Form som rimmar illa med författarens egen position

Petra Carlsson Redell är professor i systematisk teologi. Hon är också präst och ledamot för Svenska kyrkans teologiska kommitté med ansvar för ett dokument om samisk andlighet. I Marken, andligheten kommer hon ”ut ur skåpet” med den skam och skuld hon känner över att vara en del av majoritets­befolkningen i Sverige.

En välvillig läsning av boken talar om den som en sorts kollektiv bekännelse. Ett sätt att informera om Sveriges problematiska historia i relation till Sápmi och de olika samiska grupperna, samt om svenska kulturarvets baksida. Samtidigt behöver en bok som denna, enligt min åsikt, genomgå en mer kritisk läsning. 

Hon öppnar boken med att konstatera att det inte är svårt att säga att tvångsförflyttningar, rasbiologi, nomadskolor och kategoriklyvning är fel. Det svåra är i stället att ändra sina djupt liggande förställningar om världen, sitt språkbruk och sitt sätt att tänka kring livet.  

Även om jag håller med om detta, är det ändå just behovet av att säga nej som skiner med sin frånvaro. När en majoritetssvensk talar, behöver tydliga avståndstaganden upprepas för att inte läsaren ska få uppfattningen att det som hänt på något sätt ändå accepteras. 

När Carlsson Redell talar om kategoriklyvning, syftar hon på begrepp som natur och kultur, tro och vidskepelse, civilisation och urfolkskunskap samt tankesystemen som är kopplade till att människor kan äga och exploatera den värld vi är del av. Läsaren får följa med när Carlsson Redell delar personliga minnen från barndomen och uppväxten, introspektiva stunder av forskar­livet och anekdoter från det pågående familjelivet. 

Samtidigt informerar hon ­läsaren om historiska skeenden i bildandet av det svenska folkhemmet, nationalstaten och i kyrkans relation till samer och samiska marker. Därtill får vi höra hur olika teologiska traditioner resonerat kring frågor om religion, natur och män­niskosyn. 

Jag antas säkert själv förstå att det som beskrivs är problematiskt, men efter avslutad läsning skaver det i mig att jag varken hört skarpa avståndstagande från det som varit fel, eller fått en omstrukturerad bild av hur vi kunde göra annorlunda. Jag tvivlar inte på att Carlsson Redells upp­görelse är välmenande och genuin. Det är formen den tar som rimmar illa med den faktiska ­position hon besitter. 

I och med att boken i så stor utsträckning utgår från författarens eget jag, lämnas läsaren med den dubbla erfarenheten av att behöva trösta den som haft en jobbig resa, och visa uppskattning gentemot allt hen gjort för att jag ska ha det lättare när jag påbörjar min färd mot liknande insikter. 

I antirasistiska diskussioner kunde detta kallas för vit fragilitet, och en sorts optiskt medvandrande. Detta innebär att en person ur majoritetskulturen ­säger sig ta ställning för en viss sak, men är ovillig att ändra på systemet eller ge bort sina privilegier för att tjäna den andre. 

Jag reagerar inte på att Carlsson Redell väljer att skriva en bok när hon borde låta andra tala, utan jag reagerar på det sätt boken är skriven på. Att få ta del av Carlsson Redells inre kamper och att höra henne tala om att hon mist ett språk för sina andliga erfarenheter är att centrera sig själv och majoritetsbefolkningens emotionella bördor. 

Som majoritetskulturs­representant ser jag att vårt ansvar ligger på en annan plats. Det räcker inte med att beskriva hur saker och ting varit när man är den som burit på rätten att få definiera, utan det behövs både ett medgivande av skuld (vilket delandet av skamkänslor inte är) och konkreta steg till förändring av situationen. 

Vid flera tillfällen upprepas morfaderns ord att det samiska sättet att leva ut sin kristna tro på inte är sann, utan att det någonstans skrivs rakt ut att morfar var den som fått sann kristendom om bakfoten. 

Som professor och skribent sitter Carlsson Redell på makten att ändra på rådande strukturer. Hon kunde ha sagt att vi helt bör slopa religionsbegreppet eller skapa nytt språk för olika erfarenheter. Hon kunde också ha sagt att kyrkan syndat och att teologin behöver ångra sig, när det gäller hur vi talar om folktro och levd andlighet. 

Något nytt skymtar fram i det sista kapitlet när hon delar den kunskapsöverföring som ägt rum när hon levt sommarstuge­liv. 

Läsaren ges dock inga nycklar till en djupare förståelse av hur dessa insikter kunde vara en legitim del av en ny typ av teologi eller akademisk kunskap. 

Också kommentarerna om fjällvandringen förblir problematiska, för det räcker inte att enbart beskriva bergsbestigningarna som ett kolonialt sätt att förhålla sig till naturen, när hon inte bekänner sig själv stå i en lång rad av ”upptäcktsresanden” som skriver om sina exotiska upplevelser och insikter efter besök i Sápmi. 

På samma sätt räcker det inte med en ökad medvetenhet om semestervalen, majoritetsbefolkningens handlingsmönster behöver ibland ändras. Som representant för Svenska kyrkan kunde till exempel frågan om skogarnas förvaltning ha fått klarare besked. 

Jag är medveten om att författaren tidigare, i olika debattinlägg, haft en skarpare ton kring dessa frågor, och det är just det som saknas här. 

I egenskap av präst kunde hon ha ifrågasatt den kristendom som har övertro på ord och begrepp, och i stället vänt sig till ritualer och liturgier som en förvandlande faktor. 

Kunde kyrkan fira sina mysterier på ett sätt som gör att vi får tillbaka vår sensibilitet för världen på ett sätt där vårt sinne förnyats och våra sinnen förvandlats?

Forskarna Eve Tuck och K Wayne Yang skrev redan 2012 att både kritik och nedmontering av det som inte fungerat samt helt nya handlingsmönster behövs för att dekolonialisering inte ska bli en metafor. Samma skribenter varnar för tendensen att de koloniala aktörerna vill placera sig själva under oskyldighetens beskydd, i stället för att vara delaktiga i att omfördela resurser och möjliggöra att vi låter markerna tala. 

Mer sådant hade jag förväntat mig av en bok som denna.

Laura Hellsten