På besök i biskopsgården i Linköping där färgerna är tillbaka

Det var Banksy, Marika Markovits whippethund, som oftast fick ­använda den nyinstallerade hissen i höstas. Han hade blivit ivrig när han fått syn på en hare i trädgården, en av många harar som springer omkring på Linköpings gårdar.

Under rushen krockade han in i något och bröt skulderbladet mitt itu. Den omfattande skadan gjorde att han inte fick gå i trappor under läkningen.

– På kvällarna när jag och Banksy skulle gå upp till övervåningen kunde jag inte bära hans korg, mat- och vattenskål och dessutom honom. Då var jag väldigt tacksam över hissen, minns biskop Marika Markovits.

Hissen är millimeterjusterad in i sin position nära entrén. Ett hisschakt måste ha en hundraprocentigt rak form och utmaningarna var stora vid installationen. Men allt gick bra till slut och nu smälter hissen diskret in i kulturmiljön i 1700-talsbyggnaden.

Senare i år ska en utomhusramp byggas till kalkstenstrappan som leder upp till huvud­ingången. Det kommer att förbättra tillgängligheten ytterligare.

Renoverades under ett år

Under tolv månader pågick ­renoveringen av biskopsgården i Linköping. Efter sex månader kunde Marika Markovits flytta in och efter ytterligare sex månader var renoveringen klar.

Innan Kyrkans Tidning börjar sin rundvandring tillsammans med stiftsingenjör Emelie Malmborg och biskopen, dricker vi en kopp ­kaffe i det stora biskops­köket. Samlingen av Muminmuggar i ett högt skåp är anslående och samlingen växer fortfarande.

Kökets platsbyggda snickerier kommer från Falerums kök och bänkskivorna i kalksten från Borghamns stenförädling. Det lokala ska lyftas fram så mycket det går, anser Marika Markovits. Snickeriernas varmgrå nyans har valts med omsorg och randiga rödvita hissgardiner förstärker 1700-talsintrycket. Köksingångens vackra dörrfönster släpper in förmiddagsljuset och köket utstrålar stilla frid.

– Det är ett väldigt varmt, harmoniskt och välkomnande hus. Jag funderade innan jag flyttade hit: tänk om jag blir mörkrädd i det stora huset? Men något sådant har jag aldrig känt. Det känns att det bott vänliga män­niskor före mig i detta hus och jag upplever att huset verkligen är ett hem.

Fruktträd och bärbuskar i trädgården

I det som alltså var serveringsgång och tvättstuga finns numera storköksutrustning och det mesta som behövs till representationen: glas, bestick och porslin med stiftsvapnet. ­Kuvert för 80 sittande gäster finns i lådor och på hyllor, inklusive de gröna Reij­myreglasen som gårdens egen äppelmust serveras i.

– Trädgården är helt fantastisk med mängder av fruktträd och bärbuskar. Musten från i höstas lagras i källaren och jag kommer fortsätta med musttraditionen, ­säger Marika Markovits.

– Det här är ett levande kulturarv och jag har tankar på hur vi ska göra för att öppna huset och få Linköpings stifts invånare att känna att det är deras. Jag vill skapa värde för många fler. Det här är ju en berättelse om kyrkans och biskoparnas plats i historien.

Det rutiga golvet är detsamma i båda köken för att skapa enhetlighet. I storköket finns sedan i höstas en brandtrappa upp till övervåningen. Länge diskuterades hur brandsäkerheten skulle bli bättre, både internt och med länsstyrelsen, eftersom över­våningen bara hade en väg ut, via den stora stentrappan.

Till slut beslutades om en trappa från biblioteket ner till storköket. Biblioteket krympte, men funktionen fick gå före.

Grönt vardagsrum för representation 

Biskopsgården i Linköping är en blandning av privat- och tjänste­bostad. I exempelvis ärkebiskopsgården i Uppsala är den översta våningen privat och de nedre våningarna uteslutande avsedda för representation. Linköpings stifts biskopsgård där­emot har privata rum på olika håll i den stora byggnaden. Rum som får brukas och inredas privat men som är representationsrum.

På nedre botten, intill en av de två matsalarna, den som möblerats med secondhand-stolar, finns ett vardagsrum med mycket färg. Köpet av en stor och färgsprakande tavla väckte galleristens undran, ”bor du verkligen så att den går in i ditt vardagsrum?”. Mörkgröna sammetssoffor sätter karaktär på rummet som på andra sidan är granne med hallen, numera målad i Pompejanskt röd.

– Det gröna vardagsrummet är ett sådant rum som är till för representation men som jag får inreda och använda privat. Att skapa något personligt, mitt hem, i ett hus med tydlig officiell funktion har varit roligt och stiftet har tagit hjälp av både kulturhistoriska experter och White arkitekter. Jag har också involverat en vän, Marianne Eriksson, som är inredare.

Velat återskapa känslan av 1700-tal

Förutom i det gröna vardagsrummet och köket trivs Marika bäst i ett hörnrum på andra vån­ingen med ljusinsläpp från två håll. I fönstret står fotografier på hennes fem senaste företrädare, foton som ska finna sin plats. Biblioteket kommer nog också att bli ett favoritrum, tror hon.

– Första gången jag besökte huset bodde Maja och Martin Modéus kvar men de var i flyttagen. Jag tyckte om huset men kände att renoveringar, särskilt den på 1950-talet, hade gått hårt åt byggnaden. Alla kakelugnar hade tagits bort. Det var inte mycket av 1700-talskänslan kvar. Huset fick inte träda fram på det sätt det skulle kunna göra. Det var vitt och avskalat. 1700-talet var ju väldigt färgrikt.

Renoveringen har haft fokus på att huset ska anpassas till dagens lagstiftning. Material och färgval har styrts av viljan att återskapa känslan av 1700-tal.

– Huset ska utstråla kärleksfull omsorg i detaljer och färger, ­säger Marika Markovits som visar oss källaren där biskop Martin Lind ställde i ordning ett ­litet kapell. Vad som ska hända med det utrymmet vet hon inte.

Marika Markovits son flyttade först med till Linköping från domprostbostaden i Gamla stan i Stockholm, men återvände till Stockholm när han började en ny skola. Hans rum finns ändå kvar i biskopsgården som också är hans hem. Ett par gästrum finns också.

– Översta våningsplanet är ombonat och jag är särskilt nöjd med de nya dekormålningarna som skapat en fin 1700-talskänsla, säger Marika Markovits och lovordar målaren Maria Lannerstedt.

Finns en underhållsplan

Två rum finns kvar att göra i ordning, stora salen och biskop­innans studiekammare. De kommer att tas om hand enligt stiftets underhållsplan.

När Kyrkans Tidning kommer på besök är det dagen före skärtorsdagen då 62 pensionerade präster och diakoner ska komma på lunch. Samma dag ska även präster och diakoner förnya sina löften i domkyrkan. Hur många av de 250 vigda i stiftet som ska komma vet inte Marika Markovits.

Prislappen för renoveringen landade på fem miljoner kronor och stiftsingenjör Emelie Malmborg tycker att det var väl använda pengar.

– Med tanke på hur ­mycket som vi gjort är det i sammanhanget inte så dyrt. Vi var noggranna i valet av vad vi skulle göra. De rum som inte renoverats på länge men som ändå är tillfredsställande fina, lät vi vara. Det här var ingen totalrenovering av ytskiktet utan av väl utvalda delar. De rum som Marika ville ordna till själv har hon också bekostat på egen hand, säger Emelie Malmborg.

KAE har gått till spiran

Att vända på varje krona och verkligen se vad som behöver ­göras är en stor utmaning för Svenska kyrkan. I Linköpings stift har församlingar och pastorat fått sätta en hel del projekt på paus. Den största delen av den kyrkoantikvariska ersättningen (KAE) har på sistone gått till domkyrkan vars spira får ett nytt patinerat koppartak och vars torn får 850 nya stenar.

Till nästa sommar ska det stora arbetet vara i hamn och byggställningen nedmonterad, säger Emelie Malmborg.

– Då kan vi börja ta itu med ­fördelningen av KAE till övriga prioriterade projekt i stiftet. Det är ovanligt att ha tre nationalmonument, Vreta klosterkyrka, domkyrkan och Vadstena klosterkyrka, i ett och samma stift och vi har många andra kyrkor att bevara.