"Jag har fått tala teologi och tro på oväntade arenor"

– Det känns blandat. Det finns både ett vemod och förväntan inför det som ska komma, säger Antje Jackelén, som tar emot i ärkebiskopsgården.

Hon är klädd i kaftan inför kyrkomötets öppnande. Hon har redan blivit intervjuad, av Upsala Nya Tidning och innan hon för sista gången ska inleda kyrkomötet ska hon hinna träffa kollegorna i biskopsmötet.

"Allt har sin tid"

Hon är 67 år, så hon skulle kunnat fortsätta jobba.

– Jag har varit ärkebiskop i åtta och ett halvt år, dessförinnan var jag biskop i Lund i sju år. Allt har sin tid.

Som ärkebiskop bor man i ärkebiskopsgården, nära Uppsala domkyrka. Att ha tjänstebostad innebär att när man slutar eller går i pension så blir man inte bara av med arbetet utan också hemmet. Så i november månad går flyttlasset tillbaka till Lund, där familjen bodde när Antje var biskop i Lund och i närhet till barn och barnbarn.

Oförutsedda händelser i arbetet

Den 15 juni 2014 installerades Antje Jackelén som ärkebiskop.

– Jag visste att det är ett uppdrag som påverkas mycket av vad som händer i samhället i stort. Mycket av det som hänt hade inte gått att förutse, som pandemin och flyktingsituationen 2015. Men vi visste att klimatkrisen skulle bli mer akut, säger hon.

– När jag började var min ambition att kyrkan ska följa Jesus genom att utstråla gudstjänstglädje, ha en vass diakoni, kraftsamla kring undervisning och lärande och växa i dialogen. Och en del har skett på dessa områden.

Blivit hedersdoktor tre gånger

Men hon säger att det viktigaste inte är om det blir som man hoppades eller inte, utan att förutsättningarna för församlingarna att utföra den grundläggande uppgiften är så goda som möjligt.

–Som ledare kan du inte pressa dina egna tankar på verkligheten utan du måste vara lyhörd och tyda tidens tecken på ett sådant sätt att kyrkan kan vara kyrka.

Vad har varit roligast under dina år som ärkebiskop?

– Jag har fått tala teologi och tro på oväntade arenor i Sverige och utomlands, där kyrkans närvaro inte är väntad. Men det är klart att högtidlighållandet av reformationen 2016 i Lund och Malmö var en kyrkohistorisk höjdpunkt.

– Och för egen del har det varit roligt att få bli hedersdoktor tre gånger, och att få the Lambeth Cross for Ecumenism av ärkebiskopen av Canterbury.

Resor som gjort ett starkt intryck

Under sin tid som ärkebiskop har Antje Jackelén rest mycket. Några resor har gjort ett särskilt intryck.

– De till länder där kristna lever i minoritet eller under förtyck, som Egypten, Irak, Pakistan och Myanmar. Dem minns jag väldigt starkt, de var väldigt lärorika.

Frågan vad hon tycker att hon lyckats med duckar hon först för:

– Den frågan får egentligen andra svara på, och det är svårt att se när vi ännu är mitt i skeendena. Och det kan ändras med tiden, säger hon.

– Men jag känner ändå tillfredsställelse med att ha fått företräda kyrkan nationellt och internationellt i dessa tider. Dels 500-år av reformation och ekumeniken överhuvudtaget, både internationellt och nationellt. Och att Sveriges kristna råds roll har vuxit de år jag kunnat delta i arbetet.

Positiv men långsam utveckling 

Hon nämner också sannings- och försoningsprocessen med samerna, och att frågan om barns rätt till andlig utveckling har lyfts.

– Även om det går rätt segt.

Hon lyfter även kyrkohandboken som antagits och översatts till 14 språk, åtminstone delvis och religionsdialogprojektet ”En värld av grannar” som kyrkan stött, och som nu har fått en fortsättning, utanför kyrkans hägn.

Hon lyfter också framsteg i klimatarbetet, och att fler än Svenska kyrkan nu betonar de andliga och existentiella hållbarhetsaspekterna. Satsningen på lärande och undervisning har kommit igång.

Vad har varit jobbigast?

– Dels naturligtvis tragedier. Som mordet på Ing-Marie Wieselgren i Visby under Almedalsveckan i somras. Jag kände henne. Vi hade ett webbinarium tillsammans i maj, Svenska kyrkan och Sveriges kommuner och regioner - där hon var psykiatrisamordnare. Hon var viktig och drivande i vårt samarbete.

Hon nämner också processen kring biskopen i Visby och sådant som kan uppstå i alla organisationer: misstro mellan nivåer, jantelagen och avundsjuka.

– Näthat, hot och patriarkala strukturer har ju varit jobbigt. Det är ett faktum att de finns och att kvinnliga ledare drabbas mer än manliga.

Näthat, hot och patriarkala strukturer har ju varit jobbigt.

Andliga språkförlusten jobbig

Till det som ärkebiskopen tycker är jobbigt är den andliga språkförlusten.

– Den har drabbat brett i vårt samhälle. Den existentiella nöden finns alltid där, och den blir inte mindre i de tider vi går in i.

– Samtidigt har vi länge invaggats i trygghet, eller invaggat oss själva, så det har känts som en svensk rättighet att vara trygg, till den grad att det i valrörelsen kunde säga att det inte behövs några livsstilsförändringar på grund av klimatförändringarna, trots att hela världen förstår att det kommer att behövas.

Här ser ärkebiskopen en koppling till projektet om lärande och undervisning och vad kyrkan säger och inte säger i det offentliga rummet.

– Jag har skrivit mer än en debattartikel om barns rätt till andlig utveckling, och pekat på diskrepansen mellan å ena sidan att barnkonventionen som talar om barns rätt andlig utveckling är lag i Sverige och att vi när det gäller barns fysiska, psykiska och sociala utveckling självklart tar ett samhällsansvar. Men den andliga utvecklingen å andra sidan ser vi som en privatsak, inte samhällets uppgift. Det är en obalans

Talades inte om trossamfunden under pandemin

Hon påpekar att det under pandemin ofta talades om kulturen och idrotten vid regeringens presskonferenser, men inte om trossamfunden.

– Bakom lyckta dörrar fick jag ofta höra att det trossamfunden gör är så otroligt viktigt, de diakonala insatserna och det vi gör för folkhälsan. Men officiellt låter det som att folkhälsa är fysisk hälsa, eller möjligen psykisk.

Det finns en oro över den ökande psykiska ohälsan bland barn. Den delar ärkebiskopen och hon tycker att den kan förstås:

– Det gör ändå skillnad om du behöver bära hela din mening själv, eller om du är inbäddad i en relation också till Gud.

Avkragningen av biskopen i Visby: Smärtsam process

Under tiden som ärkebiskop förlorade biskopen i Visby rätten att utöva sitt ämbete.

Vad tänker du om beslutet?

– Jag tänker att vi har en ordning för tillsyn, och att den fungerade i och med att Ansvarsnämnden för biskopar fattade ett beslut. Men det var inte så lätt att kommunicera beslutet.

– Jag vet inte vilka följder medieuppmärksamheten fick, men det var en smärtsam process, för stiftet, de inblandade och för biskopsmötet. Det var en stor sorg.

Under 2020 ville stiftsstyrelsen i Härnösand att stiftets biskop skulle sägas upp. Ärkebiskopen ser en lärdom i detta.

– Det tydliggjorde hur viktigt det är med samverkan och förtroende mellan förtroendevalda och vigningstjänst, för att det ska fungera.

Om inställningen till vigsel av samkönade 

Inför detta kyrkomöte har flera motionärer föreslagit att en positiv inställning till att viga par av samma kön ska vara ett krav för prästvigning, och för att präster inte ska bli avkragade för diskriminering. Förtroendevalda vill reglera sådant som biskoparna beslutar om i dag och som inte detaljregleras i kyrkoordningen.

Fungerar den gemensamma ansvarslinjen?

– Vi har ju dessa två, vigningstjänsten och de förtroendevalda, och ett gemensamt ansvar. Det är ett väldigt robust system. Om de båda motarbetar varandra fungerar det inte, men det får förstås förekomma spänningar.

– I ett domkapitel finns tre perspektiv, vigningstjänstens, de förtroendevaldas och den juridiska expertisens. De perspektiven skaver ibland mot varandra, och det ska de göra. Genom skavet når domkapitlet ett gemensamt beslut, spänningarna leder framåt. Men det finns också spänningar som är destruktiva.

– Att vi har en stark förtroendevald grupp, det är i linje med vad det är att vara en luthersk och episkopal kyrka. Det är en livskraftig och robust ordning som tjänar kyrkan väl. När spänningar uppstår är det bådas ansvar att det blir en produktiv spänning, där det gemensamma uppdraget står är vägledande. uppdrag. Det är viktigt att vi inte är upptagna med självbespegling, det är en fara för kyrkan.

Hur tycker du att samtalsklimatet är i kyrkan?

– Det är ett råare samtalsklimat i samhället och det spiller över till kyrkan. Det tycker jag inte är så bra. Men konstruktiv kritik är något annat än rättshaveri, felfinnande och förtäckt kvinnohat. Det är vårt ansvar att lyfta samtalet så att vi får en bra idédebatt.  

– Det gäller att vi för goda samtal utifrån sanning och grundläggande fakta, och att vi talar om sak i stället för person. För även kyrkan har blivit en spelplan för populism och politisering och politisering utifrån.

Även kyrkan har blivit en spelplan för populism och politisering och politisering utifrån.

– Många gånger när kyrkan har sagt något som någon ogillat, sägs det att kyrkan blivit politisk och framförallt vänsterpolitisk. Och det även i fall när kyrkan har gått emot vänsterpolitik. Det är en politisering som läggs på kyrkan utifrån, och ibland är vi så dumma att vi tror på den själva.

Du deltar i kyrkostyrelsens och i kyrkomötets arbete. Vilka aktuella frågor tycker du är viktigast för kyrkans framtid?

– Undervisning och lärande är en viktig utmaning. Sedan ser jag fram emot vad utredningen om prästutbildningen kommer fram till, det är viktigt att lyfta den och prästens roll och uppgift i framtiden. Sedan kyrkans roll i offentligheten, det har alltid varit en fälla för kyrkan att bli självupptagen. Vi glömmer att vi är till för andra, inte oss själva.

Du säger inte ekonomin?

– Jag tänkte just komma till det. Att skapa ekonomiska och administrativa strukturer som kan säkra vårt arbete för framtiden.

Antje Jackelén menar att de stigande elpriserna drabbar på liknande sätt som pandemin gjorde.

– Nu kan vi inte köra som vi brukar, men hur ställer vi om på ett sådant sätt att vi fortfarande finns där? Det är inte så enkelt att vi bara kan stänga.

Och församlingarna måste svara på hur de ska vässa sin diakoni och hur de ska predika, undervisa och kommunicera när ekonomin blir sämre.

– Det finns en risk att många får rådet att gå ur kyrkan. Då är det viktigt att vi och Kyrkans Tidning inte säger att vi gör dåligt ifrån oss och att det är vårt fel om vi tappar medlemmar av den anledningen. Men vi ska jobba för att få människor tillbaka som medlemmar, och för att få nyaDet måste inte vara vårt fel.

Under de senaste åtta åren har medlemsantalet fortsatt att minska från 6,3 miljoner (65 procent) till 5,6 miljoner (54 procent) 2021. Vad tänker du kring det? 

– Jag tänker att det finns en fixering och en ovarsamhet med orden: medlemsras och medlemstapp. Det fokuseras mer på kurvan av utträden och än på kurvan av inträden. Under de senaste åren finns en trend av ökande inträden och minskande utträden. Hur mycket har vi sagt om det? Där har vi ett ansvar för egen mental hygien.

Det fokuseras mer på kurvan av utträden och än på kurvan av inträden.

– Antalet människor som svarar att kyrkan har en viktig funktion i samhället, har stigit till 58 procent, det har inte lyfts. Jag har inte sett några stora rubriker om det, vare sig i Kyrkans Tidning eller någon annanstans.

Om sin efterträdare: "En klok och erfaren biskop"

Ärkebiskopen pekar på att det är stora sociala processer som pågår. Men att i jämförelse med fackförbund, politiska partier och andra samfund så har Svenska kyrkans förlorat mindre andel medlemmar.

– Människor binder sig inte för livslånga medlemskap, man köper det man vill ha. Vi behöver se hela bilden. Och när vi vet att 58 procent tycker att vi är viktiga, då behöver vi inte krypa.

Martin Modéus efterträder dig. Vilket är ditt bästa råd till honom? 

– Han är en klok och erfaren biskop. Jag ger alla mina lyckönskningar och förbön, och jag bistår gärna med den kunskap och erfarenhet som han efterfrågar. Men jag ger inte råd oombedd till min efterträdare.