Ekumenisk profil som aldrig tappar lugnet

Marianne Ejdersten en dag på jobbet: Några välkomstord till 75 kristna från Korea som besökte WCC i Genève i slutet av januari i år. Foto: Albin Hillert/WCC

En mäktig position där det inte går att förutse hur arbetsdagen kommer att se ut.

Kyrkans Tidning har besökt Marianne Ejdersten, som är inne på sitt sjunde år som kommunikationsdirektör för Kyrkornas världsråd.

Detta är en låst artikel. Logga in
DIGITAL PRENUMERATION

9 kr per månad i tre månader

Få tillgång till alla på sajten (ord pris 125 kr/mån) Därefter 50 % rabatt i ett halvår. Avsluta när du vill. 

  • Eget konto med full tillgång till kyrkanstidning.se
  • E-tidning - papperstidningen i digital form
  • Nyhetsbrev, temabilagor, poddar, quiz och det praktiska verktyget Idé & inspiration
Köp
Marianne Ejdersten en dag på jobbet: Några välkomstord till 75 kristna från Korea som besökte WCC i Genève i slutet av januari i år. Foto: Albin Hillert/WCC

Kyrkornas världsråds läge just nu, där rådets tjänster efterfrågas alltmer samtidigt som finansieringen försvagas, har Kyrkans Tidning rapporterat om tidigare i sommar. Ett av många ärenden som exilsvenskan Marianne Ejdersten behöver ha full koll på och kunna svara på frågor om.

En reporter ena minuten. En anställningsintervju den andra. Ett extrainsatt möte följt av ett brådskande pressmeddelande och ett oanmält besök. Så kan en vanlig arbetsdag se ut för Marianne Ejdersten.

Under en sen middag efter ytterligare en lång arbetsdag frågar jag om hon aldrig blir stressad. Svaret är nej, det blir hon inte. Hon menar att det är tiden som kommunikatör i Sollentuna församling, där hon periodvis fick hantera allt från utrikesfrågor till kyrkbyggen, som gör att hon nu förmår ta arbetsdagarna på Ekumeniska centret med upphöjt lugn.

– Efter den tiden är jag förberedd på allt, säger hon.

Hon har också varit enhetschef för nationell kommunikation i Svenska kyrkan. Då var hon med om att lansera den digitala bönesajten, en satsning som gav både applåder och burop.

Så är det också i Marianne Ejderstens nuvarande jobb, där inte minst Världsrådets följeslagarprogram i Israel och Palestina kritiseras för att vara för pro-palestinskt. Medarbetare har förklarats icke önskvärda i Israel och organisationens webbsajt hackas ofta.

När jag började pratade inte kommunikationsavdelningen med journalister och ingen visste ens var telefonen som media skulle ringa in på fanns.

Att Mariannes privata e-postkonto blev hackat för några år sedan, med hot om sabotage av rykte och karriär, kanske hade med saken att göra, kanske inte.

– Jag har ju en utsatt position, säger hon. Då får man tyvärr räkna med att sånt där händer.

Fast exakt vad som händer går aldrig att förutse i ett jobb där den ena dagen aldrig är den andra lik. Som den dag då KT gör reportage och plötsligt stormuftin av Egypten dykt upp för att diskutera samarbeten med generalsekreteraren.

– Då är det bara att göra om schemat för dagen och ställa upp.

Marianne berättar att när hon övertalades att ta tjänsten var det på villkor att hon fick fria händer att organisera om verksamheten.

– Det var nödvändigt. När jag började pratade inte kommunikationsavdelningen med journalister. Ingen visste ens var telefonen som media skulle ringa in på fanns. I stället producerade man broschyrer som ingen riktigt begrep.

I dag är verksamheten helt transparent, journalister välkomna och en ny, mer överskådlig webb ska snart presenteras.

Vägen hit har varit lång. Ända sedan Marianne Ejdersten började år 2013, inkastad som sjukvikarie två veckor före generalförsamlingen i Busan. Tufft naturligtvis, men Marianne hade 15 års internationell erfarenhet som kommunikationsrådgivare för Europeiska kyrkokonferensen.

Nu har Marianne bara tre år kvar av sitt förordnande.

– Vi lånar detta uppdrag av kyrkorna och bidrar med vår kompetens för en tid.

Fakta: Kyrkornas världsråd

Har 450 förtroendevalda och 130 anställda på Ekumeniska centret i Genève där Marianne Ejdersten arbetar, ekumeniska institutet i Bossey, Schweiz, i New York, i Jerusalem och i Nairobi.

En kyrka med minst 50 000 medlemmar och som erkänner övriga medlemskyrkors dop kan bli medlem.

Många protestantiska och de flesta ortodoxa kyrkor är medlemmar. Romersk-katolska kyrkan är inte medlem men mycket involverad i vardagsarbetet.

Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan är medlemmar. Sveriges kristna råd är knutet till rådet.