"Folk skulle inte tro om jag försökte berätta"

Fela Skog (th) tillbringade sex år i nazisternas koncentrationsläger. Nu bor hon på ett judiskt äldreboende i Göteborg. Här med Irene som jobbar på boendet, och själv andra generationens offer för lägrens grymheter.Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Fela Skog visar upp sin vänstra arm. Numret som tatuerades in när hon kom till lägret är fortfarande kvar. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
"Jag har haft mardrömmar varje natt i hela mitt liv och vaknar av mitt eget skrik just som jag i drömmen är på väg att kastas in i trumman som mal soporna", säger Irene, andra generationens offer för förintelsens grymheter. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

För 75 år sedan befriades förintelselägret Auschwitz. Dagen uppmärksammas runt om i världen.

För Fela Skog, 96 år, är varje dag en minnesdag och det hon upplevde plågar henne hela tiden.

Detta är en låst artikel. Logga in
DIGITAL PRENUMERATION

9 kr per månad i tre månader

Få tillgång till alla på sajten (ord pris 125 kr/mån) Därefter 50 % rabatt i ett halvår. Avsluta när du vill. 

  • Eget konto med full tillgång till kyrkanstidning.se
  • E-tidning - papperstidningen i digital form
  • Nyhetsbrev, temabilagor, poddar, quiz och det praktiska verktyget Idé & inspiration
Köp

Taggar:

Förintelsen
Fela Skog (th) tillbringade sex år i nazisternas koncentrationsläger. Nu bor hon på ett judiskt äldreboende i Göteborg. Här med Irene som jobbar på boendet, och själv andra generationens offer för lägrens grymheter.Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Fela Skog visar upp sin vänstra arm. Numret som tatuerades in när hon kom till lägret är fortfarande kvar. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
"Jag har haft mardrömmar varje natt i hela mitt liv och vaknar av mitt eget skrik just som jag i drömmen är på väg att kastas in i trumman som mal soporna", säger Irene, andra generationens offer för förintelsens grymheter. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Fela Skog var 16 år när hon kom till Auschwitz. Hon satt i koncentrationsläger i sex år, den mesta tiden i det beryktade förintelselägret. Nu bor hon på ett judiskt äldreboende i Göteborg. Och trots att krigsslutet är 75 år bort jagas hon fortfarande av minnena från det förflutna.

- När jag vaknar har jag det i huvudet, lägger jag mig har jag det i huvet. Jag ber till Gud att jag ska få sluta, varje dag. Men vad ska man göra? frågar hon sig.

Hon visar upp sin vänstra arm. Numret som tatuerades in när hon kom till lägret är fortfarande kvar.

- De tog våra kläder, alla våra smycken och pengar. De klippte av oss håret och målade oss i ansiktet, berättar hon.

Och sedan började helvetet. Dåligt med mat, trångt, slitigt. Och hela tiden våld och hot. Och försökte de skydda sig eller svara hotades de med krematoriet.

- Det var förskräckligt. Folk skulle inte tro om jag försökte berätta. Jag har gått igenom det värsta som finns. Så mycket slag jag fått, säger Fela Skog.

En soldat slog henne med gevärskolven i ansiktet. Hon tar med fingret mot pannan. Ärret går att skönja fortfarande.

Det har gått 75 år sedan krigsslutet. Utanför äldreboendet finns solida grindar och en vakt, dörren in är en sluss och ingen i personalen skyltar med sitt namn på hemsidan. Hoten mot judar finns kvar.

Ändå är inte de yttre hoten som oroar Fela mest. De är de inre demonerna som fortsätter att förfölja henne.

- Allt kommer tillbaka på gamla dar. Jag lider så fruktansvärt. Minnena går aldrig bort, säger hon och har nära till tårar.

Vid hennes sida sitter Irene som arbetar på hemmet. Hon är andra generationens offer för Förintelsen. Hennes mamma satt ett år i Bergen-Belsen. Hennes pappa skickades fyra år till Sibirien.

- Många höll det inom sig eller förträngde det för att de inte orkade eller trodde att de "skonade" familjen, men mina föräldrar pratade i stället om sitt helvete hela tiden.

Att växa upp med en mamma som bar Förintelsens mörker inom sig innebär att mörkret fördes vidare.

- Du ska inte tro att du har sluppit undan. Din förintelse kommer också, brukade hon säga till mig, berättar Irene.

Som barn funderade hon på de där orden. Det var ju inte krig nu så det måste ske på något annat sätt. Hon kom fram till att det var sopbilen.

- Jag har haft mardrömmar varje natt i hela mitt liv och vaknar av mitt eget skrik just som jag i drömmen är på väg att kastas in i trumman som mal soporna.

Hon reflekterar över sin situation och hur mammans upplevelser präglade henne.

- Man förstår hur trasig en mamma är när hon säger sådana saker till sitt barn som är två eller tre år.

Nu använder hon sin egen erfarenhet bland annat för att hjälpa och trösta överlevarna som finns på boendet.

Mot slutet av kriget flyttades Fela Skog från Auschwitz till lägret Malhof i Tyskland. Där fick hon jobba på en ammunitionsfabrik.

- Tack och lov att vi kom dit annars hade de skjutit oss, berättar hon.

Hon minns befrielsen vid krigsslutet, med glädje och med vånda. Den morgonen var alla tyskarna plötsligt borta. Och så kom Röda Korsets vita bussar rullande in i lägret.

- Vi skrek av rädsla, vi grät, vi ville inte följa med. Vi trodde de skulle köra oss till krematoriet. Det var det värsta jag upplevt, säger hon.

Men till slut förstod de. Det var inte dödspatruller utan räddningen ut ur helvetet. Och hon fick hjälp att komma till Sverige.

- Jag var mager och jag orkade inte mer, men här i Sverige fick jag hjälp. Jag överlevde, men det var knappt.

Och trots ett långt liv, ett äktenskap med en svensk man och två barn som fortfarande är i livet, så jagar henne frågan hur människor över huvud taget kan vara så grymma.

- Vi var ju bara barn.

Jonas Dagson/TT