Det förändrade landskapet: Från folkkyrka till minoritetskyrka?

Något otippat inleddes 2023 med en partiledarkandidatur där frågan om kyrkosyn stod i centrum. Skälet var den nye ledaren för Centerpartiet, Muharrem Demirok, som förklarade att han är kulturell ­muslim och medlem i Svenska kyrkan. Vilket fick liberalernas riksdagsman Robert Hannah att klassa Demirok som ”woke”.

Som svar på Hannahs kritik pekade teologen Joel Halldorf i Expressen på att sekulariseringstakten bland svenska muslimer är ”enormt snabb” och att det är hög tid att vänja sig vid hur dagens religiösa Sverige ser ut, liksom vilka konsekvenser det får för Svenska kyrkan: ”Du kan vara medlem i Svenska kyrkan för att du vill bevara din koppling till ett arv, men också för att du vill lära känna ett nytt arv”.

Vad ska krävas ett medlemskap?

På detta har följt en debatt om vad som krävs av ett medlemskap. Som någon skrev om Svenska kyrkan: Är den en trosgemenskap eller som allemansrätten? I diskussionen har några förklarat att de är med i kyrkan för att man tycker att den gör bra saker och står för viktiga värden. Argumenten ligger i samklang med hur DN:s kulturchef Björn Wiman nyligen beskrev hur Svenska kyrkan erbjuder ”tron som tillhörighet, snarare än övertygelse”.

Låga trösklar. Det är och har varit ett av folkkyrkans kännetecken. Samtidigt är begreppet sedan decennier satt under omprövning. Frågan om vad folkkyrkotanken innebär och huruvida den kan konverteras till vår egen tid, är central i varje samtal om Svenska kyrkans självförståelse.

Begreppet folkkyrka

Ann Aldén är kyrkoherde i Jönköping och en av författarna i antologin Mindre folk – mer kyrka?, del två i SSKT:s Folkkyrka i minoritet (Artos, 2021). I sitt bidrag ”En kyrka bland kyrkor” snabbspolar hon Svenska kyrkans utveckling från majoritetskyrka via dess roll som brobyggare mellan andra samfund och samhälle, till att i dag ofta trevande söka sin identitet.

Trots det vill hon inte skuffa begreppet folkkyrka till historien.

– Termen kan stå för något nutida. Man får visserligen fundera över vilket eller vilka folk i folkkyrkan, det är problematiskt att det kan upplevas som ett försvar för det etniskt svenska. Men i grunden handlar folkkyrkotanken om ett inkluderande och om en teologisk öppenhet med tydligt centrum.

Folkkyrkan är en kyrka som det är okej att till­höra även om man inte själv alltid är där, menar Ann Aldén.

– Det tar sig till exempel uttryck i känslan av att man vill höra klockorna ringa, som en symbol för vem man är och vill vara.

"Egentligen kan inget hota oss"

Trots samhällsförändringar lever folkkyrkans olika historiska faser kvar i både organisation och bland engagerade. Fortfarande hörs ekot från en tid då kyrkan var den starka aktören. Tilltron till stora resurser och en stor kostym är djupt rotad, trots kunskapen om att framtiden kommer se annorlunda ut, menar Ann Aldén.

– Det skapar spänningar kring vad som är nästa steg. Egentligen kan inget hota oss. Vi ska fira gudstjänst, berätta om Jesus och dela det vi har, och det kan vi göra på massa olika sätt. Men vi har så mycket att ta hand om och förhålla oss till kring både hus, traditioner och pengar, att vi har svårt att riktigt se att vi rör oss mot en ny punkt. De här mentala bilderna präglar alla nivåer.

Ann Aldéns vision handlar om vad hon kallar den uppdragsorienterade kyrkan. Hon säger att Svenska kyrkan behöver bli mer lättrörlig. Den ska balansera ”stabilitas” med ”mobilitas”. Det innebär att stå med ett ben i kyrkorummet, gudstjänsten och det unika som kyrkan bidrar med – och att ha det andra benet utanför murarna och att där kunna agera snabbt och kreativt.

Hitta nya sätt

Hon tar ett exempel från sin egen stad, Jönköping, där en ny stadsdel växer fram under namnet Södra Munksjöstaden. För inte så länge sedan hade det varit självklart att bygga en kyrka i området. Så är det inte längre. I stället måste Svenska kyrkan hitta andra sätt att vara närvarande i stadsbild och vardagsliv.

Församlingen letar nu efter samverkanspartner där Svenska kyrkan får plats inom ramen för en befintlig verksamhet på plats.

– Kanske vill Friskis & Svettis jobba med oss kring olika dimensioner av hälsa? Kanske finns en restaurang eller ett fik som drivs av en kristen familj från Mellanöstern och som ser det här som en viktig sak? Båda idéerna är ett sätt att ge folkkyrkotanken ny mening.

Det är drygt sex år sedan Ann Aldén insåg att Svenska kyrkan stod inför en ny fas. Hon arbetade då i Malmö, där föreningen Amanah just hade bildats. I den skulle judar och muslimer mötas.

– Det var något som bara klack till i mig. Jag insåg att ”Aha, här är vi nu!”. Från att ha varit en självklar central aktör i religionsdialog får vi konstatera att andra samfund klarar detta själva. De är så starka i sina församlingar att de kan ta egna initiativ. Det är symtomatiskt att en stad som Malmö är först.

Kräver ny form av tillit

Svenska kyrkan behöver lära sig att det inte är så farligt att stå vid sidan om, säger Ann Aldén. Kyrkans existensberättigande ligger inte i att vara brobyggare, menar hon. Men det kräver erövringen av en ny form av tillit. Den som handlar om det egna uppdraget.

– Vi har blivit väldigt bra på att öppna arenor för andra. Vi är mindre vana vid att själva stå på samma arenor och dela berättelser om Jesus och vad han har betytt i våra liv.

I sitt antologibidrag skriver Ann Aldén om hur försämrade siffor och nya förutsättningar riskerar att människor i kyrka och församling trillar ner i två olika diken. Det ena diket innebär att man drar sig tillbaka. Det andra att man öppnar upp för ”allt och ingenting”.

Lämna, bevara och erövra

I Jönköping arbetade man under pandemin med tre begrepp, lånade av biskop Åke Bonnier: Lämna, bevara och erövra. Undantagstillståndet ledde till omprövningar på flera plan.

– Någon sa ”vi har blivit mer kyrka under pandemin”. Den gjorde tydligt vad som är omistligt och vad vi kan vara utan. Vi förstod att det finns verksamhet som kanske har haft sin tid eller som andra gör bättre.

Till det omistliga hör en öppen kyrka där det alltid ska finnas någon att prata med och där man ska kunna få en kopp kaffe, tända ett ljus eller be en bön. Att ”erövra” handlar bland annat om att hitta nya sätt att arbeta utanför kyrkans lokaler.

Projektet Sommarkul i Rosengård

Så som till exempel Ann Aldéns tidigare församling i Malmö gjorde för några år sedan, då man startade projektet Sommarkul i Rosengård.

– Vi ville göra något för barnen men saknade egna lokaler. I moskén trehundra meter bort fanns gympasal och matsal. Det hela utvecklades till ett dagkollo där kommunen bidrog med sommarjobbare. Det ingick för barnen att intervjua både imam och präst. Vi stod i våra respektive uppdrag som kristen och muslim.

Hur tror du att man kommer att se på ­folkkyrkotanken i framtiden?

– Jag tror att den kommer leva kvar och hoppas att den förnyas. Det kan hjälpa oss att vara lyhörda och samtidigt förankrade. Redan nu hjälper det oss att se vilka folkkyrkan faktiskt utgörs av. Vid gudstjänsterna i Sofia­kyrkan i Jönköping finns ett väldigt stort inslag av kristna från Mellanöstern. Människor söker sig till platser där det finns liv.