Det som vi har två ord för på svenska – prövning och frestelse – är på grekiska endast ett ord: peirazo. Ett ord vars betydelse i sin tur kan gå åt två håll, vilka motsvarar våra synonymer.
Kanske kan man säga att när djävulen är subjektet – då är det en frestelse och när Gud handlar, ja, då är det en prövning. Skillnaden ligger i uppsåtet. Djävulen vill få oss att tappa vår långsiktighet, göra våld på våra principer bara den här gången. När Gud prövar människan är det för att forma och stärka, inte för att Han vill sätta dit henne.
Somliga exegeter menar att när Eva valde att lyssna till ormens röst och smakade på frukten så blev därmed människan dödlig. Hon valde en väg som ofelbart slutar med döden, något som Jakob beskriver med obehaglig klarhet: när begäret blivit havande föder det synd och när synden är fullväxt föder den död. Man kan inte säga att ormen ljuger när han försöker sälja in idén om frukten till Eva, men han utelämnar ett viktigt ord: ni skall inte dö, än.
Dessa veckor förfasar vi oss över de grandiosa personligheter som alltmer kommit att prägla världspolitiken. As in take over everything. Girigheten står efter landområden, kartnamn, mineralfyndigheter. Men vi ska akta oss så att vi inte som de gamla grekerna, lätt och behändigt, förlägger ondskan utanför oss själva, som om den inte hade något med oss att göra.
Bara för att ringarna på vattnet kring våra liv och beslut blir mindre än i fallet med somliga makthavare betyder det inte att vi själva skulle vara tondöva för ormens röst. Skulle Gud ha sagt...? är en frestelse i alla tider, för alla människor. Även våra egna små beslut får konsekvenser i världen. Minns syndabekännelsens ord: jag bekänner att jag är skyldig till mer ont än jag själv förstår.
Replikväxlingen mellan Jesus och Petrus visar detta tydligt. Petrus har goda intentioner, han har hjärtat på rätta stället, han är passionerat engagerad å sin väns vägnar. Ändå blir det fel. Och det blir det för att han får för sig att det i just det här fallet är rimligt att ställa Jesus och Hans Far mot varandra. Må Gud bevara dig, herre – är fromma ord, välmenande. Men det är helt fel sätt att visa stöd för Jesus i en hotfull situation.
Antagligen är det mer än det. Petrus försöker säkert också hålla hotet borta från honom själv och de övriga vännerna. Han känner faran dra som en kall vind omkring deras gemenskap; det kan väl ändå inte vara för fängelse och död de har lämnat allt och följt sin Mästare?
Men att påtala det goda slutet i förtid och att tala om det som om det inte skulle kräva några offer – det är både naivt och dumt. Visst kan vi tala om fred och be om fred – men det känns inte riktigt hederligt att göra det utan att samtidigt erkänna att vi inte har hela bilden, inte säkert vet när det är ”Guds tid”.
Jesus tillrättavisade skarpt när Petrus försökte släta över med sin arameiska version av We shall overcome. Man kommer att tänka på ingressen till 80-talsserien Fame: You want fame (/framgång/fred), but fame costs. Fred kostar.
Det förstår vi om inte annat när vi tänker på de alternativ som Ukraina står inför nu. Ukrainare hemma och i exil måste längta efter fred med en intensitet som vanliga svenskar torde ha svårt att begripa. Ändå förstår även jag att en fred med Ryssland inte självklart är något gott. I alla fall inte på lång sikt. Är freden på riktigt så kommer den att kosta.
När Jesus – när Gud själv – går in och mäklar fred i den krigszon som människan åstadkommit – då blir det väldigt dyrt.
Och vad är det som kostar? Det är vi som kostar. Som det heter i en sång: Jesus har gjort allt, priset är betalt. Det är kanske inte så sofistikerat – men om det räddar från evig död så torde det vara värt att fundera över – och tacka för.
