Välmotiverade ställningstaganden i ny krönikesamling

Det här är en katekes!

Utropar jag efter en tredje­dels läsning av boken med drygt 300 sidor av Vibeke Olssons samlade krönikor från åren 2011–2021.

De ska inte läsas i ett svep. Dels för att du då kan störas av hur mycket författaren upprepar sig (inte bra), dels för att du då inte kan smälta den vrede och det hopp hon låter skölja över dig (mycket bra). 

Här krävs eftertanke och ganska mycket självrannsakan av ­läsaren.

Läs ett par, tre av de sammanlagt 93 texterna i veckan, begrunda dem med dig själv och andra och känn hur lusten att agera/­reagera eller rentav byta åsikt växer i dig.

För Vibeke Olsson, född 1958, är förutom en gudabenådad författare, en djärv tänkare och sanningssägare om vår tid och vårt samhälle. Hon är ovanlig som troende kristen, baptistpastor, och vänsterpartist. Hon är mamma till en dotter med utvecklingsstörning och själv dotter till den så älskade författaren och DN-journalisten Jolo och författaren och journalisten Margareta Sjögren.

Där hennes plattform. Från den vill hon via sina texter bli vår samtalspartner, oavsett om vi delar hennes ståndpunkter ­eller inte. 

Thomas av Aquino skrev på 1200-talet den första katekes vi känner till. Den och Martin Luthers lilla och stora från 1500-talet är de mest kända katekeserna, de med frågor och tvärsäkra svar på det mesta inom den kristna tron.

Viveka Olssons katekes är dubbelt så tjock som Luthers stora katekes i den senaste svenska utgåvan, men innehåller ingen uppfostran, utan mängder av tankeväckande, välmotiverade ställningstaganden. 

Att hon är emot långväga utlandsresor och lyxkonsumtion är tydligt. Thailandssemester och ”allas rätt att bygga häftiga kök” återkommer gång på gång i olika sammanhang. ”Det finns barn som varit i Thailand men inte på picknick i närmaste skogsbacke.”

Ett tema är att jakten på upp­levelser blivit nästan lika tuff som jakten på prylar och det mest näraliggande springs förbi. 

”Mycket i Bibeln är svårt att tolka. Men vi i vår tid har fått svårt med ett av de allra enklaste Jesus-orden: Se på blommorna på marken.”

Ett intressant ämne i flera av texterna är folkrörelsernas betydelse, med frikyrkan som pionjär. Det var den första plats i Sverige där pigor och drängar, arbetare och arbetarhustrur hade rösträtt. Strax följde nykterhetsrörelsen och rösträttsrörelsen och ­senare arbetarrörelsen och idrotts­rörelsen.

Detta faktum och hur (illa) vi förvaltat arvet borde fler av oss tänka på i dag. 

Enda gången jag blir irriterad på Vibeke Olsson är när hon i en text om insemination av kvinnor skriver att hon inte är ute efter att kritisera lagstiftning och politiska beslut. 

”Det jag är ute efter är ett fördjupat samtal, inte minst i kristna sammanhang.” 

Jag tycker visst att en så skicklig samhällsdebattör ska kritisera lagar och söka förändra politiska beslut. 

Om inte hon, så vem?

Varför vill hon just nu om­publicera alla dessa texter? ”För att världen förändrar sig ­varje dag men ibland blir den ­aldrig densamma mer”, citerar hon själv Alf Henrikssons dagsvers när Jolo plötsligt dog. 

Det var 1974 och femtio år senare är det mer sant än någonsin. Vi behöver helt klart hennes hjälp för att försöka förstå tiden när kartan inte längre stämmer.

Yvonne Ingman