Han tecknar dagens kyrka med 1968 som fond

Själv började han plugga i Lund 1968. Gunnar Hyltén-Cavallius var då inte 20 år fyllda. 1973 prästvigdes han.

Fem år i studentstaden som pyrde av revolutionär iver.

– Tidsandan var väldigt profilerat revolutionär. Men alla var ju inte engagerade i detta, det var många som satt vid läslampan och skötte sina studier, säger han.

– Hela samhällsklimatet var präglat av detta, så man var klart påverkad. Men jag blev väl inte så påverkad att jag tog ställning för de här marxistiska tankarna, utan höll mig avvaktande.

Nästan ett halvsekel senare gjorde han ett oväntat fynd på vinden: 30 bortglömda nummer av tidskriften Inter nos, husorgan för tre kristna studentorganisationer i Lund: Kyrkliga studentförbundet (KSF) Frikyrkliga studentföreningen (FKS) och Academicum catolicum (AC).

Hur stor spridning den hade är oklart. Klart är dock att den hade illustra läsare, exempelvis dåvarande ecklesiastikministern Olof Palme och Aftonbladets kultursidor.

Vindsfyndet blev startskottet till arbetet som nu alltså har mynnat ut i boken Rännil blev till flod. Nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter nos i Lund [Universus academic press].

– Det kan vara lättare att sätta ord på det i efterhand, berättar Gunnar Hyltén-Cavallius.

Inspiration fick han också efter att ha läst idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeens 68-kyrkan. I boken finns en uppmaning om vidare forskning i ämnet, en stafettpinne som Gunnar Hyltén-Cavallius plockade upp: Inter nos kan lägga ytterligare pusselbitar till den stora berättelsen, liksom kyrkliga studentförbundets arkivhandlingar.

En fjärdedel av boken är också en beskrivning av innehållet i tidningen; citat och sammanfattningar av vänsterfärgade artiklar. Men det finns också exempel på mothugg och på skribenter med annan åsiktsmässig hemvist, men som inte går i polemik med den redaktionella linjen.

De andra tre fjärdedelarna diskuterar frågan vidare, och blickar framåt också efter murens fall 1989, där Johan Sundeens bok sätter punkt.

– Jag ville se vad som hände i Svenska kyrkan framåt i tiden. Jag ville bidra med en pusselbit till forskningen och hade också en personlig önskan om att försöka förstå varför kyrkan är förändrad. Och förklaringarna går att hitta bland Kristna studenter.

Vad är det mest uppseendeväckande i materialet?

– Det är den här önskan om att gå i dialog med marxismen eller socialismen – de begreppen flyter lite och innebär ofta samma sak. På samma gång tonas det traditionella kyrkliga språket om frälsningen ner. Det hamnar i skymundan. Det är tragiskt att kyrkan fastnar i det här, säger Hyltén-Cavallius.

FNL-rörelsen blev den stora katalysatorn för vänsterengagemanget i Sverige, vilket Hyltén-Cavallius minns också gällde i Lund och bland kristna studenter.

– De hade fog för att demonstrera mot det som hände i Vietnam. Men man svalde marxism-leninismen med hull och hår.

Bland skribenterna i tidningen finns flera personer som sedermera når högt – ibland högst - i kyrk- och universitetshierarkin: KG Hammar, Per Frostin, Henry Cöster, Martin Lind.

Varför var det inte fler som var kritiska mot den linje som du tecknar i boken?

– Det är inte alltid lätt att gå emot de som är ens förmän, de som senare blev biskopar och domprostar. Det är inte så lätt att som enkla präster ute i ledet att ifrågasätta.

Konsensus, en allmän rädsla för att sticka ut och att våga ifrågasätta kan vara ett svenskt drag, menar han.

– Åsa Linderborg [avgående kulturchef på Aftonbladet] sade något som jag tyckte var bra, att i Sverige springer alla på samma boll samtidigt. Det blir gärna så när något är trendigt.

Boken beskriver hur många av Inter nos-skribenterna ansluter sig till Socialdemokraterna. Samtidigt var kommuniströrelsen ofta rasande kritiska mot partiet och dess ”svek mot arbetarklassen”.

Vad är kopplingen mellan Socialdemokraterna och 1968-vänstern?

– Efterhand tror jag att flera av dessa fann sin hemvist i Socialdemokraterna.

– Det kanske är lättare att verka i Socialdemokraterna än i sekter på vänsterkanten, det skulle inte ha någon effekt.

Är de som gick in i Socialdemokraterna egentligen marxist-leninister?

– Inte i dagens läge. Men från början tror jag att de blev påverkade av detta, och att de senare blev mer rosafärgade. Men vad de i dag tycker innerst inne ska inte jag säga.

Kan man vara socialdemokrat och svenskkyrklig?

– Det finns ju naturligtvis många inom Socialdemokraterna som är varmt kristna och troende. Men när det gäller själva politiken så finns det ett annorlundaskap jämfört med klassik kristen tro. Det gäller exempelvis etiska frågor: I abortfrågan så handlar det ofta om att kvinnan bestämmer över sin egen kropp. Men det finns ju ett liv till i fostret, säger Hyltén-Cavallius.

68-vänsteranhängarna hittade också vägar in i andra ideologiska läger och partier, i exempelvis Folkpartiet och Centern menar Hyltén-Cavallius. Och det är inte bara socialismen som får sig en släng av sleven: alla ismer är dåliga för kyrkan och urvattnar det ”klassiskt kristna”.

– Det gäller också kapitalismen och liberalismen. Tänk bara på all reklam som trycks ner i halsen på oss.

Hur organiserades ”den långa marschen genom korridorerna” i kyrkan? Var det ett sätt att ta sig vidare i karriären, eller var det en medveten strategi?

Det förra kan ha spelat en viss roll, liksom det senare, menar Gunnar Hyltén-Cavallius.

– Jag vill inte framstå som konspiratorisk, men jag kan inte utesluta att det fanns en medveten strategi. Då fanns det också en tveksamhet vilket syns i Inter nos: kan man gå in som präst i Svenska kyrkan? Och då kommer man fram till att det kanske man kan göra och själv påverka inifrån.

Hur har detta märkts i kyrkan?

– De som inte delar majoritetsuppfattningen har fått det allt svårare, bekännelsetrogna marginaliseras, de som inte är för samkönade vigslar får inte kyrkoherdetjänster. Dessa blir mer och mer ställda utanför.

– Samtidigt fick många av de som var med i 68-vänstern fina befattningar.

Medan detta "klassiska kristna" hamnar i skymundan och gudstjänstlivet blir allt mer urvattnat, träder ”det politiska hantverket fram”, menar Hyltén-Cavallius.

– Många sökare vänder på klacken. Det blir ointressant när man inte vågar stå för en genuin kristen tro, säger han.

En annan konsekvens av ”68-kyrkan” är partiernas insteg i styrningen av kyrkan, menar Hyltén-Cavallius.

– Jag tror att den här partipolitiska modellen i Svenska kyrkan är roten till att det kan vara svårt att ompröva allt detta. Om den partipolitiska styrningen tas bort, då kan också åsiktskorridoren mjukna.

Du citerar idéhistorikern Svante Nordin som skriver att det mest bestående arvet från 68-vänstern var avfärdandet av ”objektivitet”, ”opartiskhet” och ”politiskt-ideologisk neutralitet” inom forskningen. 

Hur tycker du själv att du förhåller dig till detta i din analys och tolkning?

– Det är ju min horisont. Men mycket tycker jag talar sitt eget språk i citaten i Inter nos. Det är inte bara Hyltén-Cavallius.

Har 68-vänstern bidragit med något positivt till kyrkan?

–  Säkert kan man hitta goda sidor: engagemanget som sådant, man var inte rädd att ifrågasätta men också kampen tillsammans med andra är något som skulle kunna utmana dagens individualism och satsa-på-dig-själv.

Vad önskar du av de som var aktiva i 68-vänstern och som skrev eller yttrade sig positivt för kommunistdiktaturer eller för marxism eller socialism i allmänhet?

– Jag hoppas på att de kan uttala sig offentligt på något sätt. Det vore hedersamt att våga erkänna att detta inte var riktigt bra.