Säg inte nej, säg kanske kanske kanske. Sven-Ingvars gamla slagdänga spelas på mammas äldreboende. Hon sjunger med, men jag tänker att kanske är ett tråkigt svar. Den halvöppna dörrens osäkra löfte.
”Kanske” är ovanligt i evangelierna. Jesus uppmuntrade hängivenhet hos sina lärjungar och kritiserade ljumhet. Säg ja eller nej. Inte kanske.
Jag läser min pappa Folkes predikningar och i en stund av självrannsakan undrar jag om jag predikar för lite om allvaret och för mycket om Guds öppna famn? Jag vet att man inte kan tala för ofta om det. Men ändå.
I Nederluleå kyrka 1976 predikade pappa över Jesus liknelse om en man som bjöd in till en fest med de generösa orden ”välkomna, allt är färdigt”. Men efter att ha mött så många ursäkter för att inte komma sa han till sina tjänare: ”Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt. Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.”
Predikan hade tre underrubriker: Kallelsen, Ursäkten, Risken. Så skulle en predikan läggas upp på den tiden. Rakt på sak och från predikstolen.
Men i dag, från ögonhöjd? Kallelsen, absolut. Guds generösa och öppna inbjudan upprepas i varje dop och mässa. Ta emot korsets tecken, allt är tillrett. Kom till festen, du är förlåten och älskad. Var inte rädd. Kyrkan är en välkomnande plats.
Ursäkten, absolut. Det finns tusen skäl till att det inte passar och i kyrkan försöker vi anpassa oss; variera tidpunkt och gudstjänstform, tänka på målgrupp och sänka trösklar. Men det handlar ju inte bara om de som inte kommer till kyrkan. Det handlar också om alla mina egna tungfotade ursäkter att inte låta Guds kallelse få konsekvenser i mitt liv. Nu. Inte sen.
Men risken då? Kan det verkligen bli för sent? Stänger Gud dörren för den som, upptagen av annat viktigt, ångrar sitt nej och knackar på efter att festen börjat? Vad betyder då nåden och Guds öppna famn?
Jag tolkar inte liknelsen som ett hot utan som en fråga om hur beredda vi är att avstå något av vårt eget till förmån för något större. Jag anar en besvikelse hos Jesus och en undran om vi förstår allvaret i Guds vädjan att vara medskapare. Att vi föds in i en kallelse. En förväntan om engagemang för mer än mitt. Att svara ja eller nej. Inte kanske kanske kanske.
Gud trugar men tvingar ingen, sa pappa då. Den som vill leva och dö utan Gud får göra det. Men pappa, tänker jag när jag läser vad han sa, inte ger väl Gud upp om människan?
Nej, det är aldrig för sent. Guds inbjudan består. Samtidigt konstaterade pappa krasst att om stigarna till Gud inte är upptrampade sedan tidigare kan det bli svårt att hitta dem när kroppens och sinnets svagheter gör sig påminda.
Fyra år efter denna predikan, bara några dagar innan han dog sommaren 1980, skrev han sin sista text i församlingsbladet.
Med rubriken Till en församlingsbo, de tre underrubrikerna Förbönen, Överlåtelsen, Vissheten och en tillgiven hälsning avslutade han: ”Dröj inte för länge med att skaffa dig en bärande tro, du som ännu tvekar. Man blir så trött mot slutet och kanske inte orkar greppa ens kring Guds kärlek.”
En tro är inget man skaffar sig, invänder jag i ännu ett försök att glida undan allvaret. Visst söker Gud oss mer än vad vi söker Gud? Som herden söker det försvunna fåret. Men jag förstår, det handlar ju också om att vilja bli funnen. Och svara ja.
Om de på äldreboendet spelat Pugh Rogefeldts sista bön hade jag och mamma garanterat sjungit med: Fasta klippa öppna dig, låt mig få en plats i dig.
