Folkmusikern Sara Parkman släpper album som söker helighet

– Alltså, nu när alla lyssnar på enstaka låtar på Spotify så är det väl idiotiskt att göra ett album. Men det är en jättebra form för en berättelse. Inte kan du göra en lång linje om du bara släpper singlar, säger Sara Parkman över en kopp kaffe på ett kafé på Södermalm.

Vi ses en av de ljusa timmarna i en tid på året när det blir allt fler av de mörka. Det är nu Sara Parkman trivs bäst. Det är också därför hon släpper skivan just i allhelgonahelgen.

– Jag tycker det är jätteskönt att gå mot mörker. November är en toppenmånad. Det finns en vila i mörkret, det finns ro och tid att tänka. Det finns också ett symbolvärde i att om man kan klara av att vara trygg i mörker så kan man också klara av när saker är jobbiga.

– På albumet tycker jag att ljudbilden är mörker men inte alls ett obehagligt mörker utan tryggt. Typ som november och december, när det finns små ljuspunkter som adventsstjärnorna och ljusen på allhelgona.

Albumet heter Vesper, aftonbön. Även det ett slags ljuspunkt i mörkret. Hela albumet är präglat av Sara Parkmans bakgrund i Svenska kyrkan. Hennes pappa, farfar, farfarsfar och farmorsfar är och var alla präster i Härnösands stift.

Även om folkmusiken är hennes inriktning och det hon studerat på folkhögskola och musikhögskola, har hon minst lika mycket formats av den kyrkliga musiken. Bach, barnlåtar från 90-talet, kristna sydafrikanska sånger som hennes pappa Lars Parkman och musikern Anders Nyberg var med om att införliva i den svenska kyrkliga traditionen på 70-talet. Och självklart den liturgiska musiken.

Den linje Sara Parkman ritar i albumet har lånat drag av en gudstjänstordning med Kyrie, Herre förbarma dig, som tydligaste inslag.

– Jag är fascinerad av själva mässformen. Mässan är en hel dramaturgi, en två tusen år beprövad form för att skapa en resa genom olika känslolägen. Kyriet är min favorit för att man sjunger det i ett rum där man delar sorg och ångest utan att vara privat.

– Nu för tiden delar folk sin privata ångest på nätet men då blir det ofta bara hat och skit. Men det här att vara i sorg men inte skrika exakt vad det handlar om, den typen av rum behöver vi och det har kyrkan ombesörjt länge.

Det är ett sådant rum som Sara Parkman också har velat skapa med sitt album. I den första låten, ”Jag ropar”, sjunger hon:

Jag ropar ut mitt innersta hav/ Jag ropar ut all min skit och mitt skav/ Och i det rummet/ Vi delar lugnet/ och allt blir varligt / och går att va i

Sara Parkman säger att hon utforskar en helighet både i relation till längtan och till arv. Längtan handlar om det sökande efter andlighet som hon ser att hon delar med många. Andra söker i till exempel astrologi eller nyandlighet, medan Sara Parkman känner sig hemma i kristendomen. Det är en del av det arv som hon värnar om. Ett annat viktigt arv är det röda politiska engagemanget. Det går hand i hand med hennes andlighet.

– Jag tänker så här att när jag var 20 var jag arg, typ känslan av att stå på en bar naken och riva sönder svenska flaggan. Radikalitet!

– Nu när jag är 30 är jag fortfarande arg, men nu upplever jag att det finns en radikalitet i helighet. En kraft i religion och tro som går emot till exempel kapitalism.

Två texter har stärkt henne i den här övertygelsen. Dels förre ärkebiskopen KG Hammars kulturdebattartikel i Dagens Nyheter i somras, där han skriver om ekoteologins värde och den konsumtionscivilisation som måste försvinna för att rädda klimatet. Dels författaren Johannes Anuyrus essä ”Alhambra” i tidskriften Glänta.

Hammars uppmaning till samhället att lyssna på teologerna gjorde starkt intryck på Sara Parkman.

– Jag blev väldigt glad och stolt när jag läste det. Och jag tycker att det han säger är skitviktigt.

Hon blev också starkt berörd av Anyurus berättelse om hur han blev muslim och varför han betraktar kapitalismen som en religion.

– Han skriver om att han står på en strand och håller en len sten i handen och letar efter en prislapp. Han menar att det inte går att sätta en prislapp på andliga upplevelser, även om kapitalismen försöker göra det. Försöker du be på arbetstid så är det till och med förbjudet i vissa kommuner, eftersom det bryter produktivitetsnormen.

– Men Johannes Anyuru pekar på att troende kroppar kan bli en motkraft. Religionen går inte att köpa – det tycker jag är fantastiskt. Och det finns en styrka i det som även människor som inte identifierar sig som religiösa kan förstå.

När Sara Parkman nu för första gången använder sig av det kristna språket på en skiva är det med viss bävan hon inväntar reaktionerna.

– Jag har funderat mycket på hur det här kan vara inkluderande även för människor som har en dålig erfarenhet av kyrkan. Om jag nämner orden halleluja och Gud och använder bönens språk, kan det ändå fungera som projektionsyta för människor som inte är kristna?

– Själv känner jag mig väldigt trygg med de kristna referenserna för det är mitt språk för att tala om helighet. Men jag önskar att även andra ska kunna bli berörda.

Albumet har spelats in i studio i Stockholm, i Nordingrå kyrka och i Ställbergs gruva i Bergslagen. Hennes pappa har sjungit sitt kyrie-solo i sitt rätta element, det var det som avgjorde valet av kyrkan som inspelningsplats. Men även gruvan är en symboliskt viktig miljö för den blandning av vanmakt och hopp som skivan uttrycker.

– I Ställberg har på nåt sätt apokalypsen redan skett. Industrin lämnade orten på 70-talet och kvar blev en ruin som vi förvaltar. Det är ett kulturcenter nu.

– Klimatfrågan genomsyrar allt jag gör. Men jag har ingen ekonomisk eller politisk makt så jag har ingen reell makt att förändra. En del säger att ”bara vi demonstrerar så blir det bra”. Men jag tycker det är viktigt att de som har kapital och de som är politiker är medvetna om att det är de som verkligen kan göra något.