Kyrkogården där okända öden vilar

Furunäsets sjukhus var ett mentalsjukhus i Piteå, Norrbotten, mellan 1893 och 1987. I nära hundra år fungerade byggnaden som en anstalt för sluten psykiatrisk vård av ”sinnessjuka”. Hundratals patienter från hela Sverige vårdades och behandlades här med kritiserade metoder som lobotomi, långbad och rotationsterapi. 

En av de boende var Anna Lovisa Lindersson från Stockholm. Hon skrevs in på sjukhuset 1893 och var inlagd fram till sin död 1960. 

– Det sägs att hennes fästman bröt förlovningen och lämnande henne. I journalen står det att hon skrevs in med diagnosen olycklig kärlek, och var då i 20-årsåldern. Hon hade inte ett besök under hela sitt liv. I dag räknas hon som den som suttit längst tid inlåst på institution i Sverige, berättar Morgan Stenberg, museipedagog vid Piteå museum. 

"Hysteriska kvinnor"

Till Furunäsets mentalsjukhus kom människor med framför allt neuropsykiatriska diagnoser. Det kunde också vara de med fysiska avvikelser som astma och stamning. 

– Det var vanligt med ”hysteriska kvinnor”, kvinnor med förlossningspsykos eller människor med Downs syndrom. Människor som var mindre värda sedda med den tidens ögon. 

– Många led av psykisk ohälsa, vilket är svårt att tala om fortfarande, fortsätter Stenberg. 

Anhörigas skam

Redan när mentalsjukhuset byggdes planerades det för en kyrkogård. Detta då man visste att de som dog på sjukhuset mest troligt inte skulle bli begravda av sina anhöriga. 

– Det fanns en skam i att vara anhörig till någon som var inlagd på ”dårhuset” och den skammen ville man inte kännas vid. Många anhöriga bodde också långt bort eller hade inte ekonomiska förutsättningar för att ordna med begravning, berättar Stenberg. 

Kyrkogården togs i bruk 1894 för sjukhusets behov. Fram till 1957 har 962 människor från skilda delar av vårt land här fått sitt sista vilorum här. I dag ägs Furunäsets kyrkogård av Svenska kyrkan. 

Hierarkin på sjukhuset

Det skymtar endast ett fåtal gravstenar på den en aning undanskymda kyrkogården. Kanske går förklaringen att hitta i dåtidens hierarkier på sjukhuset. 

– Det fanns en prydlig hierarkisk ordning som toppades av överläkare och sjukhuschefen. De skulle tilltalas med namn och titel. Det är deras gravstenar som fortfarande står kvar här, berättar Stenberg.

Några meter bort från kyrkogården tornar den majestätiska byggnaden upp sig, det dåtida mentalsjukhuset som i dag är en hotell- och konferensverksamhet. 

Religionens roll

På tredje våningen fanns hospitalets mest påkostade rum – kyrksalen. 

– Religionen var en närvarande del av livet på institutionen. Det hölls gudstjänster och när någon avled sköttes det respektfullt med sjukhuspräst som var med vid begravningen. 

Sjukhusområdet förvandlades till ett slutet samhälle som blev självförsörjande. Där fanns bland annat ett stall, svinhus och livsmedelsmagasin. 

– Idén var att sjukhuset och området skulle sköta sig självt och inte vara beroende av omgivningen. Ingen kom vare sig in eller ut härifrån. Även personalen bodde på området. De hade allt de behövde för sin försörjning med stora trädgårdar och parker, fortsätter Stenberg. 

Om somrarna var det inte ovanligt att patienterna roade sig på dansbanan invid. 

Hur firades högtider på sjukhuset, julen till exempel?

– Precis lika noggrant som alla andra högtider. Människorna som bodde där hade tydliga vardagsrutiner, vilket även innefattade firandet av högtider. Det hölls julgudstjänster och det fanns körer som sjöng för patienterna. 

Inte ett ljus lyser på Furunäsets kyrkogård denna karga vinterkväll. Minnet av Anna Lovisa Lindersson väcks till liv. 

– Kanske hade hon kunnat återvända till sin familj och återgå till ett vanligt liv, säger Morgan Stenberg. 

Han menar att hennes livsöde har en viktig del i historieskrivningen som inte får förglömmas. 

– Vi måste minnas Furunäset för vad det varit och våga berätta om tragiken men också ljusglimtarna. Vi får inte blunda för den mörka delen av vår historia.