Rummet känns plötsligt trångt och kvävande. Jag skulle vilja resa mig och åtminstone öppna det lilla vädringsfönstret men jag blir sittande i soffan och intill mig vännen.
Vi sitter tysta. Den där tystnaden som uppstår när allt är sagt och allting är som det är. Tyngden av livets krav och det finns liksom ingen lösning, inget sätt att komma ifrån. Arbetet som stressar och kräver mer än det finns ork för, ett barn som inte mår bra och en relation som inte funkar och känslan av att allt hänger på henne.
Jag måste orka nu. Det skulle bli en sommar med vila, men livet går inte att pausa, det finns liksom ingen tid att vila, ingen plats som ger respit. Jag hör mig själv sucka, den där djupa och uppgivna sucken. Sen kommer orden Du måste ingenting. Det låter banalt och på ett plan som en lögn, men jag upprepar ändå orden: Du måste ingenting. Och ingenting är förändrat men ändå händer något i rummet. Något öppnas.
Vi kan tala stort och vackert om frihet, men kanske är det först när livet tvingar oss in i en återvändsgränd som friheten kan bli kropp. Hela tiden kommer jag tillbaka till den frihet som uppstår när vi ger upp. Stunden då jag inser att jag inte kan kämpa mer, att det inte går att lösa livet. Inte på egen hand.
Mer och mer tänker jag att vara människa handlar om att be om hjälp. Så många av oss tror att vi själva ska klara av allt, vara starka och så sluter vi oss, biter ihop och fortsätter att bära.
Den frihet jag långsamt närmat mig med åren är inte svindlande eller rusig. Den är mera lågmäld, ett slags lugn mitt i allt som är oro och krav. Det handlar mer om det som kan bli möjligt i allt det jag inte kan eller klarar av. Insikten om att jag behöver dig. När jag darrar inför livet och helst vill backa. Gömma mig för livet. För dig.
Förlåt din tjänare, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt. Förlåt. Jag står intill Mose, lika tvivlande inför uppdraget. Välj någon annan. Ändå är det oss du väljer.
Samtalet mellan Gud och Mose är mänskligt och Gud blir irriterad och arg men släpper inte en tvivlande och motvillig Mose. Du har ju din bror, ni får hjälpas åt. Jag går med er. Nej, det var aldrig meningen att du skulle gå ensam.
Jag tänker på allt det som binder och hindrar. Rädslan för att misslyckas. För att inte klara av. Föreställningen om att det kommer an på mig. Det är inte konstigt att själen krampar, att ryggar kröks under tyngden. Att livet till slut blir stumt.
Effata! Det är Jesus som talar nu, på sitt modersmål arameiska. Öppna dig! Kom ut ur dig själv. Berätta för mig. Kanske innebär det att säga som det är. Allt som tynger och kräver. Säg som det är – jag orkar inte, jag vågar inte. Berätta om det du behöver och längtar efter. Det du tystat och hållit tillbaka. Tala så sant du förmår.
Kanske är det när allt ligger öppet och synligt som något händer. På något sätt behöver vi ta oss ut ur oss själva, sträcka oss ut. Be om hjälp. Nej, det var aldrig meningen att du skulle gå ensam.
Kristus, du kommer och du går inte förbi. Du stannar hos mig. Rör vid mig. Dina händer på mig och du är ordet som öppnar.
