”Det ger mig glädje att kunna vara som alla andra” 

På diakonimottagning kan människor får hjälp att söka pengar från olika fonder. Brist på tandvård är ett växande problem, berättar Britt Jonasson. Foto: Johannes Frandsen

Som sjukpensionär har Eva inte mycket pengar kvar när hyran är betald.

Via diakonimottagningen har hon kunnat få bidrag för att gå till tandläkaren och köpa julklappar till barnbarnen.

Detta är en låst artikel. Logga in
DIGITAL PRENUMERATION

Få tillgång till allt på sajten!

Första månaden 9 kr (ord pris 125 kr) Därefter 50 % rabatt i ett halvår. Avsluta när du vill. 

  • Eget konto med full tillgång till kyrkanstidning.se
  • E-tidning - papperstidningen i digital form
  • Nyhetsbrev, temabilagor, poddar, quiz och det praktiska verktyget Idé & inspiration
Köp
På diakonimottagning kan människor får hjälp att söka pengar från olika fonder. Brist på tandvård är ett växande problem, berättar Britt Jonasson. Foto: Johannes Frandsen

När Eva lämnade sin man för femton år sedan förändrades hennes levnadsvillkor drastiskt. Både ekonomiskt och socialt.

– Innan jag skilde mig åkte vi utomlands två gånger om året. Sen när jag blev själv hade jag plötsligt ingenting. Och de som jag haft som vänner visade sig inte vara riktiga vänner, varenda en försvann.

Eva har haft kontakt med Svenska kyrkan i Kalmar i många år. Hon är sjukpensionär och berättar att det varje månad är en kamp för att få pensionen att räcka till. Men ibland gör den ändå inte det och då har hon vänt sig till kyrkan.

– Det betyder väldigt mycket. Det ger mig glädje att kunna vara som alla andra och känna tryggheten i att jag är värd lika mycket som alla andra, säger hon.

I perioder har Eva fått Stadsmissionens matkasse. Nyligen blev hon beviljad ett bidrag till en tandläkarundersökning och i julas fick hon presentkort för att kunna köpa julklappar till barnbarnen.

– Det har varit strålande att kunna få. Det sista barnet fick sin klapp i fredags sin, då firade vi vår jul.

Eva har länge haft kontakt med sin hemförsamling och kommer helst till mottagningen när hon är säker på att det är just hennes församlingsdiakon som tar emot. Det betyder mycket, säger Eva, att ha någon att vända sig till som känner henne och vet om hennes livssituation.

– Jag måste ha en trygghet här i livet och det har jag där. Att hon faktiskt kan lyssna på det jag säger och att jag inte får motstånd hela tiden. Jag har inte velat gå till socialen, det har jag bara gjort en gång när barnen var små och det gör jag aldrig om.

Om bara några dagar ska Eva till tandläkaren för att göra den undersökning hon fått bidrag till från diakonimottaningen. Efter undersökningen hoppas hon kunna få pengar även till att göra de lagningar som behövs.

– Jag är evigt stolt att jag har kommit så här långt i mitt liv. Det går upp och ner, och är ingen dans på rosor. Men jag har mitt lilla och jag trivs. Mitt hem har jag byggt upp med begagnade möbler som jag fått köpa efterhand. Men jag har byggt upp allt själv och det är bara mitt.

Eva heter egentligen något annat.