Karin Johannesson: Jag vill samtala om livsavgörande frågor

Kyrkans Tidning har frågat ut de fem kandidaterna i ett antal frågor via epost. Så här svarade Karin Johannesson.

Varför skulle du bli bra som ärkebiskop?

– Jag tror att jag är en av kandidaterna eftersom jag vill vara en teologisk lagledare som involverar människor i fördjupande samtal om livsavgörande frågor.

Snart kommer Svenska kyrkan inte längre att vara en majoritetskyrka utan ha under 50 procent medlemmar. Hur skulle du som ärkebiskop förhålla dig till det?

– Kyrkans uppgift är att förkunna Kristus – alldeles oavsett hur många som finns med i våra medlemsregister. Vår mission är densamma i alla tider. Det speciella med vår tid är att kunskapen om kristen tro generellt sett är låg samtidigt som intensiteten i många människors brottningskamp med existentiella frågor är hög. Nu behöver vi tillsammans utforska hur vi i ord och handling kan förkunna Kristus när de ekonomiska, kunskapsmässiga och existentiella förutsättningarna förändras. Livsnerven i detta utforskande är bönens samtal med Kristus. Kristus leder själv sin kyrka – även de dagar då vi har svårt att tro det.  

När intäkterna minskar, vad tycker du att kyrkan ska prioritera? Vad tycker du att kyrkan ska välja bort?

– Vi ska prioritera människors möjligheter att komma till tro och växa i tro. På så sätt bidrar vi till Guds rikes utbredande och skapelsens återupprättande – precis som det står i Kyrkoordningen. Vi ska välja bort misstro och interna stridigheter som inte gynnar kyrkans sak. Det finns ingen större utgiftspost i Svenska kyrkan än de resurser i form av tid, engagemang, tillit, arbetsglädje och pengar som vi förlorar till följd av kyrkliga konflikter. Det utgiftsposten måste minska.

Antalet kyrkliga handlingar och gudstjänster blir färre, liksom antalet deltagare. Hur tolkar du det? Hur ska kyrkan agera? 

– Jag återvänder gärna till de avslutande raderna i en artikel som min morfar skrev på 1960-talet. I den artikeln framhåller han att det är i kyrkbänkarna, vid altarrunden, på predikstolen, i gudstjänsternas samling och kraft, i andelivets djup och vidd, som avgörandet om kyrkans framtid står. Kyrkan kan motsägas, misstänkliggöras, med rätt eller orätt kritiseras, avskäras från inflytande på område efter område. Så länge som hon förmedlar Guds ord och välsignelse till människor kan hon inte tillintetgöras. Min morfar var präst i Karlstads stift och jag delar hans inställning. Svenska kyrkan sker i församlingarna. Där avgörs frågan om de kyrkliga handlingarna.

Vad tycker du om balansen mellan vigningstjänstens och de förtroendevaldas inflytande över Svenska kyrkan? Ska riksdagspartier delta i kyrkovalet? 

– Det finns ett klassiskt filosofiskt tankeexperiment som handlar om ett skepp som för evigt seglar över havet. Skeppet behöver restaureras och det finns ingen hamn i närheten. Besättningen förstår att hela skrovet inte kan bytas ut på en och samma gång för då skulle skeppet gå under. Därför byter de ut en planka i taget. På ett liknande sätt behöver kyrkans skepp fortlöpande reformeras och det behöver ske under pågående seglats. Renoveringen kan innebära att riksdagspartier förändrar sin relation till nomineringsgrupper men aldrig att de bärande balkarna i kyrkans skepp byts ut mot något som inte är bärande i kyrkan. Det är omöjligt eftersom skeppet i så fall – per definition – inte längre skulle vara kyrkans skepp. Både vigningstjänstens uppdrag och alla döptas ansvarstagande för församlingslivet tillhör kyrkans bärande balkar men de konkreta formerna för ideellt engagemang och demokratiskt beslutsfattande kan förändras. Det som är angeläget för alla är att skeppet oförtrutet kan segla vidare. Alla byggnationer och all arbetsfördelning ombord behöver ske med den horisonten i sikte.

Hur vill du att diakonin och diakonernas roll ska utvecklas?

– Diakoni är en naturlig och självklar uppgift i kyrkans liv. I vissa stift har vi just nu en glädjande stor tillströmning av diakonkandidater som i flera fall är större än församlingarnas efterfrågan på anställda diakoner. Idag behöver den som ska vigas till diakon redan ha fått en tjänst i en svenskkyrklig församling innan diakonexamen och vigningsgudstjänsten. Jag vill se en genomtänkt förändring på den punkten. Om vi på nytt viger diakoner till samhällstjänst – det vill säga till ett diakonalt engagemang inom ramen för en anställning hos en annan arbetsgivare än en svenskkyrklig församling – skulle vi få fler diakoner. Vi skulle dessutom utveckla våra diakonala kontaktytor och vår samverkan med andra samhällsaktörer. 

Vilken roll vill du att kyrkan ska spela internationellt, exempelvis i relation till organisationer som Act eller internationella ekumeniska organ (som Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet, Europeiska kyrkokonferensen och Borgå-samarbetet).

– Internationella kontakter och åtaganden är viktiga för en ärkebiskop eftersom de påminner hela Svenska kyrkan om att vi är en del av den stora, världsvida kyrkofamiljen. För mig personligen är den receptiva eller mottagande ekumeniken en betydelsefull rörelse. Inspirerad av den rörelsen lyfter jag gärna fram hur internationella kontakter och sammanhang kan berika Svenska kyrkans arbete med utmaningar som vi redan har identifierat som avgörande för oss. Hur kan den världsvida kyrkan, till exempel, inspirera oss i vårt arbete med lärande och undervisning?

Ska ärkebiskopen vara mer av stiftsbiskop eller ansikte utåt för Svenska kyrkan?  

– Jag ser ingen motsättning mellan att vara stiftsbiskop och ett ansikte utåt för Svenska kyrkan. Som biskop i Uppsala stift har jag ärkebiskopen som min biskopskollega också i stiftet. Ärkebiskopen är ordförande i domkapitlet, visiterar församlingarna i Uppsala kontrakt, deltar kontinuerligt i prostmötets arbete, tar emot nya kyrkoherdar, medverkar vid våra kyrkoherdedagar och kallar präster och diakoner till överläggningar. Allt detta gör ärkebiskopen i egenskap av stiftsbiskop. Dessutom är ärkebiskopen ett ansikte utåt för Svenska kyrkan.