Hoppet ­lever efter ursäkten till samerna

Vid Ságastallamat-konferensen i Kiruna 2011 var budskapet från samerna att kyrkans roll i de historiska övergreppen behövde tydliggöras om man skulle kunna komma vidare i en försoningsprocess. Det blev starten på arbetet med Vitböckerna, som publicerades 2016.

I dem beskrivs hur jojken och andra samiska uttryck under 1600-talet stämplades som djävulens verk och hur kyrkliga företrädare under 1800- och tidigt 1900-tal deltog i gravplundringar och senare hjälpte rasbiologerna att kartlägga samer och mäta deras skallar. Det berättas om kyrkans delaktighet i ”lapp ska vara lapp-politiken”, som innebar att renskötande samer under 1900-talet sågs som ”de riktiga samerna” vars barn skickades till nomadskolor som kyrkan var huvudman för, medan de bofasta skulle assimileras.

I november förra året uttalade ärkebiskop Antje Jackelén en ursäkt till det samiska folket under en högtidsgudstjänst i Uppsala domkyrka. I oktober ska ursäkten framföras igen vid Ságastallamat i Luleå. Ursäkten kommer med åtta åtaganden (se tidslinjen) som kyrkan avsatt 40 miljoner kronor för att arbeta med under tio år. Åtagandena ska preciseras i en handlingsplan.

– På Samiska rådets sista möte i december fick vi ta del av handlingsplanen och vi hade en del synpunkter på den, säger Ingrid Inga, som fram till årsskiftet var ordförande i Samiska rådet i Svenska kyrkan. Ett nytt samiskt råd för mandatperioden utses av kyrkostyrelsen i februari.

Ingrid Inga berättar att det enligt arbetsplanen ska genomföras ett forskningsprojekt för att klargöra hur det gick till när den mark i renbeteslandet som i dag ingår i prästlönetillgångarna kom i kyrkans ägo.

– För det är bevisligen så att en stor del av prästlönetillgångarnas skogsfastigheter varit samisk mark historiskt.

Skogsförvaltningen kommer att bli en viktig fråga, säger Ingrid Inga. Även samisk representation med beslutanderätt, dagens samiska råd har enbart en rådgivande funktion. Och den samiska andligheten måste synliggöras inom Svenska kyrkan.

– Inte demoniserande utan som en del av kristen tro. Det har under lång tid uttryckts som att den vore djävulens redskap, men samisk andlighet och religion är bara en sida av samma mynt som kristendomen.

Hon berättar att kyrkostyrelsen gett Svenska kyrkans teologiska kommitté i uppdrag att planera ett rundabordssamtal om samisk andlighet. Hon nämner att det redan finns många forskningsstudier att tillgå, bland andra Tore Johnsens avhandling som undersöker samers levda religion i relation till norsk, luthersk kristendom och Lovisa Mienna Sjöbergs studie ”Att leva i ständig välsignelse” om sivdnidit (nordsamiska för skapa och välsigna) som religiös praxis.

– Man kan inte längre säga att man inte vet vad samisk andlighet är, det tycker jag är nedvärderande.

Vad har du för förhoppningar framåt?

– Jag har stor förhoppning att de åtta åtaganden genomförs som Svenska kyrkan lovat och att relationen mellan samiska folket och Svenska kyrkan ser helt annorlunda ut om tio år.

Erik-Oscar Oscarsson, präst och ordförande för Sametingets kulturnämnd, är också hoppfull.

– Försoningsgudstjänsten berörde mig till tårar. Det är något stort som har hänt, säger han.

Det viktiga nu är att arbetet hålls levande och att avstämningar görs minst vartannat år, anser han.

– Det ligger mycket på stiften att göra framöver i främjandearbetet så att församlingarna kan ta till sig det som nu sker.

Även Erik-Oscar Oscarsson lyfter marken som en viktig fråga.

– Svenska kyrkan beter sig på samma vis som de privata bolagen. Man har underleverantörer som bara ser till avverkningsplaner och bedriver skogsbruket enligt vinstsystem.

Han tycker att egendomsnämnderna borde konsultera sametinget – inte bara renskötseln – när de tar beslut om skogsförvaltningen.

– Det samiska folket, den samiska andligheten och det samiska näringslivet. De punkterna måste finnas med när man skriver skogsplanerna.

En viktig aspekt är också att det samiska språket och kultur­markörerna som musiken och jojken blir mer synliga i gudstjänstlivet, säger Erik-Oscar ­Oscarsson. Fler samiskspråkiga anställda behövs, inte bara präster.

– I startläget, även om inte präster kan samiska, kanske man kan lära dem en grundläggande samisk liturgi för dop, vigslar och begravningar. För språket har blivit så tillbakaträngt så att de flesta samer är berövade det. Vilket gör det än viktigare att använda det.

Julia Rensberg, som under förra mandatperioden varit den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorras representant i Samiska rådet i Svenska kyrkan, tycker att det absolut viktigaste för att kunna nå försoning är att förvaltningsmodellerna av prästlönetillgångarna i Sápmi ses över.

– Kyrkan delar ut mark till vindkraftverk och jakt och fiske, sådana arrenden borde tillhöra samebyarna i stället. Varför ska kyrkan tjäna pengar på att hyra ut marker som de en gång tagit?

Hon säger att själva äganderätten inte är det viktiga, utan hur marken sköts.

– Vi vill inte heller äga marken utan förvalta och ta hand om den och det anser vi inte att Svenska kyrkan klarar av att göra.

Julia Rensberg säger vidare att det är viktigt att den kulturella kompetensen och förståelsen för samerna höjs så att framför allt unga samer känner en tillhörighet till Svenska kyrkan.

– Konfirmationslägret är otroligt viktigt att man fortsätter att bedriva utan budgetstopp så att alla samiska ungdomar får chans att konfirmeras tillsammans.

Hur ser dina förhoppningar ut ­inför framtiden?

– Det måste bli en förändring innan jag vågar hoppas. Det talades om nya förvaltningsmodeller redan vid kyrkomötet 2015, då hade jag hopp. Men nu väntar jag på att kyrkan ska agera innan jag vågar tro på att ursäkten ska göra någon skillnad.