”Att analysera humor är som att dissekera en groda. Ingen är intresserad av resultatet och grodan dör.”
Ovanstående är ett citat som ofta återkommer när humor ska analyseras. Ett citat som förstås har en poäng. Det vet alla som någon gång har dragit ett skämt, mötts av oförstående blickar och sedan utsatt sig för att försöka förklara för de oförstående vad det roliga egentligen var. Ingen har någonsin skrattat åt en förklaring.
Så när nu prästen, konstnären och satirikern Kent Wisti formulerar sina tankar om humor och helighet i den lilla boken Hädelsens helighet – humor som livstydning och maktfaktor är det alltså i en rätt rejäl uppförsbacke han startar. Något han förstås är fullt medveten om efter att ha ägnat sig åt humor – och religion – i många år nu.
Det är en anspråkslös bok där författaren har som mål att den ska ta ”ungefär en timme att läsa”. Det lilla omfånget till trots är innehållet djupt. Dels är det en grundkurs i vad humor är, som maktmedel, som socialt kitt, som tryckventil och som existentiell spegel. Dels är det en stridsskrift för humorns och hädelsens berättigande. Även i religiösa sammanhang.
Genom att utgå från humor, vad som är roligt, vad som roar och oroar, var gränsen för satir går och vad man egentligen får skämta om lyckas Kent Wisti få till ett samtal om makt, politik, sexualitet samt vår tids allt mer utbredda oförmåga att tala med varandra.
Vissa skämt kräver exempelvis en förklaring, och den förklaringen måste få ta tid. Min upprördhet över en hädelse är kanske oförklarlig för en annan person med annan bakgrund och annat synsätt. Men för att kunna mötas behöver vi alltså prata med varandra.
”Kan vi tänka oss den korsfäste Kristus som en clown?”, frågar sig författaren. För någon skulle det säkert vara en hädelse om man ser en bild av Jesus med clownnäsa. Men efter att Wisti gett läsarna en insikt i clownens historia och ursprung och vi vet att ”clownen måste vara den som tar på sig all skit och bär det” anar man förstås en djupare betydelse i bilden av den korsfäste clownen.
Som vanligt finns i boken också en del av författarens numera kända kyrkokritik med sentenser som: ”Jag drömmer om en kyrka som inte förväxlar pedagogik med dogmatik, poesi med Ikeas monteringsanvisningar och verksamhetsberättelse med Guinness rekordbok.”
Det är inte nytt, men det tål faktiskt att sägas. Om och om igen. Särskilt när det sägs på författarens målande språk som emellanåt får fritt utrymme över sidorna och lyfter texten en bit över marken.
Utan att ta någon sida eller ens nämna de olika hädelsediskussioner som präglat samtiden: koranbränningar, rondellhundar, OS-invigningen, landar boken i en djupare diskussion om vad hädelse och helighet egentligen är utanför maktens och den politiserade debattens domäner:
”Kanske är den egentliga hädelsen att begränsa andra människors, annat livs, rörelseutrymme och tillgång till det goda livet genom att öka ditt eget utrymme ekonomiskt, socialt eller andligt.”
Ludvig Lindelöf
