”Hållbarhet måste in på en större karta”

Det står från början för GNH – Gross National Happiness, bruttonationallycka. Prästen Anna Rosengren, som funderat över de här frågorna i många år, kallar det för global naturlig harmoni på svenska. Idén föddes i Bhutan på 1970-talet, som ett bredare och mer hållbart alternativ till att mäta ett lands framgångar i BNP, bruttonationalprodukt. Även Nya Zeeland och Kanada arbetar med samma förhållningssätt, även om modellerna ser lite olika ut. Grundtanken är att ekonomisk framgång och tillväxt inte säger någonting om människors välbefinnande och lycka, annat än på ett rent materiellt plan.

Bruttonationallyckan mäts i stället i nio dimensioner, som alla handlar om välbefinnande: levnadsstandard, fysisk hälsa, gott styre, delaktighet i samhället, inre välbefinnande, tidsanvändning, kultur och mångfald, ekologisk resiliens samt utbildning och utveckling. De ska ses som en komplettering till de globala målen.

– Det är nio dimensioner att liksom lägga inne i de globala målen, så att man kommer åt essensen. Om målen är ”vad” och ”hur”, är de nio dimensionerna i modellen ett ”varför”, en värdegrund.

Målet är inte att försöka bli Bhutan, eller något annat land, utan att bredda synen på vad som är lycka och välbefinnande.

– Vi ska inte kopiera någon annan, utan tittar på hur de tänker. Vi ska inspirera varandra.

Modellen är övergripande, och kan fungera lika bra för en individ som funderar på sitt liv, som för en organisation som exempelvis kyrkan.

Anna Rosengren liknar samhället vid ett flervåningshus och talar om hur vi nu måste ta oss upp en våning till i huset för att få bättre utblick över vad vi står inför, som mänsklighet. Ett problem med de globala målen är att de inte utmanar tillväxten, utan mer handlar om att fördela den mer jämlikt.

–Vi har behövt något konkret som de globala målen hittills, något mätbart. Det steget har varit nödvändigt. Men nu måste vi utmana hela tillväxtparadigmet. Vi måste ta oss upp till en helt annan våning.

Det är ett nytt tänk som även kyrkan måste ta till sig, säger hon.

– Det räcker inte att prata budget och medlemsantal. Vi är så väldigt upptagna med det, men det räcker inte, och det räcker inte heller att begränsa oss till de globala målen när vi pratar hållbarhet.

Det krävs mod och nytänkande att låta frågor om välbefinnande och hur vi använder vår tid ta lika stor plats som ekonomi och församlingsinstruktioner.

– Men kyrkan borde våga lägga de här frågorna på samma bord som budgeten: Vad är värt att lägga tid på? Vad gör vi? Då blir också besluten klokare, säger Anna Rosengren.

Pandemin har gjort behovet av en omvärdering av det mesta akut, menar hon, och detta kan vara kyrkans stora chans att verkligen fundera på vilka man vill vara.

– När vi vaknar upp efter den här pandemin och yrvaket ser oss omkring och börjar fråga oss vilka vi ska vara nu – då kommer vi behöva existentiella verktyg. Och då kan kyrkan inte servera gamla floskler och skåpmat. Då behöver vi ligga i framkant.

Genom att utgå från de nio dimensionerna i modellen för bruttonationallycka kan arbetet med förändringen börja. För en förändring är nödvändig, säger Anna Rosengren.

– Vi kan inte gå tillbaka till det som var innan. Vi behöver något nytt, något som fördjupar samtalet om vad det är vi vill skapa i stället.

Hon talar mycket om att skriva en ny berättelse. Den gamla berättelsen, den om konkurrens och konsumtion, håller inte längre. Nu behöver vi tala om ekologisk, social och existentiell läkning, menar hon.

– Vi kan inte leva som vi har levt hittills.

En ny berättelse för kyrkan som organisation kan också göra den relevant för nya grupper, människor som under pandemin fått en längtan efter något mer.

– Nu måste vi hitta ett allmänmänskligt språk för det heliga.

Anna Rosengren jämför det med Bibelns berättelse om hur Jesus driver ut de som köper och säljer i templet.

– Jag tänker att de som står där på templets förgård i dag, det är de som står på tröskeln till kyrkan. Där ska de inte mötas av köp och sälj och en massa ytliga prydnader, utan av ett djupt existentiellt tilltal. Och det är inte något vi kan överlåta åt några få teologer, utan något vi alla måste tänka på hur vi ska göra.

Det är stora frågor. Anna Rosengren har full förståelse för att detta med välbefinnande och nya berättelser kan verka svårgripbart, och ett visst motstånd har hon mött när hon pratat med församlingar och individer om detta.

– Många i kyrkan vill verkligen göra rätt, med hållbarhet och allt. Men vi måste sätta in det på en större karta. Det här är ett förhållningssätt, inte en modell för hur man måste göra. Och börjar vi göra saker med ett visst förhållningssätt, då påverkar det till exempel sättet att fatta beslut. Då blir det ett skifte.

När vaccinet kommer och coronaviruset förhoppningsvis släpper greppet om oss, då ligger vägen öppen för en förändring. Anna Rosengren tycker att det hör samman med kyrkans profetiska uppdrag att leda en sådan förändring.

– Vem om inte kyrkan ska göra det? Vi måste vara jordens salt och gå före. Var och en av oss. Det är dags för det här nu.