Hedersförtrycket i Norden har gamla rötter

En kvinnas heder – det var alla de mäns heder som hade plikt och rätt att vaka över henne.”

Citatet är hämtat ur den norska nobelpristagaren Sigrid Undsets roman Olav Audunsson i Hästviken från 1925, en tegelsten späckad med exempel på att manifestet efterlevdes under den tid då handlingen utspelades. Det var sent 1200-tal, och kristen­domen hade just fått fäste i Norden.

I Sigrid Undsets skildring är den kristna tron ­allenarådande ända ute i de mest svårtillgängliga bosättningar bland fjordar och fjäll. Åtminstone i Norge tycks det ha funnits inte så få företrädare för kyrkliga ämbeten, och det var sällan lång väg till en biskop. Dessa katoliker var välsedda auktoriteter.

Den sjuårige Olav Audunsson placeras som fosterbarn hos en mäktig storbonde, sedan modern dött. Familjerna är avlägset släkt, och de båda välbärgade husbönderna är goda vänner. I Olavs nya hem finns den jämnåriga flickan Ingunn. Barnen finner omedelbart varandra. Fäderna, liksom ­andra vuxna på gården, beslutar att de så sakteliga ska ­lotsas fram till ett livslångt äktenskap och ställer till med en högst kuriös bröllopsceremoni.

Olav och Ingunn håller ihop i vått och torrt. De har följt den av fäderna utstakade vägen, när olyckorna plötsligt börjar hopa sig. Nu röjer sig hederskulturen i sin hierarkiska maktstruktur för att styra och ställa.

Det börjar med att Ingunns farbröder, efter hennes fars död, hittar en ny friare åt henne, en som är mer gynnsam för deras egna maktplaner. De unga tu ignorerar detta med påföljd att de förskjuts från all släktgemenskap och ansätts av bekantskapskretsen i förtäckta ordalag.

Farbröderna förkastar giltigheten i parets trolovning, och Olav tvingas uppsöka en biskop för att få förhållandet sanktionerat till äktenskaplig status.

Det saknas inte heller dråp och mord i dessa kretsar. Klanerna själva driver dispyterna dithän och utmäter straff i samråd med det andliga ståndet. Ingenstädes skymtar någon världslig rätts­säkerhet.

Föga anade väl Sigrid Undset att den ­hederskultur från nordisk medeltid som hon skildrade i romanform på 1920-talet som något avlägset passerat skulle återuppstå i Norden ett knappt sekel senare.

Anmärkningsvärt är att dylika likartade före­teelser dyker upp med ett tidsintervall på väg mot ett millennium, med samma, socialt närmast ­rudimentära, drivkrafter i bruk i det moderna samhället. Rollbesättningen i dramat är alltför förutsägbar. Mansgestalten som representerar själva hedern och hans anhang ikläder sig huvudrollen. Moatjén är kvinnan som måste skyddas, vilket innebär att hon kan omyndigförklaras och förtryckas.

Sceneriet, där rollfigurerna genom århundradena uppenbarar sig likt vålnader från medeltiden, varierar. Men en viss grad av isolat torde underlätta för hedern att frodas. Inaveln i tankeutbytet mellan de likasinnade inger trygghet.

Hos Sigrid Undset består myndigheten i Olav Audunssons värld av ett prästerskap som stod hederskulturen nära. Tidens tvistefrågor föreföll dock i allmänhet förhandlingsbara, och de rättskunniga lyssnade på alla parter. Om Ingunns farbröder hade sin heder att åberopa gentemot Olav, så hade också Olav sin och sin trolovades heder gentemot dem.

Att hämnas en kvinnas heder ”hade själva trälarna haft rätt till förr i världen (...) det var en mans rätt och skyldighet enligt Guds och människors lag”, pläderade han efter att ha gått över alla ­anständiga gränser i fråga om våldsamheter för att straffa dem som skändat Ingunn eller häcklat deras förhållande.

Bland klassikerna i den norska litteraturhistorien tycks ojämlika familjeförhållanden vara ett ständigt återkommande tema. I Jonas Lies Familjen på Gilje – en interiör från 1840-talet (1930) upprepar sig det välbekanta mönstret. En kapten bosatt på en enslig gård med familjen blir odrägligt bortskämd av sin hustru och de väluppfostrade döttrarna. Han bjuder hem högt uppsatta män i samhället, för att få döttrarna ståndsmässigt bortgifta. Så länge de olyckliga flickorna inte vågar säga emot åker han stolt runt på rena eriksgator i grannskapet. Men ve och fasa – en av dem drar sig frankt ur faderns arrangemang! Det går givetvis familjefaderns ära för när. Han skäms att visa sig ute och tacklar snart av.

För att än en gång återvända till 1200-talets tappning av hederskultur kommer den åldrande Olav Audunsson att ställas inför valet vad han är villig att offra till Gud. Hans gamle vän Arnvid undrar om inte Olav förstår vilket det enda är som Gud åstundar av honom. ”Livet kanske”, svarar Olav och ­menar att han skulle vara beredd att offra det. Bara hedern kan han inte offra: ”Det enda – det är allt det (…) – hedern.”

I vår egen tid mördas Fadime Sahindal av sin far, ivrigt sporrad av släkten. Fadime fick en tv-sänd begravning i ärkestiftets domkyrka i närvaro av ­regeringsledamöter. Och visst: Det är stört omöjligt att sätta sig in i hur släktmedlemmar kan sätta en ära i att avrätta en ung, försvarslös kvinna bland de egna.

Den norska antropologen Unni Wikan har tagit upp fallet med Fadime i sin bok En fråga om ­heder (2010), där hon grundligt nagelfar hedersvåld i Norden. Hon noterar en skillnad mellan Sverige och Norge i synen på hedersmord. I Norge anses morden höra ihop med islam, medan de i Sverige påstås vara baserade på etnicitet. I bägge länderna är syftet att ha kontroll över kvinnornas sexualitet som en ­väsentlig komponent i ett vidare maktbegär.

Unni Wikan försöker, i likhet med Nalin Pekgul, förklara hedersvåld som en följd av att en mäktig patriark i en släkt har berövats sin forna makt i ett nytt och för honom obegripligt samhälle. De som begår hedersmord, liksom i någon mån de flesta i den första generationen migranter, blir striktare och mindre tillåtande än de var i det gamla hemlandet.

Hederskulturen som vi känner igen den i vårt land i dag är måhända ingen kultur i egentlig mening utan mer ett för oss svårsmält inslag hos familjer och släkter med ursprung i främmande kulturer, något som inte alls hindrar en högtstående moral på andra områden.

Det är sällsynt att något så extremt som hedersmord förekommer, men hoten är en daglig realitet lite varstans i vårt land. De kommer till uttryck inom hemmets väggar och syns sällan utåt.

Och den envisa gamla hedern ser ut att leta sig nya vägar in i framtiden.

Det dagliga, sedvanliga hedersförtrycket sköts täm­ligen diskret och består främst i att unga ­flickor övervakas – otillbörligt enligt vårt sätt att se på ­saken. Värre är att mängder av flickor, och en del pojkar, skickas utomlands – ibland bara till västeuropeiska länder – för att giftas bort, helst med en släkting och alltid med någon som pappan eller ­någon annan vuxen i familjen valt ut.

Journalisten Niklas Orrenius undersökte för ett tiotal år sedan bland annat Rosengårdsskolan i Malmö. Det kom fram att mellan åtta och tio barnäktenskap varje år bland skolans elever var kända. I Orrenius krönika (Dagens Nyheter 191106) kan man också ta del av en kartläggning från Örebro universitet över olika uttryck för hedersförtryck.

Nästan var sjätte niondeklassare i storstäderna säger sig leva under hedersförtryck. 18 procent av niorna i Malmö får inte välja flick- eller pojkvän. 9 procent har utsatts för eller deltagit i kollektiv bestraffning för att någon familj har ansett sig utskämd.

Svenska myndigheter har ett valhänt sätt att hantera dessa olagliga barn- och tvångsäktenskap, i synnerhet när familjerna bara behöver arrangera en liten utflykt ut ur Sverige. Niklas Orrenius, som har undersökt det här fenomenet i åratal, ser strömmarna av bröllopsresor med barn från svenska skolor fortsätta år efter år. Han hävdar att endast några enskilda eldsjälar, som Amineh Kakabaveh, numera politisk vilde i riksdagen, har ett helhjärtat engagemang i motståndet.

Ett dilemma i sig är den tystnadskultur som ­omfattar många av de delaktiga i hederskulturen. Varför protesterar inte fler av de drabbade högljutt? Varför är myndigheterna så passiva?

Från den 1 juli 2020 är det i varje fall meningen att de här bröllopsarrangemangen ska kunna stoppas, i och med att en ny lag då trädde i kraft. Innan någon form av utvärdering bevisat motsatsen förefaller likväl denna allmänt hållna formalitet till utfästelse föga effektfull.

Såvida inte ett uppmärksammat mordfall i ­Kiruna den 15 juli 2020 skulle visa sig utgöra en vändpunkt. En man och hans två tonåriga söner knivdödade en manlig bekant till familjen ombord på en buss i närvaro av ett antal passagerare. Både hovrätten och tingsrätten slog fast att brottet var hedersrelaterat, vilket ansågs höja straffvärdet. En prejudicerande dom månntro?

Vi märker ju annars lite till mans vad som pågår. De mest aningslösa flickorna kommer ibland och berättar att de ska i väg och gifta sig, och de ser då så lyckliga ut att det är svårt att tro att de inte också är det.

Ja, det är säkert inte alla som känner sig förtryckta. I stället följer de sina medsystrar på en väg som inte är särskilt ifrågasatt bland de egna. Det är inte ovanligt att kvinnor som tenderar att bryta mot normerna tillrättavisas av andra kvinnor.

Ingen människa i ett fritt land ska behöva ­påtvingas en religion eller en subkultur med till­hörande livsstil. Det gäller i synnerhet ungdomar som håller på att forma sin identitet. De måste kunna tillåta sig att tvivla på den livsåskådning eller tro de burit med sig hemifrån.

Vem kan växa som människa utan att någonsin tvivla? Hur många döljer sitt tvivel för husfridens skull, för att nödgas gilla läget? Det är synd om människorna.

Sten Hjalmarsson