Dikter om tro och uppbrott gav Liza frihet att sucka av lättnad

Liza L Lundkvist växte upp i pingströrelsen och under 1990- talet och det tidiga 2000-talet var hon en uppmärksammad sångerska i kristna sammanhang. I dag arbetar hon som präst i Umeå. Åren inom frikyrkan är något hon har fått arbeta med, och det har blivit en kamp där dikterna varit en av de saker som har fått förlösa henne.

– Den frikyrkliga uppväxten för mig blev inte bra, jag är en av dem som har det här arvet. Det fanns en skam hos mig att jag inte tänkte och trodde på rätt sätt. Det var en korrigering som skulle ske, det gjorde att jag blev osäker på mig själv och min egen vilja.

I dikterna finns också efterdyningar av ett liv som många kan känna igen, ett liv som har innehållit kriser, död och skilsmässa.

Diktsamlingens andra kapitel av sex, med rubriken ”Vem kan känna dig”, bär spår av uppbrotten både mänskligt och teologiskt.

jag vill tro

men jag har på sistone

börjat undra

om det jag trott

är tro

först måste dö

skriver Liza L Lundkvist i dikten requiem.

– Dikterna i den delen är en diskussion med Gud om Gud och samtidigt ett slags bekännelse.

Det hon beskriver som en skada läks på två sätt. Dels med hjälp av människor som är fria och generösa. Som gör vad de vill, som är fria och frågar andra vad de vill. Som de personer som fanns för Liza när hon kraschade i 30-årsåldern.

– En av dem var en kvinna som man i min gamla värld skulle kalla syndare, en sådan som man inte skulle vara med. Hon var en av två personer som hjälpte mig att rädda mitt förstånd.

Men Liza L Lundkvist har också läkt genom en annan syn på Gud.

– Jag fann en väg i att erkänna att Gud är ett mysterium. Det är en omistlig grundton hos Gud. Gud kan vara nära för mig och ge erfarenheten av en kropp som sitter så nära att man blir ett. Gud kan vara så känd för mig – men tonen av mysterium finns kvar.

I sista delen av boken med rubriken Låt oss tala om livet du avtäcker finns dikten gårdsbön:

se vår iver att belysa allt

den är som vassa billyktor

över gårdstunet

i höstmörker

först när vi

stannar

stillnar

släcker dem

ser vi stjärnhimlen

–  Det sista kapitlet i boken är som en lättnadens suck. Det går att leva. Det finns spår av mysterium, inte bara i yttre tecken utan invävda i själva livet.

Liza L Lundkvists arbete som präst och hennes diktskrivande har kommit att påverka varandra. Arbetet med att skriva en predikan kan ge teologiska insikter som sedan används i en dikt. Men det kan också gå åt andra hållet.

– I dikterna får jag vara i friheten som finns i poesin, det får vara en lek bara. Jag är fri att få säga det jag vill. Om jag sitter fast i predikoskrivandet så kan jag i stället skriva dikt eller flödesskriva. Då kan det lossna, säger Liza L Lundkvist.

Dikterna präglas av ett ständigt ganska kärvt pågående samtal med Gud. Lizas blick visar en melankolisk vardagsskildring med människor som går förbi på torget nedanför hennes fönster eller en blick på naturen med djup snö, stormande hav och trädens nakna grenar.

– Vardagen är viktig. Jag har varit en framtidsmänniska och var inte här och nu fram till för tio år sedan. Efter andra skilsmässan handlade det om att klara dagen bara. Då fanns inget annat är här och nu.

Liza L Lundkvist skrattar och lägger till:

– Och då finns ju så mycket att upptäcka.

Titeln Jag är äntligen här kan tolkas på flera sätt.

– Dels som: ”Jag tar plats och jag är glad för det”, men ordet ”äntligen” kan också vara en ingång i vad bönen är. Jag får vara på plats, nu kan samtalet börja. Nån sa att bön är att sitta med Gud och att vi tittar åt samma håll, säger Liza L Lundkvist och fortsätter:

– Men man kan också vända på titeln och låta det vara Gud som utbrister: Äntligen! Vad jag har längtat efter att få vara med dig.