Hon leder den militära själavården

Jenny Ahlén är fältprost och högst ansvarig för den militära själavården i Sverige. Sedan 2016 har anslagen till det svenska försvaret tredubblats och når nu 138 miljarder kronor. Det pågår krig i Europa och Sverige är numera medlem i Nato. Men Jenny Ahlén menar att vi, efter mer än 200 år av fred, sällan reflekterar över vår situation som människor, medmänniskor och medborgare.

– Kriget kommer. Vi vet inte när och vi vet inte hur det kommer att drabba oss, men det kommer. Det kan komma i morgon, om fem år eller om 500 år. Men att säga att det inte kommer eller att det här gäller inte oss, det är en form av eskapism, skulle jag säga. 

Innebär det att det blir fler ­fältpräster framöver?

– Ja, förhoppningsvis. Om vi lyckas rekrytera fler. Det är där problemet ligger nu: Att få rätt folk med rätt utbildning och rätt inställning med en värdegrund som lierar med Försvarsmaktens. Vi har som krav att man ska kunna viga samkönade, till exempel.

– Som en myndighet behöver man kunna göra det och då handlar det inte om den enskilde prästens inställning, utan det handlar om trossamfundets officiella ställningstagande. Det är oerhört viktigt. Det handlar om tillsyn.

Akademisk bakgrund

Andra krav är som lägst en ­magisterexamen i teologi, helst fem års erfarenhet av församlingsarbete där prästen har mött människor i kris och sorg liksom erfarenhet av och skolning i själa­vård. 

– Du behöver vara en människa som har en fingertoppskänsla och en förmåga att kunna möta olika människor.

– Vi behöver mer än dubblera antalet präster. Det är en mycket stor utmaning jag har. Men jag behöver hjälp från kyrkan.

Vilken hjälp efterfrågar du?

– Jag skulle vilja att man sprider informationen nedåt i leden. Jag skulle vilja att det ges utrymme att presentera den militära själavården, att vi får möjlighet att presentera och förhoppningsvis entusiasmera präster i församlingarna.

Att vara förberedd är A och O. Rutinerna måste nötas in för att det ska hålla även i skarpt läge. Det gäller också den militära själa­vården.

– I dagsläget är prästerna frivilliga vilket gör att de får ersättning enligt Försäkringskassans sjukpenninggrundande inkomst, SGI. Det är en utmaning i dessa ekonomiska tider om du har hus och familj som du ska försörja.

– En viktig fråga för mig är att försöka se till att ersättningen för prästerna motsvarar deras vanliga månadslöner när de är inne och övar. Det är fint med kallelsen, men det är också viktigt att de inte straffas ut.

Planeringen av krigsgravtjänst är också en av frågorna på Jenny Ahléns bord. 

– Det kan vara bra om man begraver soldater och sjömän separat från civilbefolkningen för att i efterkrigstid kunna utlysa en krigskyrkogård där till exempel. Det kan också förenkla eventuell hemtransport av stoft i efterkrigstid, av Nato- eller fiende­soldater som har stupat på svensk mark. 

Livet som insats

En bredare berättelse som Jenny Ahlén vill lyfta fram när det gäller den militära själavården, är den om alla de människor som lever väldigt nära döden och som ytterst är satta att offra sitt liv för Sverige.

Hur är det att bygga upp ett totalförsvar där den yttersta konsekvensen är att sätta livet till, frågar Jenny Ahlén retoriskt. Reflekterar vi över den konsekvensen tillräckligt mycket? Och hur är det med samtidens distansering till döden?

– Den verkligheten och den uppgiften har varit en del av den militära själavården sedan 1500-talet.

Hur har kriget i Ukraina påverkat distansen till döden för soldater och sjömän i Försvarsmakten? Och för alla andra – de mellan 16 och 70 år, som är bosatta i Sverige och som ingår i totalförsvarsplikten?

– Jag har alltid varit väldigt förvånad över människor som säger ”om jag dör” snarare än ”när jag dör”. Vi har levt i fred i 200 år i Sverige och vi har ett fantastiskt samhälle med en frihet och demokrati som jag menar är det finaste vi har och som är mycket viktigt att försvara. Med det sagt så är den stora utmaningen att reflektera över det du ytterst är satt att offra ditt liv för.

Ett litet dammkorn

Alla människor i Sverige behöver reflektera över för vem och för vad jag är beredd att offra mitt liv för, menar Jenny Ahlén. Barnen, hus och hem, Sveriges demokrati och frihet; det finns många anledningar.

– Man behöver sätta det i ett brett existentiellt sammanhang. Det handlar inte om mig, det handlar inte om ”jag”. Världen, jorden, universum, kretsar inte kring mig. Vi är liksom ett litet dammkorn i evigheten.

– I mina möten med män­niskor uppfattar jag att många inte reflekterar över sin dödlighet, vilket gör att de inte sätter viktiga saker i perspektiv. Vardagen kommer emellan på något sätt och man kanske inte ­dagligen reflekterar över vad som är viktigt på riktigt.

Hur påverkar detta den militära själavården?

– De flesta av mina fältpräster har gått in i tjänsten med full med­vetenhet om att de är fältnära med soldaten: de är med i skyttegraven i händelse av krig. Men de är också människor. De flesta av dem har familjer eller människor som de bryr sig om i sin omedelbara närhet, vilket också sätter uppdraget i en kontext där man behöver reflektion.

– Jag skulle säga att mina fältpräster, tillsammans med soldater och sjömän, är de modigaste av människor som jag har mött. Trots vetskapen om att de också kan komma att dö i krig, så vill de finnas där för Sveriges soldater och sjömän. Jag tycker det är oerhört modigt.

Att reflektera över situationer som är utmanande etiskt och moraliskt bygger robusthet: Vem är jag? Var går min gräns? Och vad händer om jag passerar den där gränsen? Om jag gör något som jag absolut aldrig hade föreställt mig att jag skulle göra?

Moraliska skador

När du gör något som passerar sådana gränser, riskerar du att få moraliska skador, ett begrepp som myntades av psykologerna Johathan Shay och James Munroe som arbetade terapeutiskt med amerikanska Vietnamveteraner.

Sådana skador kan också drabba den själavårdande prästen.

– Jag som befinner mig på ­militärstrategisk nivå jobbar hela tiden med att se vad mina fältpräster behöver för att rusta sig mentalt för krig: Vilken typ av utbildningar behöver de eller vad behöver de öva på? 

För att få de delarna på plats jobbar Jenny Ahlén och staben på övergripande nivå med begreppen urgency och speed – alltså en skyndsam hantering av allt det som behöver tas fram för övningar och förberedelse för skarpt läge.

– Målet är alltid att rusta och utbilda och förbereda prästerna på värsta tänkbara scenario ­genom olika utbildningar och övningar.

Att som kristna göra vår del

Jenny Ahlén säger att det finns ­inomkyrkliga kritiker mot närvaron i Försvarsmakten, men att det inom kyrkan generellt finns en förståelse för uppdraget – på samma sätt som kyrkan finns i fängelser och på sjukhus.

Det handlar om att inte överlämna det obekväma och farliga till vår nästa: att som kristna göra vår del och inte överlämna det till någon annan, menar ­Jenny Ahlén.

Förutom att förbättra den existentiella hälsan för soldaten, ­beskriver Försvarsmakten den militära själavården som ett sätt att ”höja individens förmåga att prestera, mentala styrka och ­moraliska motståndskraft”. 

Hur ser du på den formuleringen?

– Jag hävdar att all själavård handlar om att ingjuta mod. Våra predikningar i kyrkan handlar om att ingjuta mod inför död, inför kris, inför strid och katastrof. Och hur gör man det då? Vad är själavårdens syfte? Jo, men det är så klart att höja förmågan på något sätt: en existentiell förmåga, en mental förmåga, en mental motståndskraft. Det är ytterst det man gör när man sitter vid dödsbädden hos någon: Man ingjuter hopp och mod.