. Kyrkans roll blev att hjälpa till med att bygga upp strukturer för arbetet, som att skaffa Swish och kontakta Skatteverket.

– Jag tror detta är en lärdom för framtiden. Stora organisationer som Svenska kyrkan vill gärna styra och ställa på sitt sätt, men vi kanske inte måste göra det. Här tog mycket kompetenta ukrainare initiativet och de vet bäst vilken hjälp som behövs. Vi kan i stället stötta dem med sådant som vi har, som lokaler och visst ekonomiskt stöd, säger han.

Kateryna Blank tycker att de hela tiden haft en öppen och ärlig kommunikation med kyrkan, vilket hon tror varit nödvändigt för att skapa tillit. De har från föreningens sida varit ärliga när utmaningarna varit stora.

– Vi visste inte helt och hållet vad vi gjorde, och ni förstod det. Men vi hade samtidigt känslan av att det skulle gå bra, säger hon.

Sänder bara sådant som kan rädda liv

Föreningen finns sedan snart två år i församlingshemmet i Högsbo. Det arbete som inleddes i ett kaotiskt undantagstillstånd har i dag blivit vardag. Många av de kvinnor som kom de första dagarna tillhör fortfarande föreningens kärna. Med familj och vänner kvar i Ukraina känner de att det är deras plikt att bidra på alla sätt som de kan.

– Det kommer att bli ett långt krig, och vi kommer inte att ge upp, vi kommer att finnas kvar till slutet. Vad ska vi annars göra? säger Kateryna Mariushkina, som också är engagerad i Hug.

De beslut som gruppen fattade alldeles i inledningen styr fortfarande verksamheten. De första dagarna diskuterade de om de skulle skicka material som kan användas i striderna, något som det fanns önskemål om.

– Vi beslöt gemensamt att inte sända sådant som kan döda, utan bara det som kan rädda liv, säger Kateryna Blank.

Kärleken kärnan i arbetet

En annan fråga handlade om ryska frivilliga. Skulle människor som kom från det land som attackerat och dödat vänner och familjemedlemmar nu stå bredvid ukrainare och packa hjälpsändningar? Ja, de var också välkomna.

– Det är lätt att fyllas av bitterhet och hat och tänka på andra som fiender. Vi har alla familjer i Ukraina, några har familjemedlemmar som blivit dödade. Men vi har från början fokuserat på kärleken, det är kärnan i vårt arbete. Det är bara med kärlek som vi kan bygga en bättre framtid så att våra barn och barnbarn slipper uppleva samma sak, säger Kateryna Blank.

Föreningen har i dag en bred verksamhet för att kunna stötta flyktingarna i Sverige. I en annan kyrka bjuder man in barn och unga för att de ska få gemenskap och hjälp att bearbeta sina upp­levelser. Man erbjuder också vuxna psykologsamtal och hjälp att söka jobb.

Ges inte lika mycket gåvor

De låga dagsersättningarna och den osäkra framtiden gör att många mår dåligt.

– Vi får många rapporter om att ukrainska kvinnor prostituerar sig. Och jag har hört så många ukrainare som lurats av sina arbetsgivare, som inte fått ut den lön de har rätt till, säger Kateryna Mariushkina.

Behoven är alltså stora, men gåvorna är inte lika generösa som för två år sedan. Kateryna Blank uppskattar att de nu får in ungefär en tiondel jämfört med den första tiden, men hon förstår också att engagemang går i vågor. Med hjälp av kyrkan söker föreningen stöd och projektpengar för att kunna finansiera verksam­heten. Själva arbetar volontärerna heltid, även när den ekonomiska ersättningen uteblir.

– Det största stödet får vi från näringslivet, utan dem hade det inte gått. Men det hade inte heller gått utan kyrkan, säger hon.

"Föreningen har vårt stöd"

Hur uthållig är då Svenska kyrkan? Anders Leitzinger berättar att under flyktingvågen 2015 så inrättade Carl Johans församling ett boende för afghanska flyktingar i en av de egna fastigheterna. Snart fick personal och förtroendevalda motta allvarliga hot från främlingsfientliga personer. I stället för att backa så blev de mer övertygade om att de gjorde det rätta när de hjälpte flyktingar.

– Denna händelse påverkar oss fortfarande. Föreningen har vårt stöd, det finns ingen som ifrågasätter det.