Förändring växer fram i bruket av kyrkans skogar

Vi kör på vägar som blir allt smalare. Skogen står tät och välvuxen på ömse sidor, med plötsliga inslag av slutavverkade ytor där bara enstaka boträd och döda stammar lämnats kvar när skogsmaskinerna drar vidare.

I Hede tar vi vänster. Efter ­ytterligare någon mil är vi framme. Hede urskog, eller Hede Kyrkoherdeboställe som det också heter. Ett skogsområde som fredades redan 1909, och 30 år ­senare upphöjdes till naturreservat.

Här, med Sonfjällets nationalpark som upphöjd granne, har träden i sekel efter sekel fått leva sitt eget liv, nästan helt utan mänsklig påverkan. Här är tallarna urgamla, granarna skyhöga och den brandpräglade skogen full av liv.

I sällskap av stiftsskogvaktaren Olof Grinde trampar Max Enander i väg mellan träden.

– Den här skogen har i alla tider varit i kyrkans ägo, kommenterar Max Enander och hejdar sig vid en reslig tall där den tjocka barken gjort sitt bästa för att läka såren efter en skogsbrand.

Historiskt var skogen vi befinner oss i tänkt för avverkning. Men församlingen ville annorlunda och såg till att de nu upp emot 500 år gamla tallarna bevarades åt eftervärlden.

Och detta imponerar på Max Enander. Kyrkans skog ska förvaltas med respekt för höga naturvärden, anser han. Samtidigt som den enligt kyrkoordningen ska generera avkastning som bidrar till att finansiera förkunnelsen.

– Och även om avkastningen utgör en liten del av kyrkans sammanlagda ekonomi så kan det för de ­mindre landsbygdsförsamlingarna vara av stor betydelse, ­säger han.

I trettio år har Max Enander varit stiftsjägmästare i Härnösand. Som sådan leder han arbetet med förvaltningen av 93 000 hektar mark i landskapen Jämtland, Härjedalen, Medelpad och Ångermanland som ingår i stiftets prästlönetillgångar. Det är därmed landets största stift vad beträffar markinnehav.

Av detta utgörs 70 000 hektar av produktiv skog som ska brukas på ett långsiktigt hållbart sätt i enlighet med kyrkans värderingar, samtidigt som den ska ge bästa möjliga ekonomiska avkastning.

– Vårt arbete utgör en ständig balansgång mellan olika intressen, särskilt som synen på skog och skogsbruk förändrats över tid, säger Max Enander.

Det hans företrädare ansåg vara bäst har omprövats i dag. Och det som görs i dag kan komma att omvärderas av kommande förvaltare. Sittande på en mossig och artrik stubbe i Hede urskog konstaterar Max Enander att skogsbruket befinner sig i en brytningstid. Kunskapen har ökat. Tekniken har utvecklats. Metoderna har förändrats. Mycket har blivit bättre, mycket mer kan bli ännu bättre.

– Samtidigt, påpekar han, framkommer sällan den klimatnytta de förnyelsebara skogliga produkterna gör i slutänden.

För skogvaktarna i Härnösands stift har utvecklingen givit dem många nya aspekter att fundera på i sin avverkningsplanering. Skogens värden har ökat, inte minst vad gäller att medverka till ett fossilfritt samhälle. Men man har också att ta hänsyn till miljöfrämjande faktorer som död ved, återställning av våtmarker och hänsyn till mångfald och hotade arter.

– Det ingår i jobbet att ta till sig forskning och ny kunskap på ett konstruktivt sätt och att ompröva sina egna åsikter, säger Max Enander. Skogen ska förvaltas på bästa sätt, inte brukas som den alltid har gjort.

Under ett år hämtas och säljs omkring 190 000 kubikmeter virke ur skogarna som ingår i Härnösands stift. Vid planering och avverkning har stiftets skogvaktare att ta med faktorer som tillväxt, avverkad volym och skogsbil­vägar såväl som skogsvårdslag och certifieringsbestämmelser.

Omkring tio procent av skogen undantas avverkning av generell hänsyn, som kantzoner, blöta partier, naturvärdesträd och trädgrupper. Ytterligare cirka 13 procent bedöms ha höga naturvärden och sparas.

– Ofta handlar det om gammal skog med höga naturvärden, förklarar Max Enander.

För att understryka skogens betydelse i ett hållbart samhälle efterlyser Max Enander fortsatt forskning och ökad kunskap som kan ge ett helhetsperspektiv om komplexiteten i skogens skötsel och nyttan av dess produkter.

I likhet med övriga stift i landet medverkar därför Härnösands stift i flera forskningsprojekt i samarbete med bland annat Sveriges lantbruksuniversitet. Ett av dessa handlar om hyggesfri avverkning i tallskog. Ett annat om nya metoder i fjällnära skog. Ytterligare ett undersöker hur olika skötselmetoder påverkar klimat, mångfald och sociala värden.

– Vill man ha stöd för nya brukningsmetoder måste man också medverka aktivt i det utvecklingsarbete som bedrivs, hävdar Max Enander. Och att vara beredd att prova de metoder som arbetet leder till.