Hanna Sandman ger omsorg genom musiken

Det skulle kunna vara vilken vardagsandakt som helst. Ett dussin seniorer i bänkraderna, ­flertalet hemtama med psalmsång och gemensam bön. 

Men små tecken visar något annat. En deltagare som entusiastiskt kommenterar det som sägs. En lite rufsig hästsvans där en bit frystejp har fastnat i håret. 

Demens i tidigt stadium

Varje torsdag håller Ersta ­kyrka lunchandakt för personer med demens i tidigt stadium. De är gäster på dagverksamheten. En kvart innan start är de på plats för en uppvärmande sångstund, där sångerna är desamma en mån­ad i taget. 

Kyrkomusikern Hanna Sandman lägger an ett ackord på pianot. Snart stämmer alla in i Jag vill ha en egen måne.

Det var i augusti Hanna Sandman inledde sin paus från tjänsten i Oscars. I 22 år har hon varit drivande profil i stockholmsförsamlingens rika musikliv. Dirigerat hundratals korister. Fått späda barnröster att hitta en form. Presenterat konserter för fullsatt kyrka.

Nu är hon här. Bland de äldre och sjuka. Bland vårdpersonal och pensionerade diakonissor, som också letat sig hit. Bortom scenljuset.

"Musiker i vård och omsorg"

– Inför höststarten tänkte jag lite oroligt att jag ju aldrig jobbat med existentiell hälsa. Väl på plats insåg jag snabbt att det är vad jag gjort i alla år, det vill säga hjälpa människor att känna sammanhang via musiken.

Med Hanna Sandman provar ­Ersta diakoni något nytt. I grunden är det en prästtjänst som blivit ledig. Men i stället för att ­tillsätta den på vanligt vis bestämde man sig för att projektanställa en ”musiker i vård och omsorg”.

Hanna Sandman kommer nu inventera hur kulturen – genom det som redan erbjuds via Ersta kulturscen – kan bli en tydligare resurs i vården och organisationen. 

– Jag är en arm från kyrkan ut i de olika verksamheterna, säger Hanna Sandman.

Existentiell hälsa

Hon har redan turnerat bland Erstas äldreboenden, där hon intervjuat chefer om hur kulturutbudet ser ut och hur rustad man är att hantera existentiella samtal. Resultatet är bland annat en workshop som snart drar i gång för personalen, där de tillsammans med diakon eller präst ska rustas i att hantera frågor och situationer som rör existentiell hälsa.

– Jobbar du på ett äldreboende är det inte ovanligt att du ­möter en boende som säger ”Jag vill inte vara här”, eller ”Jag är rädd för att dö”. Vad gör du då? Du kan inte ringa en präst eller diakon varje gång som människor funderar över livet, säger Hanna Sandman. 

Bland personalen kan finnas en föreställning att man måste ha svar på livsfrågorna eller att man själv måste vara troende för att hjälpa, menar hon. 

Men det är inte vad det handlar om, förklarar Hanna Sandman. Det handlar om att bekräfta varje människas upplevelse.

Fråntaget ett religiöst sammanhang 

På hennes lista finns nu idén om ett handfast material för att ­underlätta för personal som vill hålla i en enkel andakt eller aftonbön. 

– För människor som haft en del av sitt liv i ett religiöst sammanhang kan det vara svårt att bli fråntagen det. Existentiell ­hälsa handlar inte heller bara om det konfessionella. Ensamhet och dödsrädsla kan vi alla ha, oavsett bakgrund och tillhörighet.

Till de övriga framtidsplanerna hör en andakt som livesänds varannan vecka och som man ska kunna se tillsammans på boendena. Dit hör också kulturdagar för personal som under en vecka ska kunna ta del av olika evenemang. 

Piano i palliativa

Allt är inte nytänk. Hanna Sandman har lett musikstunder på Erstas alla boenden. Förutom torsdagsandakten besöker hon också regelbundet den palliativa avdelningen, där hon sätter sig vid pianot i korridoren och spelar. Dörrarna till patientrummen står ofta öppna.

– Jag träffar inte alla som jag spelar för, och vad som händer i människan som inte orkar lämna sitt rum vet jag inte. Min erfarenhet är att det skapar en stark närvaro. 

Kultur i vården är ett växande fält. Detsamma gäller existentiell hälsa, där regeringen gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att ta fram riktlinjer för arbetet på nationell nivå. Till lägesbilden för vårdens del kan också läggas de olika former av musikterapi som utvecklats genom åren.

Musikens effekter

Hanna Sandman poängterar att hon inte ägnar sig åt det senare. Men musikens välgörande effekter ser hon dagligen bland både sjuka och friska. Kanske är en av dess stora vinster just hur musiken suddar ut just den gränsen, menar hon.

– Det är så lätt att tänka att vi är olika. Men det som händer med oss i musiken är detsamma, oavsett om man är sjuk eller frisk. 

Och oavsett om man är läkare eller undersköterska, kan tilläggas. Nyligen höll hon och en kollega i en sångstund för 200 anställda vid sjukhusets kirurg- och anestesiavdelning. 

– Det var så tydligt hur musiken gör alla titlar oviktiga. 

Status och kompetens

Den nya rollen har redan väckt tankar om livet som kyrkomusiker. Det handlar till exempel om uppgifters status. Bland kyrkomusiker står sångstund på sjukhus kanske inte alltid högt i kurs, säger Hanna Sandman. Hon vill lyfta fram kompetensen som krävs för att möta äldre och sjuka med och musik. 

Hon har också fått ompröva sin identitet. Som kyrkomusiker i storstadsförsamling är hon van att ha en frontposition. Nu jobbar hon ofta i kulisserna, med att lyfta fram andra musiker och i sammanhang som inte är öppna för allmänheten.

– Till min förvåning har jag upptäckt att jag älskar det. Jag har alltid vetat att jag är en bra motor, men kanske kan jag använda den för att få andra att ta plats.

Samtidigt blir hon ianspråktagen på ett sätt som känns ovanligt. Hanna Sandman säger att hon blir insläppt i sådant som annars ofta ligger på präster och diakoner.

– Det är fint att se hur de här frågorna ges en sådan tyngd. På Ersta tar man musiken och kulturen på allvar och låter det ingå i diskussionen om människans existens. Det känns hedersamt att få vara med och tänka kring det.