Folklustspel i ny tappning - par vigdes mitt under föreställningen

Värmlänningarna är något mer än en teater man bara tittar på. Sittande på gradänger av gräs runt en spelgrop i Ransäter i Värmland blir publiken en del av folklustspelet, skrivet 1846 av Fredrik August Dahlgren.

Just här har folkslutspelet framförts varje sommar sedan 1954. Här utgör den värmländska skogen en naturlig kuliss och svalan som bosatt sig under taket och då och då korsar spelgropen smälter in så väl att den hade kunnat vara en inhyrd statist.

Värmlänningarna är en Romeo och Julia-berättelse utan det tragiska slutet, om nämndemans Erik och torpardottern Anna. När Erik och Anna äntligen får varandra och familjerna försonats stundar bröllop.

Vigselakt mitt under föreställning

I år har föreställningen fått ett tillägg - en äkta vigsel. Varje kväll har Anna och Erik fått sällskap av ett par som ingått äktenskap inför publiken. Den fjärde och sista kvällen var det Eva Johansson och Tommy Arvidssons tur.

En timme efter vigseln låter de redan “som ett gammalt gift par”.

– Eventuellt kan man ta ett av fotona och slänga in i lokaltidningen, föreslår Tommy Arvidsson. Paret kommer från Skåne och har gift sig långt bort från nära och kära. Eva Johansson bryter in.

– Tycker du? Nä.

– Skriva “vi har gift oss”.  Sen är det bra med det.

– Behöver man berätta?

– Jo, jag kan tycka det.

Gifter sig efter 22 år ihop

Jargongen är kanske inte så märkligt när man gifter sig efter att ha varit tillsammans i 22 år.

– Vi har varit särbos ända till för ett år sedan då vi köpte ett hus ihop. Är vi gifta har Eva per automatik rätt till huset om det händer mig något och vice versa. Det är mer praktiskt, säger Tommy Arvidsson.

Han har tidigare suttit i kyrkoråd och Eva Johansson har både sjungit i kyrkokör, lett den och ryckt in som kantor. Att gifta sig kyrkligt var självklart, men paret hade svårt att hitta rätt kyrka. I deras respektive hemkyrkor hade de redan gift sig varsin gång.

Ransäter däremot är en plats som ligger dem varmt om hjärtat. Paret träffades genom sitt intresse för folkdans och här har de dansat tillsammans varje år i över tio somrar.

– När annonsen dök upp kändes det som att det är nog katten meningen att vi ska göra det nu, säger Eva Johansson.

Har hemlighållit vigseln

Publiken var stor, men inga vänner eller familj närvarande under vigseln. Bara deras respektive barn visste om att den skulle ske.

– Vi tyckte nog att det var vår grej. Kamrater får vara nöjda med att få reda på det i efterhand, säger Tommy Arvidsson.

Kanske blir det en grillfest senare i sommar för att berätta för vännerna (som inte läser Kyrkans Tidning). I kväll ska de äta plankstek på steakhouse i Munkfors.

–  Så behöver vi inte laga något i husbilen.

Förstärker symboliken i föreställningen

Regissör för Värmlänningarna har de senaste elva åren varit Olof Wretling. Det var hans idé att väva in en regelrätt vigsel i föreställningen.

– Vi lever i en tid av ovisshet, faror och rädslor, men vi måste också våga tro på framtiden. Och vad är den bästa symbolen för det? Bröllopet och försoningen. För att Anna och Erik ska få varandra måste de genom eld och vatten. Den symboliken förstärks med ett riktigt bröllop.

Att ha något annat än en kyrklig vigsel var inte aktuellt.

– Jag är varken för eller emot något, utan jag är trogen min berättelse. Berättelsen utspelar sig under tidigt 1800-tal. Kyrkans makt är jättestor. Att inte ha med en riktigt präst hade känts väldigt stolpe ut på hela idén, eftersom att berättelsen kräver det.

Parallell askungen-saga

Sedan januari har han arbetat med att göra övergången från låtsas- till äkta vigsel sömlös. En av sakerna blev att lägga till en parallell askunge-historia för det riktiga brudparet. Tidigt under spelet hittas bruden i publiken. Hon är utan brudgum, men med en skokartong under armen. Resten av spelet pågår en jakt för att hitta mannen som passar skon.

När det är dags för vigsel dyker Kristina Traulsen, biträdande kyrkoherde i Forshaga-Munkfors församling, upp på toppen av kullen i spelgropen.

– Kristina är väldigt lyhörd som person. Mitt stora arbete i år har varit att det måste vara en rytm i föreställningen. Där känns det väldigt trygg för mig som regissör, att när Kristina går upp så har hon föreställningsrytmen i sig också, säger Olof Wretling.

Varit viktigt att det blir fint för brudparen

– Det är en balansgång att det är ett spel och samtidigt en vigsel på riktigt. Det ska bli fint för paren och inte kännas som teater. Men det har inte känts konstigt, säger Kristina Traulsen.

Hon svarade ja direkt när hon fick frågan. Sen blev det lite mer jobb än Kristina Traulsen tänkt sig. Men ångat sig har hon inte gjort.

– Jag gillar saker som är lite annorlunda, och att som kyrka komma ut dit folk är, säger hon.  

Komprimerad vigselakt

Vigslarna har Kristina Traulsen klarat av på runt tio minuter. Det har betytt en något mer komprimerad akt än vanligt, men alla delar som ska vara med har funnits där.

– Under förbönen blev det så tyst. Då kände man att publiken var med, fast det här är ute, inte i ett slutet rum. Det var stort, säger hon.

Nu känner hon sig som en inbiten teater-förrättare.

– Om ni någon gång behöver mig är jag gärna präst igen. Det skulle vara kul, säger hon till Olof Wretling.

Om fler brudpar kommer att vigas i spelgropen i Ransäter återstår att se efter utvärdering. Men intresset var stort när de sökte giftassugna par i våras. Och Olof Wretling har berörts av årets par.

–  Det har varit ett stort jobb, men jag är väldigt lycklig när jag ser att mina brudpar är lyckliga.