Dold – en annorlunda berättelse om judisk identitet

Bakgrundsmaterialet är omfattande. Över 30 personer har intervjuats, och då har ytterligare omkring tio berättelser fallit bort – dels av utrymmesskäl, och vissa för att de varit rädda för att även en anonym medverkan kan riskera att röja identiteten.

– Det har varit fantastiskt att få ha dessa samtal och det fanns ett uppdämt behov av att prata om det, säger Joanna Rubin Dranger.

– Många är så otroligt försiktiga med att vara öppna i vanliga fall och det blev så hudlöst och nära när vi samtalade. 

"Inte hört talas om"

Dolda judiska liv påbörjades direkt efter att förra boken Ihågkom oss till liv, som tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2023, gavs ut. Den skildrar författarens sökande efter berättelserna bakom de släktingar som omnämndes som ”försvunna” under andra världskriget. 

– Redan på releasefesten för Ihågkom oss till liv hade jag fått höra de första två berättelserna som kom att bli den här nya boken. Jag har själv växt upp helt assimilerat och för mig var detta det vanliga. Jag hade inte hört talas om att det fanns de som aktivt dolde det judiska, att det fanns uttalat att ”vi ska inte prata om det här, det får inte sägas till någon”. Det hade jag inte hört talas om och kände att detta borde jag göra något om.

Perifer roll

Det finns ständiga hot om att avslöja sig själv i vardagen, otrygga situationer där det som sägs måste modereras för att det inte ska slå fel. Eller som Lena, 55 år, uttrycker det i boken:

”Jag lever ett slags dubbelliv som plågar mig. Det är som att balansera på ett isflak och ständigt vara på min vakt, läsa av människor och omgivningen, när och till vem går det att vara öppen med min judiska tillhörighet. Är det ens möjligt?”

– Min roll i det här är helt perifer. Det är det som de berättar som är det viktiga, säger Joanna Rubin Dranger och lägger till att även bilderna är underordnade berättelsen:

– Det hade lika gärna kunnat vara en radiodokumentär. Det är bara det att jag är tecknare.

Varför berättas dessa berättelser just nu?

– När jag började med intervjuerna våren 2022 tänkte jag att det gått så lång tid sedan Förintelsen att många nu börjar fråga och tänka på saker kring sin egen historia och identitet.

– Då kändes det som att vi gick mot ljusare tider och långsamt, långsamt mot mindre antisemitism, mot ett samhälle där minoriteter blir synligare och där minoriteternas erfarenheter och egna utsagor värderas högre.

Sedan dess har terrorattacken 7 oktober 2023 hänt, något som återkommer bland de intervjuade i boken.

– I boken uttrycker till exempel en av dem jag intervjuar att "nu när jag börjat prata med dig om detta, händer det som pappa varnade oss för”.

Livsfarliga rum

Vissa berättelser har gjort särskilt intryck på Joanna Rubin Dranger. Ett exempel är den unga tjejen som beskriver hur hon upplever hur vissa rum kan kännas helt trygga, medan andra upplevs som livsfarliga.

– De jag intervjuat sätter ord på saker som jag känner igen men inte formulerat. Jag har också alltid känt att jag behöver känna av om jag kan säga något om min judiska identitet eller inte. Kan det här bli obehagligt?

Joanna Rubin Dranger gick på ett gymnasium dit många från Hillelskolan – en friskola med judisk profil – söker sig till. Därför hade hon ett stabilt sammanhang med flera judiska ungdomar vänner. 

Men det är mer undantag än regel.

– Jag tror att boken är viktig för att visa på att "du är inte ensam". Jag tänker på den unga kvinnan som upplevde att hon var ensam i hela världen med den här erfarenheten när hon växte upp. Det är ju fruktansvärt att känna så, säger Joanna Rubin Dranger.

Sudda, sudda

Dessutom tror hon att många av berättelserna i boken kan hjälpa ”majoritetsläsaren” att bryta fördomar, som föreställningen om att det judiska och det religiösa inte är liktydigt – att många lever sekulärt men den gemensamma historien och den judiska kulturen är ett sammanfogande kitt.

– Det är fint att kunna visa olika sätt att vara judisk på och vad det innebär för olika människor.

Tre personer som är med i boken är öppna med sina namn. En av dem är historikern Ingrid Lomfors, vars mamma var ett av de 500 judiska barn som togs emot i Sverige strax före krigsutbrottet. Hon berättar att mamman skydde det mörka – och sjöng Gullan Borenemarks ”Sudda sudda”.

– Just den sången sjöng också min mamma på 70- och 80-talet. Hon sjöng den som att det var ironiskt, men samtidigt ville hon verkligen sudda bort allt som var mörkt. Jag har med mig det.

– Men även detta är motsägelsefullt: jag dras som en magnet till ämnen som är tunga och svåra. Min första barnbok hette Arg! Nittiotalets argaste bok och min andra barnbok hette Ledsen. Sen gjorde jag böckerna om Fröken Livrädd och Fröken Märkvärdig & Karriären, som båda handlar mycket om rädslan för svaghet och misslyckanden. Och nu detta.