Mikael Mogren: Jag dras till människor som tycker olika

Kyrkans Tidning har frågat ut de fem kandidaterna i ett antal frågor via epost. Så här svarade Mikael Mogren.

Varför skulle du bli bra som ärkebiskop?

– Jag vill leva i tillbedjan. Min kallelse är att tjäna Gud. Ärkebiskop är ett sätt att följa den kallelsen.

– De språk jag kan tycker jag om att använda, och jag gillar att gå emellan det lokala och det internationella. För alltid kommer jag att vara djupt rotad i Svenska kyrkans tradition och samtidigt ha med mig kontakter och erfarenheter från de år jag levt i andra kyrkor ute i världen. Lusten att lära mig nya saker finns alltid hos mig, och jag dras till utbyte med olika sorters människor, särskilt om vi tycker olika. De lär mig mycket.

– Mitt tidigare arbetsliv som forskare och universitetslärare, har kanske skärpt mina analyser. I alla fall har de åren gjort mig hemmastadd i dogmatik och kristendomens historia.

– Värme och omsorg är mina starkaste erfarenheter av kristen tro. Det vill jag fortsätta att sprida till andra. 

Snart kommer Svenska kyrkan inte längre att vara en majoritetskyrka utan ha under 50 procent medlemmar. Hur skulle du som ärkebiskop förhålla dig till det?

– Först och främst skulle jag fortsätta att förtrösta på att Kristus är med sin kyrka.

– På samma gång är medlemsraset allvarligt, eftersom det betyder minskad anknytning mellan människor och kyrkan.  Som bondgrabb har jag lärt mig att vara realistisk och alltid laga efter läge.

– Läget är att vi måste lägga på ett kol i arbetet med anknytningen till människors liv. Jag tänker på Anglikanska kyrkan i England och Katolska kyrkan i Frankrike. För inte länge sedan var de majoritetskyrkor och i dag är de under 10 procent av befolkningen. Trots det har jag sett hur mycket de kan betyda för både individer och samhälle, och hur de når ut till många fler än sina medlemmar. Den sektion av befolkningen som finns kvar som medlemmar har fått ett kristet självförtroende som sprider mycket gott till hela samhället.

När intäkterna minskar, vad tycker du att kyrkan ska prioritera?

– Glädjen ska prioriteras. Den glada kristendomen behöver förkunnas i ett samhälle där många verksamheter är på tillbakagång. Guds kraft, nåd och att korset bär gör skillnad i vår tid.

– Konkret menar jag att arbetet med barn och unga ska stå i centrum, kristen tro i nästa generation är en ödesfråga. Omsorgen om utsatta är ett fokus vi aldrig får släppa.

– Bön, gudstjänst och Bibeln ska självklart prioriteras, ännu mera när tiderna hårdnar. 

– Vi behöver också jobba på relationerna till det övriga samhället. Ett exempel är våra kyrkomiljöer. De är skattkamrar och bär berättelsen om hela vår kultursfär. Kyrkomiljöernas fortsatta underhåll får inte äta upp kyrkans medlemsintäkter. Där vill jag att samhället tar ett större ansvar i framtiden.

– Att skapa förutsättningar för att utveckla verksamheter i samverkan kan också innebära att tillsammans med andra söka extern finansiering. Det finns många goda exempel som visar att kreativ samverkan också öppnar för nya intäkter.

Vad tycker du att kyrkan ska välja bort?

– Här vill jag stryka under ordet ”välja”. Planering och välskötta processer gör det möjligt att välja bort på ett bra sätt. Begränsning behöver inte leda till verksamhetsstopp. Gud valde begräsningen att bli människa.

– Kort sagt: När resurserna minskar, ska vi bli skickligare på att planera och processa, och därmed bättre på att välja bort. Betydelsen av samverkan har jag redan nämnt. Vad som ska väljas bort växer fram i samtal, bön och inkluderande processer.

– Det som ska finnas kvar är sådant som främjar kyrkans huvuduppgift:

– Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. De heligas gemenskap, där ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas.

Antalet kyrkliga handlingar och gudstjänster blir färre, liksom antalet deltagare. Hur tolkar du det?

– Guds ord och sakrament är öppningar mot Levande Gud. Genom dem vibrerar ett livsflöde som vi människor ska omsätta i tjänst för nästan, i relationer och traditioner.

– Västerlandet genomgår just nu stora förändringar i livsstil. Internet är ett exempel. Relationer och traditioner förändras och ofta minskar de när våra liv privatiseras, generationsklyftorna växer och ensamheten breder ut sig. Här har vi stora utmaningar framför oss, både som kyrka och som samhälle.

Hur ska kyrkan agera? 

– Vi ska inte tveka att berätta om dopet, nattvarden, begravningarna och allt däremellan. Det kan varken individer eller enskilda församlingar sköta på egen hand. Det skulle behövas satsningar på alla tre nivåer för att främja traditioner och relationer. Internet behöver få mer kristen närvaro, särskilt bland barn och tonåringar. Min erfarenhet av att sända dagliga böner för vuxna på nätet ger mig framtidshopp. Det finns mycket nytt vi borde pröva.

Vad tycker du om balansen mellan vigningstjänstens och de förtroendevaldas inflytande över Svenska kyrkan?

– Vår kyrkas styrning har balanserat mellan lekfolk och vigda sedan kristendomen kom till Norden.

– Styrning och ledning i hälsosam balans kräver arbete och välvilja. I satsningarna på styrning och ledning i Västerås stift har jag upplevt hur ömsesidigt förtroende växer fram och hur det lägger grunden för en fortsatt god samverkan.

Ska riksdagspartier delta i kyrkovalet?  

– Det är en tillgång för kyrkan att det finns nomineringsgrupper som är öppna med sina hemvister av olika slag. De tillför kompetens och kontakter. De partipolitiska grupperna är ett exempel. En viktig sak är att som förtroendevalda för Svenska kyrkan är det den vi ska företräda.

Hur vill du att diakonin och diakonernas roll ska utvecklas?

– Jag skulle önska att diakonin institutionaliseras i alla församlingar. Med det menar jag att diakonalt förhållningssätt och diakonala samverkansprojekt som utvecklats utifrån behov på den plats där man verkar ska bli en självklarhet. Idag är det ganska enkelt att som församling välja bort att arbeta med utsatta.

– Diakonin visar att vi är en samhällskyrka, som lever i nära samverkan med andra aktörer i samhället. Det här kommer bli viktigare ju mer samhället behöver hållas samman för att inte gå sönder. Därför vill jag att diakonerna i framtiden kommer att fortsätta utvecklas som företrädare för kyrka och kristen tro i samverkan med det övriga samhället. De är vägledare för alla oss andra som också lever i diakonin, diakonerna visar hur vi ska röra oss mellan altaret och världen.

Vilken roll vill du att kyrkan ska spela internationellt, exempelvis i relation till organisationer som Act eller internationella ekumeniska organ (som Kyrkornas världsråd, Lutherska världsförbundet, Europeiska kyrkokonferensen och Borgå-samarbetet).

– Länge har vår kyrka varit en brobyggare internationellt. Det beror på att vi rymmer en bredd inom Svenska kyrkan som kan vara en tillgång i mötet med andra kyrkor. Ekumeniken behövs för att skapa fred. Akut just nu är Rysslands anfall på Ukraina, där både anfallet och motståndet har kristen tro som drivkrafter.

– Organisationer som ACT och Kyrkornas världsråd är centrala i arbetet för fred och välfärd i världen och därför är det viktigt att de också märks i våra församlingar. Särskilt ungdomar växer av erfarenheter från den världsvida kyrkan och kan bli viktiga förmedlare av kristet liv från andra kontinenter.

– När det gäller Utlandskyrkan finns även den i mitt hjärta efter alla år av engagemang. Den spelar en stor roll för både diakoni och mission. Samtidigt fungerar utlandsförsamlingarna som ekumeniska ambassader i många länder.

Ska ärkebiskopen vara mer av stiftsbiskop eller ansikte utåt för Svenska kyrkan? 

– Det ena ska inte utesluta det andra. Ärkebiskopen är en stiftsbiskop som ska leva nära sina församlingar i stiftet och samtidigt företräda Svenska kyrkan och kristen tro både i Sverige och internationellt.