Mpho Tutu van Furth om sin pappas livsverk

Desmond Tutu blev präst 1960 och utsågs till ärkebiskop i Syd­afrika 1986, då som den första svarta ärkebiskopen i den anglikanska kyrkan. Han arbetade aktivt mot apartheidsystemet och fick för sina insatser Nobels fredspris år 1984. Efter att apart­heid avskaffades 1994 ledde Desmond Tutu Sannings- och försoningskommissionen som utredde brott begångna under apartheid. Han blev 90 år och gick bort på annandagen 2021.

Fredspriset var inte bara viktigt för att det uppmärksammade Desmond Tutus arbete utan även för att det öppnade upp för människor över hela världen att själva engagera sig i kampen mot apartheid, menar Mpho Tutu van Furth, dotter till Desmond Tutu.

– Det är just den delen av hans livsverk som jag tycker är viktigt att vi hedrar. Det är ett privilegium för mig att få vara här och minnas vilken påverkan priset hade, säger hon.

Mpho Tutu Van Furth: Han var många sätt före sin tid

Mpho Tutu Van Furth ­besökte Stockholm och Kungliga musikhögskolan under Nobelveckan i december, för att delta vid ett Nobelpreludium till Desmond Tutus ära. Musiker från Kungliga musikhögskolan och North-West University South Africa spelade musik och delar ur journalisten Marika Griehsels film A tree has fallen – remembering Archbishop Desmond Tutu visades.

Mpho Tutu Van Furth lånar sin mamma Nomalizo Leah Tutus ord för att beskriva sin pappa som person.

– Han var en människa vars liv karakteriserades av hans kärlek och vars kärlek fördjupades genom hans böner.

Vad tror du är den viktigaste ­delen av din pappas livsverk som vi kan lära oss något av i dag?

– Han hade så många lärdomar för oss och var på många sätt före sin tid, eller tidlös. Jag vet inte riktigt vilket.

– Vi lever i en värld där det på många platser pågår krig. Det spelar ingen roll vilken sida av konflikten man står på, alla hävdar att Gud är på deras sida och att de är de rättfärdiga. Men Gud älskar oss alla som en förälder älskar sina barn. Han väljer inte sida utan hans sida är fredens sida, ­säger Mpho Tutu Van Furth och tillägger att hennes pappa alltid sa att man inte kan lösa konflikter genom att tala med sina vänner, man måste tala med sina fiender.

Själv hade Mpho Tutu Van Furth från början inga planer på att bli präst. Hon var i medelåldern när hon valde att följa i sin fars fotspår. Hon prästvigdes i USA år 2003, då 40 år gammal.

– Att vara präst är ett kall, en hunger som Gud placerat i ditt hjärta. Jag tog den långa vägen hit, men jag tror att det kan vara bra i bemärkelsen att jag lärt mig, växt och fått livserfaren­heter som jag kunnat ta med mig in i ämbetet.

"Efter mitt äktenskap var allt det där borta"

Mpho Tutu Van Furth hade efter sin vigning ett tillstånd att verka som präst i den anglikanska kyrkan i Sydafrika. Men när hon 2015 gifte sig med sin fru Marceline van Furth blev hon av med det. Trots att det rent praktiskt inte hade så stor betydelse, hon levde och verkade i USA då och efter bröllopet flyttade paret till Amsterdam där de fortfarande bor, så beskriver Mpho Tutu Van Furth det som en omtumlande och svår tid.

Som ett resultat av pappas arbete kunde jag stå vid altaret i Sydafrika och ­koncelebrera nattvarden tillsammans med honom, vilket var underbart.

– När min pappa blev ärkebiskop så sa han att det var tre saker han ville se genomförda. Han ville att apartheid skulle upphörda, att kvinnor skulle tillåtas bli präster och att den anglikanska kyrkan skulle bli ett fullt inkluderande samfund. De första två genomfördes. Det var bara den tredje som inte gjorde det inom hans tid som ärkebiskop och inte heller under hans livstid.

– Som ett resultat av pappas arbete kunde jag stå vid altaret i Sydafrika och ­koncelebrera nattvarden tillsammans med honom, vilket var underbart. Jag kunde välsigna mina föräldrar när de firade 60 år som gifta. Men efter mitt äktenskap var allt det där borta. På ett personligt plan var det väldigt smärtsamt.

Desmond Tutu var en förespråkare för hbtq-rättigheter och det var ingen hemlighet att han inte höll med om den anglikanska kyrkans i Sydafrika ställnings­tagande att inte tillåta homosexuella präster att tjänstgöra och leda gudstjänster.

– Men han ville inte agera som om kyrkans regler berörde alla utom mig, säger Mpho Tutu Van Furth och tillägger:

– Kanske var det, att se att han led på ett personligt plan, det största måttet av stöd som jag kunde få av honom då.

Vad skulle du vilja säga till ­andra som i dag står med valet att ­antingen lämna sin kyrka eller att inte leva ett liv med personen som de älskar?

– Min övertygelse är att vår uppgift är att göra det som är den mest kärleksfulla handlingen. Vad som är det för dig handlar om hur du hör att Gud talar till dig. För vissa kan det betyda att lämna sin kyrka eller sitt samfund. För andra kan det betyda att stanna kvar för att kämpa för förändring.

– Gud kräver inte av oss att vi ska vara helt rätt, utan att vi ska följa det som vi hör att Gud säger till oss. Ofta låter vi vårt ego stå emellan våra handlingar och Guds kallelse.

För egen del säger Mpho Tutu Van Furth att hon inte såg på sitt äktenskap som ett val mellan Marceline van Furth och kyrkan.

– Jag älskar Marceline. Äktenskapet är ett sakrament och ett bevis på Guds närvaro i vår värld så på det sättet är vårt äktenskap ett bevis på hur Gud verkar i den här världen.

"Vi alla har kapaciteten i oss att förändra världen"

Mpho Tutu Van Furth har också, trots att hon inte längre har ett tillstånd att verka som präst i Sydafrika, återigen fått stå framför altaret i den kyrka som hon ofta besökte med sina föräldrar under uppväxten i Sydafrika.

– Förra året, som det föll sig på min och Marcelines bröllopsdag, så hölls ett rekviem (en själamässa) för min pappa och biskopen bjöd in mig att koncelebrera med honom. Det var en kärleksfull ­inbjudan i en väldigt känslig tid eftersom vi var i sorg efter min pappas bortgång. Det var också, som nattvarden alltid är, ett bevis på Guds kärlek.

Efter besöket i Stockholm reser Mpho Tutu Van Furth tillbaka till Amsterdam. På frågan vad hon hoppas att de som besökt konserten för hennes pappa, i samband med Nobelpreludiet, ska bära med sig därifrån svarar hon:

– Min pappa var på många sätt som vem som helst. Det fanns en väldig vanlighet över honom och ändå så förändrade han på flera sätt världen. Vi alla har kapaciteten i oss att förändra världen. Inte genom att vi gör stora saker utan att vi gör små saker med stor kärlek.