”Det första som kommer ur moderlivet skall tillhöra mig.” Så säger Herren till Mose på Sinai berg. Dessa ord ekar bakåt och framåt i Bibelns historia.
De ekar bakåt, till Moria berg.
Den älskade sonen, den som Sara fött på äldre dagar – den, genom vilken alla löften blivit givna – ska offras, brännas.
Det är ett offer som inte kan räknas in i en utbytesekonomisk sfär. Inte: du får den så får jag den. Abraham ska offra själva förutsättningen.
Det är fruktansvärt. Han sträcker ut handen och tar kniven – men så kommer en ängel i sista stund. Kanske räknas Abrahams beredskap som ett offer i sig. En bagge får dö i Isaks ställe.
Somliga menar att berättelsen ska förklara varför man slutade med att offra förstfödda barn, något som förekom i äldre kulturer (den tolkningen anses dock inte vara trolig). Oavsett skulle den förstfödde helgas på andra sätt – genom att tjänstgöra i templet eller friköpas.
Andra menar att texten om Abraham och Isak har förmildrats, att han verkligen blev offrad, men uppstod. Oavsett har Isaks död och uppståndelse blivit en bild som skänkt tröst i tider av förföljelse och martyrskap.
”Det första som kommer ur moderlivet skall tillhöra mig.” Orden ekar bakåt igen, då Herren slår Farao med den tionde plågan: allt förstfött i Egypten ska dö. Men när Gud ser blodet från påskalammet över israeliternas dörrar – då ska han gå förbi.
I en judisk midrash kan vi läsa att blodet som Herren ser inte är vilket blod som helst. Det är Isaks blod. Dagen på Moria berg blev så en föraning av påsken, av folkets befrielse från Egypten.
Denna tolkning fanns i folkets medvetande under Jesu tid.
”Det första som kommer ur moderlivet skall tillhöra mig.” Orden ekar framåt, i Lukasevangeliets början, då Josef och Maria frambär Jesus i templet och helgar honom åt Herren. De anar inte hur barnet ska bli nyckeln till befrielsen, hur den ska eka än i våra tider!
