Kristna har samlats i smågrupper sedan Jesus kallade sina lärjungar. Men att flytta gruppen till möten på internet är nytt. Därför är det inte så märkligt att digitala smågrupper drabbades av barnsjukdomar när församlingar med kort varsel fick anpassa sin verksamhet under pandemin.
Det menar Simon Hallonsten, som precis doktorerat på Enskilda högskolan med en avhandling om digitala smågrupper och lärande.
– Under pandemin försvann de vanliga samtalsgrupperna för att bli digitala. Det blev rörigt i början, säger han.
Stockholms stift och Enskilda högskolan ville fånga upp hur pandemin påverkade församlingarnas verksamhet, och Simon Hallonsten blev en del av det forskningsprojektet. Han följde fyra smågrupper på nära håll, och lät deltagarna själva komma till tals om hur de uppfattade sin smågrupp.
– Det var ett forskningsprojekt som var väldigt praktiskt, säger han.
Omställningen till en digital verklighet var inte alltid enkel, och det som kan tyckas vara små detaljer fick stor betydelse. Därför är viktigt att dra lärdom av de erfarenheter som gjordes under pandemin, anser han.
En insikt är att ett fysiskt möte ramas in av att deltagarna oftast måste ta sig till och från samlingen. Resorna innebär en möjlighet att lämna jobbet eller studierna bakom sig för att fokusera på smågruppen. Men den som deltar i en digital smågrupp går ofta direkt från en aktivitet till en annan, omställningstiden är utraderad.
– Många är därför stressade i början, så därför är det viktigt att vi ger tid åt deltagarna att landa, säger han.
En annan är vikten av att arbeta på relationerna i gruppen. Den digitala formen kan göra det svårare för deltagare att lära känna varandra. I vanliga fall uppstår det möten när deltagarna hjälps åt att diska eller slår följe till busshållplatsen, men det sker inte lika naturligt i den digitala världen. Simon Hallonsten menar att man då får söka andra vägar till fördjupade relationer.
– De grupper som fungerade bra, där människor kände att de kunde öppna sig, var grupperna som ägnat mycket tid i början åt att lära känna varandra.
En annan lärdom är att det är viktigt att ledaren i en smågrupp får stöttning.
– Det är olyckligt om ansvaret helt hamnar på enskilda. Kyrkan behöver fundera över vem som bär ansvaret för att utveckla kompetensen att undervisa, säger han.
Avhandlingen handlar också om själva lärandet. Simon Hallonsten vill bredda synen på lärande i kristna sammanhang. Det handlar inte främst om att en lärare eller präst överför kunskap till passiva deltagare. I stället kan lärande vara något man gör tillsammans som grupp.
– Det finns många möjligheter att skapa utrymme för människor att lära sig. Jag skulle därför säga att det finns mycket undervisning i kyrkan.
