1983 blev ungdomstidningen Crux en del av Kyrkans Tidning. För Crux-medarbetaren Lennart Lundberg blev det vägen in på Kyrkans Tidning, en arbetsplats som han sedan, med något kortare undantag, förblivit trogen.
Han kom till en tidning som då bara existerat i ett år och som var något nytt i kyrkans värld.
– De tidningar som funnits före Kyrkans Tidning var ganska slätstrukna. Men vi var en grupp yngre journalister på Kyrkans Tidning som ville arbeta med granskande journalistik. Det kunde väl då bli lite av en kulturkrock med äldre makthavare, säger han.
Nominerad till Guldspaden för sin granskning
Redan när han som tonåring drömde om att bli journalist så var det den granskande journalistiken som lockade. Den har också präglat hans långa yrkesliv på Kyrkans Tidning.
– Det kan vara speciellt att arbeta på en organisationstidning, men det har alltid varit högt i tak på redaktionen. Jag har aldrig blivit stoppad utan kunnat göra det jag velat, säger han.
Under 1980-talet granskade han Svenska kyrkans innehav av aktier som kunde kopplas till apartheidregimens Sydafrika. 2007 blev han nominerad till föreningen Grävande journalisters pris Guldspaden för granskningen av utköp i Svenska kyrkan. (Samma år vann David Qviström, kollega på Kyrkans tidning, Guldspaden för sin granskning av Svenska kyrkans sponsring av tv.)
– Reaktionerna på mina grävjobb har mestadels varit positiva, även om en och annan blivit sur. Men jag tycker det hade varit värre om folk aldrig reagerat. Då hade vi varit för slätstrukna, säger han.
Både makt och ansvar som journalister
Lennart Lundberg tror att det han skrivit har påverkat kyrkan, det gäller till exempel frågan om utköpen. När Kyrkans Tidning lyfter upp ämnen så gör det avtryck.
– Vi har både makt och ansvar som journalister på Kyrkans Tidning, absolut, säger han.
Är det något du ångrar som journalist?
– Jag säger som Pilatus, det jag skrivit har jag skrivit. Men det klart att det blivit fel ibland. Det är speciellt irriterande om man gjort ett större gräv och så har någon mindre detalj blivit fel. Då skjuter folk in sig på den delen. Våra läsare har en stor förväntan på att vi ska vara korrekta, och det ska vi vara också.
Har du blivit andligt berörd när du varit ute på jobb som journalist?
– Desmond Tutu var en person som berörde på alla sätt. Martin Lönnebo var också en fantastisk person. Per Mases, präst på Berget, likaså. När jag fortfarande var på Crux så mötte jag Tage Danielsson. Han bjöd generöst på sig själv och sin tid. I mina ögon var han en av vår tids profeter. Han var inte uttalat kyrklig, men såg hoten mot demokratin.
Svenska kyrkans förändring
Lennart Lundberg har också följt Svenska kyrkans omvandling från en ganska löst organiserad kyrka till en mer hierarkisk konstruktion med en kyrkostyrelse och en ärkebiskop som tydligt leder kyrkan. Antalet pastorat har också blivit betydligt färre sedan 1980-talet, en utveckling som accelererat efter strukturutredningen.
– Styrningen uppifrån har blivit starkare, och det är nog både på gott och ont. För Svenska kyrkan är det ändå församlingslivet som är det avgörande, annars har du ingen levande kyrka.
När han började på Kyrkans Tidning så kunde han nära följa kyrkans interna processer, som när frågan om kyrkan skulle skiljas från staten utreddes. Han var välkommen på samtal och samlingar. I dag möts inte journalister alltid av samma generösa attityd.
– Det är svårare med öppenheten i dag. Man är lite rädd för journalister, rädd för insyn, säger han.
"Man får vara trygg i sin roll"
Han upplever också att många inom kyrkan är mer måna om att kontrollera bilden av sig själva.
– Jag sa i tv-dokumentären om Antje Jackelén att det finns en risk om man blir för mån om att kontrollera bilden av sig själv. En ärkebiskop kan inte kontrollera allt som skrivs. Man får vara trygg i sin roll och sin tro, säger han.
Nu går Lennart Lundberg i pension, men han kommer inte sakna sysselsättning. Vid sidan av journalistiken har han länge varit engagerad i lokalpolitiken hemma i Knivsta. Han har också en stor familj, med fem barn och elva barnbarn. Och kanske kommer han någon gång att synas i tidningens spalter.
– Det har varit en väldigt god arbetsgemenskap på tidningen, vi har nästan blivit som en familj. Jag är väldigt tacksam för mina år på Kyrkans Tidning.
