Det är inte vilken stad som helst han skriver till, Paulus, när han skriver sitt brev till Efesos. Här hade trots allt gudinnan Artemis fötts, och här, i Efesos, fanns hennes tempel. Templet var ansett som ett av världens sju underverk; fyra gånger större än Parthenon i Aten(!). Och trettiotalet år innan Paulus skriver sitt brev har man dessutom byggt ett tempel till den gudomlige, romerske kejsaren i staden. Kejsaren som ju var ”Fader över alla”.
Gissa om Paulus är medveten om det när han i vers 6 i dagens text indirekt pikar kejsarkulten och säger att ”en är Gud och allas fader, han som står över allting”. Kanske inte så konstigt att Paulus blir av med huvudet efter att han skrivit detta brev.
Men det som intresserar mig här är Paulus betoning på enhet och ödmjukhet bland de kristna.
Han talar om ”att leva värdigt er kallelse”. Ordet som översatts ”leva” här är egentligen ordet för att vandra, ett verb som Paulus ofta använder, ”vandra värdigt er kallelse”. Detta drag betonas i hela Efesierbrevet, ja, det betonas i de flesta av Paulus brev. Det var med andra ord viktigt för honom, för det handlade ju om trovärdighet utåt.
Kristendomen är inte bara en lära, det är också en väg att gå. Ytterst anar man Paulus judiska bildning i bakgrunden till de uppmaningar vi möter i brevet: ”ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek”. Ord inte bara riktade till Efesos år 60 efter Kristus, utan lika mycket ord att år 2024 påminna sig i många församlingar och pastorat i Svenska kyrkan.
Jag tänker att vi i vår halvgalna tid, så illa märkt av krig och populism, behöver återvända till Paulus brev till Efesos, men också till den källa som Paulus så uppenbart öser ur: nämligen Tredje Moseboken. Orden ”Älska din nästa som dig själv” kommer ju som bekant från Tredje Moseboken, kapitel 19. Och enligt Jesus är ju dessa ord de viktigaste i Bibeln.
Men den judiska traditionen lägger här till en sak: läser man orden ”Älska din nästa som dig själv” i det sammanhang där de är placerade, i sin kontext, så tar de faktiskt sin utgångspunkt i hur man ska bete sig mot den människa som man tycker illa om, ja, hyser agg till. Så här står det i Tredje Moseboken:
”Du skall inte bära agg mot din broder utan tillrättavisa honom, så att du inte för hans skull drar skuld över dig. Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3 Mos 19:17-18)
Älskar du sin nästa som dig själv är detta kontexten: du måste konfrontera den du har svårt för med vad det är, öppet och hederligt. För det kan ju faktiskt vara så att vi har missförstått varandra. Eller att det jag anklagar någon för inte stämmer. Och om man ångrar sig, ja, då måste vi förlåta och inte vara elaka mot varandra.
Så långt den judiska traditionen som jag tror att vi har en del att lära av i vår kristna tradition, där vi lätt hamnar i att gnälla och tala illa om varandra bakom ryggen. Men det är ju inte att älska vår nästa som oss själva.
Och jag tror det är detta Paulus har i bakhuvudet när han skriver om att ”leva värdiga er kallelse, alltid ödmjuka och milda”. Genom att vara ärliga och raka mot varandra så kan vi uppnå försoning. Det är sammanhanget bakom ”Älska din nästa som dig själv”, och hur orden ofta tolkas i det judiska sammanhanget.
Och vi vet ju från andra brev av Paulus att han såg oss kristna som inympade på den judiska stammen; orden i Tredje Moseboken är med andra ord också riktade till oss: Älska din nästa som dig själv, sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten. Var därför inte elak, ta inte hämnd, sprid inte falska rykten, snacka inte skit - det är okristet. Och jag tänker att det är ord vi kan lära något av i vår tid, där vi verkar ha alltmer svårt, ja, förtvivlat svårt, att leva tillsammans.
Sören Dalevi,
Biskop i Karlstad
