Lokalen är nedsläckt och rummets enda ljus är riktat mot scenen. Det känns fortfarande lite ovant med trängseln. Att stå så nära en främling, och ändå så självklart.
De första tonerna får allt att tystna och drar oss in i närvaro. Kanske är det för att vi längtat så länge, kanske är det för musiken som går rakt in i våra kroppar – det påtagliga i att vi är i ett gemensamt nu. Det går inte att värja sig och plötsligt märker jag att tårarna kommer och det finns inget i mig som försöker hålla tillbaka.
Jag vet inte om det är årstiden, åldern eller världens oro, men de senaste månaderna har gråten varit så nära. Det finns många olika slags gråt – tårar som kommer ur ledsenhet, förtvivlan, trötthet eller ilska. Tårar som kommer av tacksamhet, en känsla av närvaro och glädje. De tillfällen jag har haft nära till gråt har något gemensamt – det har varit stunder då jag varit tillsammans med andra. Den har drabbat vid en enkel vardagsmässa, en konsert, en manifestation för fred eller under en promenad genom vimlet på ett lördagsfullt torg.
Det låter så banalt och jag tillåter det att vara det. Kanske har det handlat om en känsla av att vara en del av ett större vi. Tillsammans med människor, några få jag känner och en stor mängd främlingar. En slags ömhet och värme. Den energi som uppstår när vi människor samlas för att fira livet, för att dela en kamp och en längtan eller att bara vara i musiken, i rummet och det som händer i våra kroppar och mellan oss.
Anden, hon som lyfter oss ut ur oss själva, ur den begränsande ego-sfären som handlar om mig och mitt. Andens arbete och rörelse som länkar oss samman och ger oss ett språk – ett sätt att vara som skapar kontakt. Det som får mig att känna igen dig. Det som gör oss till människor som angår varandra.
