En glad biskop ser fram mot Uppsala

Linköpings biskopsgård från 1734 har en stor trädgård. Så stor och fruktsam att Martin och Maja Modéus mottagningar ofta börjar med ett glas egenproducerad äppel­must. Om ärkebiskopsgården i Uppsala har äppelträd vet inte Martin Modéus, men han hoppas att det kanske finns möjlighet att odla något.

Till vår pratstund i stora biblioteket serveras kaffe och tunna chokladkakor. Omärkligt dyker ett litet blomsterarrangemang upp från sidan, som ska ge färg åt fotograferingen. Maja Modéus har i dagarna gått i pension från sitt arbete som domkyrkopedagog, lägligt nog inför flytten till Uppsala i höst.

– Det känns sorgligt att lämna Linköping. Vi har trivts så bra här. Men precis som Martin sa: jag är glad och omtumlad. Och förstås stolt över att det blev Martin som valdes. Vi känner några vänliga människor i Uppsala också, så det ska nog gå bra, säger Maja Modéus innan hon går.

11 år i biskopsgården

I 11 år har de bott här i biskopsgården. Martin Modéus egna tre barn är vuxna och utflyttade, liksom Majas två. Frågan om hur det kändes att ställa upp i valet sida vid sida med bror Fredrik, glider vi snabbt över. Den har redan ställts några gånger.

– Vi är väldigt goda vänner och goda kollegor, och Sveriges biskopsmöte är ett lagarbete.

I stället finns annat att prata om, som vad Martin Modéus gör om han behöver en bok som inte går att köpa eller låna. Då får han skriva den själv. Så var det med Handbok för konfirmandarbete och Finna bönen som redan finns, boken om bön som han är särskilt glad över.

Vad han behöver för slags bok just nu, när han står inför nästa uppdrag, vet han inte. Flera idéer finns dock.

– Jag har några halvfärdiga manus, men vissa saker måste få ta tid. Mitt herdabrev tog fem år. Jag skrev, föreläste, fick reaktioner, samtalade, dekonstruerade texten, satte samman och skapade nytt. Framför allt var det ett lagarbete. Jag var ute efter punkten där stiftet och biskopen möts. Ett lyssnande arbete, strategiskt och långsiktigt. Det kan vara något sådant som jag ser behov av framöver, riktningen framåt. Inte från dåligt till bra eller från fel till rätt, utan tillsammans in i framtiden med Gud.

Alltid levt med Gud

Martin Modéus kan ha verkat lågmält försynt vid hearingen och andra sammanhang inför ärke­biskopsvalet, men ett längre samtal med honom visar på både energi och en befriande avsaknad av både fåfänga och prestige.

Här talar en engagerad, ja nära nog passionerad, person om frågor som rör vid hans hjärta. Och det är en vänlig människa som formulerar sig, mån om att i grunden få fram vad han vill säga.

Gud har han levt med i hela sitt liv. Han minns inte när han blev medveten om sin gudstro.

– Jag har inte haft några tydliga eller kraftfulla frälsningsupplevelser. Hela livet har jag haft en stilla underton av gudstro, gudsrelationen har alltid ­varit närvarande och rätt okomplicerad.

– I både relation och samtal tog Gud plats när jag växte upp och jag bad aftonbön på klassiskt vis med mina föräldrar, något som var viktigt även när mina egna barn växte upp.

Glädje och samvaro

Generationsöverskridande kyrklig samvaro är något som vi tappat bort, säger han. Hans gamle konfirmationspräst, distriktsprästen Ragnar Nordh, höll i familjens söndagseftermiddag i barndomens Bymarkskyrkan i Jönköping. Det var något som gjorde stort intryck på Martin Modéus som barn.

– Det var glädje och samvaro och skoj. Jag kommer ihåg Ragnar Nordh som ledde Tio elefanter balanserade i kaftan och familjerna var tillsammans och vi hade roligt.

Konfirmationstiden innebar traditionell undervisning och den kanske största behållningen var att han lärde sig många psalmer utantill.

– Inte det roligaste då, men med åren har jag kommit att uppskatta den kunskapen oerhört mycket. Det är en helt annan känsla att bära med sig och sjunga psalmer by heart, utan att läsa i boken.

Vilka psalmer vill du ska vara kvar i en ny psalmbok?

– Jag tycker mycket om att kyrkoåret bär sina olika psalmer, de psalmerna jag tycker om vid jul hör julen till och det vi sjunger på sommaren är fint nu. Jag är mycket förtjust i aftonpsalmer.

Du är själv frånskild, har det haft någon betydelse för hur männi­skor haft förtroende för dig och vågat anförtro dig saker?

– Utan att gå in på det privata kan jag säga att människor som bär sina sår, förvaltar det man varit med om till välsignelse och mognad, har ett register som blir en tillgång som medmänniska.

Du har sagt att man ska läsa ­teologer med urskillning, vad ­betyder det?

– Man ska leta efter det som greppar tag i en. Att läsa en god teolog är som att samtala med en klok person i soffan, undersöka vad som finns i det som hjälper mig framåt, ta det vidare. Mycket kan hämtas även från andra områden, jag har till exempel läst mycket socialantropologi, och det har gett mig goda redskap också som teolog.

Hur kan kyrkans ledning ­förvalta och dra nytta av en levande kyrko­kritik?

– Min grundhållning är att all kritik är gåvor som är angelägna att lyssna till. Människor ser saker som jag inte ser. Det finns en smärta som tar i en själv när man framför kritik och jag har stor respekt för vad det kostar.

Hur tänker du kring att kvinnoprästfrågan fortfarande lever?

– Först och främst gläder jag mig åt att det har skett oerhört mycket. I dag är inte Svenska kyrkan en kyrka där kvinnoprästmotståndet är utbrett. När jag prästvigdes var det något annat. Däremot kan det vara skillnad i olika stift. Här i Linköping är det en mycket marginell företeelse.

– Kanske än viktigare i dag är jämställdhetsfrågorna som vi ska vara vaksamma kring och arbeta med, liksom i hela samhället.

Du är verksam inom Sveriges kristna råd och har arbetat mycket ekumeniskt. Hur hanterar ni frågan kring kvinnliga ­präster och exempelvis hbtq-­frågan i de sammanhangen?

– Inom ekumeniken finns en stor respekt för andra traditioner. Vi samtalar och trivs med varandra och man påverkar förstås varandra genom ett ömsesidigt lärande i respekt och vänskap.

Kommer vi att få se dig som ­ärkebiskop i de svenskkyrkliga marginalerna?

– Jag vill gärna ha respektfulla samtal med alla. Min grundhållning är samtal.

Vilka är de onådda folken i dag?

– Om man tror på en gud som har skapat himmel och jord, allt och alla, har varje människa en erfarenhet av Gud, alla har något att berätta om Gud och alla har en gudsrelation att vårda. Gud kommer först. Vi behöver odla och vårda det vi har och mitt uppdrag är att stå stadigt i Jesus och berätta om honom.

– Mission i dag är att se vad vi har, både människor i och utanför den traditionella kyrkan, och hjälpa varandra att växa. Anden ger redan i dag frukt i människors och församlingars liv, och vår uppgift är att stötta där det växer och där helig ande verkar. Inte att sätta stöttor där det inte behövs, vilket sker ibland när det blir för mycket fokus på organisation och ekonomi. Anden verkar, och vi behöver lyssna med urskiljning efter Andens rörelser. Och berätta om Jesus.