Pensionärer om prästbristen: ”Det är fortfarande coolt att vara präst”

Statistik präster pension

Prästen Anna Ortner har redan flera gudstjänster inbokade som vikarie efter att hon gått i pension. Foto: Marcus Gustafsson 

Över en fjärdedel av prästerna väntas gå i pension till år 2030. Prästerna Anna Ortner och Peter Westergren närmar sig slutet av yrkeslivet. Men fick de välja om så skulle de utan tvekan bli präster igen. ”Det är ett privilegium”, säger Anna Ortner.

Detta är en låst artikel. Logga in
DIGITAL PRENUMERATION

9 kr per månad i tre månader

Få tillgång till alla på sajten (ord pris 125 kr/mån) Därefter 50 % rabatt i ett halvår. Avsluta när du vill. 

  • Eget konto med full tillgång till kyrkanstidning.se
  • E-tidning - papperstidningen i digital form
  • Nyhetsbrev, temabilagor, poddar, quiz och det praktiska verktyget Idé & inspiration
Köp

Taggar:

Präst Pension
Statistik präster pension

Prästen Anna Ortner har redan flera gudstjänster inbokade som vikarie efter att hon gått i pension. Foto: Marcus Gustafsson 

Anna Ortner är 64 år och ska gå i pension den 31 maj.

– Jag har en stor och bullrig familj som behöver få av min tid, familjen är min första församling, säger hon men tillägger att hon redan har flera gudstjänster inplanerade som vikarie.

Präster i flera generationer

Hon kommer från en familj där hon är den åttonde prästen i nedstigande led och hennes dotter ska också bli präst. Men yrket var ändå inte ett självklart val. Anna Ortner gick maskinteknikprogrammet på högskolan.

– Då började jag träffa kristna människor och hittade till­baka till kyrkan. Plötsligt upptäckte jag att jag bad och förde ett samtal med den Gud som jag inte trodde på.

När hon väl prästvigdes hade hon hunnit fylla 34 år och få fyra barn. Pastorsadjunktsåret gjorde hon i Sundbyberg i Stockholm. Efter det har hon arbetat med konfirmander i Täby, varit ungdomspräst på Djurö, biträdande kyrkoherde i Danderyd, församlingsherde i Märsta och kyrkoherde i Ed. Nu är hon församlingsherde på Väddö i Roslagens östra pastorat.

Anna Ortner

Anna Ortner går i pension om bara några dagar. Då ser hon fram emot att få mer tid till barnbarnet Léona Ortner och resten av den ”bullriga” familjen. Foto: Marcus Gustafsson

Om hon inte blivit präst tror Anna Ortner att hon blivit entreprenör. Men skulle hon välja ­yrkesbana i dag hade hon utan att blinka gjort samma val.

– Vi som är präster i Svenska kyrkan har betalt för att jobba med vår tro. I vissa länder lever människor under förtryck och kan inte ens tala om sin tro. Det är ett privilegium att få besvara kallelsen.

Vad har varit mest givande som präst?

– Att fira gudstjänst. Att få predika och förvalta ordet och sakramenten och möta människor i deras sökande och tro.

Pensionerad präst ska vikariera

Mest utmanande ser hon att det varit att få ihop helheten i en demokratiskt styrd organisation där ett fungerande samarbete mellan anställda och förtroendevalda varit avgörande. Och att aldrig ge upp även om det kommer få till kyrkan. Hon beskriver svenskarna som ett blygt folkslag. De är intresserade av det goda som kyrkan gör, men kan ha lättare att gå till ”Musik i sommarkvällen” än till en gudstjänst på söndagen.

Än har inte någon ny ordinarie församlingsherde anställts men en pensionerad präst ska gå in och vikariera. Det funnits intressenter till tjänsten som inte bott på Väddö och som tackat nej på grund av avståndet.

– Det är jättesorgligt för det är en jättefin församling, säger Anna Orter som själv har pendlat nio mil enkel resa till jobbet.

Känner sig inte tvingad att fortsätta

Trots svårigheterna att rekrytera en ny präst känner Anna Ortner sig inte tvingad att fortsätta. Hon hade egentligen tänkt pensionera sig ännu tidigare och ser åren på Väddö som en bonus.

– Jag har älskat att jobba på landet. Man lever närmare människor och tar del av deras liv på ett djupt sätt.

Hur tänker du att prästyrkets ­attraktivitet har förändrats?

– Det är fortfarande coolt att bli präst, tror jag, de unga prästkandidater jag mött har en självklar tro och är stolta över att svara an på kallelsen.

Hoppfull inför framtiden

För att fler ska vilja bli präster och arbeta även utanför storstäderna tror Anna Ortner på att göra kyrkan mer känd bland fler.

– Tala om kyrkan och gör den till en del av narrativet om det goda samhället. Kyrkan är förstås högmässa på söndag men också mötet med den uttröttade småbarnsmamman på Ica.

Trots de dystra siffrorna med många pensionsavgångar är Anna Ortner hoppfull för framtiden.

– Gud har nåd med sin kyrka och skulle inte överge den genom att det inte finns några präster kvar. Men vi som jobbar i kyrkan behöver uppmuntra unga att söka. Präst är ett fantastiskt yrke. Spännande, utmanande, ibland utmattande men alltid meningsfullt.

Prästyrket var inte självklart

Peter Westerberg fyller 73 år i sommar och är ensam präst i Dorotea-Risbäck församling i Södra Lapplands pastorat. Förutom att fira gudstjänst varje söndag i Dorotea ingår besök i fjällkyrkan Risbäck och Avasjö kapell, sju respektive tio mil från Dorotea. 

Peter Westerberg

För Peter Westerberg var präst­yrket inte heller självklart. Under 1980- och 90-talen arbetade han som organist. Han prästvigdes först 1999.

– Jag har vuxit in i mitt eget sätt att vara präst och det har skett i samspel med församlingen, säger han.

"Kände mig uppfångad av en omsorg"

Som kyrkomusiker och ny präst arbetade han i Västergötland. Först ett adjunktsår i Stenstorp och sedan olika tjänster i Vårgårda, Herrljunga och Skölvene församling.

– En kyrkoherde sa till mig när jag började att ”jag kommer att backa upp dig, även om du gör fel kommer jag att backa upp dig”. Jag förstod inte då hur stort det var, men jag kände mig uppfångad av en omsorg.

År 2015 såg Peter Westerberg en annons om att ”en helt vanlig präst” söktes till Dorotea.

– Det har känts som en bra plats att komma till i det stadium jag varit i. Det kanske är liten­heten eller överskådligheten. Det finns något i livsförutsättningarna hos människorna här som är skonsamt.

Vad har varit det mest givande under ditt yrkesliv?

– Konfirmationsarbetet. Det är det svåraste, roligaste och det som bär frukt åt det andra. Tonåren är en smältugn för vem man är och blir.

Och mest utmanande?

– Det är lätt att svara an på män­niskor som signalerar starkast och om jag ser i backspegeln så känner jag tacksamhet över de gånger jag varit mottaglig för att ta vara på dem som inte alltid träder fram lika tydligt.

Skulle valt prästyrket igen

Även Peter Westerberg ser framför sig att han skulle valt prästyrket om han varit ung i dag, om han fått mogna in i det.

– Det finns något i prästyrket som gör att varje möte och handling blir speciell, som att varje begravning blir som min egen. Jag har svårt att tänka mig något annat som ger tillfälle till självreflektion så helgjutet och genomgående.

Hans intryck är att det finns ett intresse för yrket i dag.

– Jag har en fot i 1960- och 70-talet. Då stod det andliga inte särskilt högt i kurs och därigenom så tror jag att människor i dag har ett andligt behov som är mer sekulärt. Men jag tror att prästyrket och kyrkan har en god förväntan på sig. Kyrkan har fått ett sätt att möta samhället på som är mer inkännande än tidigare. Då var man ganska uppfylld av sina egna uttryck eftersom folk kom ändå.

Fanns ett frö som växte

För att få fler nya förmågor att söka sig till kyrkan vilar Peter Westerberg i Jesus ord: ”Ni får skörda där andra har sått och det ni sår får andra skörda”.

– Man kanske får en bra kommunikation med någon i dag som man inte kan ana kommer att bli präst senare. Så var det för mig. Som konfirmand var jag inte något prästämne men ändå fanns det ett frö där som växte till.

Trots sin ålder har han inte bestämt något datum för pensionen, men han känner inte att han måste jobba vidare.

– När man är pensionär får man anställning ett halvår i taget och det är lite i det perspektivet jag tänker, från halvår till halvår. Det är roligt att vara aktiv, men så unnar jag också ibland församlingen en präst med andra sidor.

Låta eftertanken få större plats

När det väl är dags hoppas han att Dorotea ska få en ”ung och glad” präst.

– Jag hade nästan trott att folk i och med pandemin hade börjat upptäcka de nära sammanhangen i sina liv och att det skulle spela glesbygden i händerna. Men det blev en stress att komma i gång igen. Jag har ingen klok metod men en förhoppning som borde vara fullt rimlig, att man ska låta eftertanken få lite större plats i ens handlingar.

Fakta: Prästbristen

  • 8 av 13 stift tror inte att det kommer finnas tillräckligt med nyutbildade präster för att täcka behoven de kommande fem åren.
  • Över en fjärdedel av dagens präster väntas gå i pension till år 2030.
  • 80 procent av prästerna i Uppsala stift väntas gå i pension till 2023, i Luleå stift är den siffran 32 procent.
  • Uppsala stift tror sig dock kunna täcka behoven med hjälp av att pensionerade präster fortsätter i tjänst.

Källa: Kyrkans Tidnings enkät till stiftens rekryteringsansvariga