När jag var sju år gammal semestrade min familj uppe i Jämtlandsfjällen. Vi var ute på vandring en solig sommardag och jag minns hur jag tjatade om att jag var törstig, men pappa sa att jag måste vänta en stund.
I efterhand tänker jag att jag nog lika gärna kan ha längtat efter den varma chokladen som jag visste fanns med i en termos, men dricka ville jag och varje gång jag sa det så kom svaret att ”Vänta lite, vi är snart framme”.
Till slut kom vi äntligen fram till platsen där vi skulle ta en paus och fika. Det var mitt på fjället vid en liten porlande fjällbäck. Vi stannade och pappa började gräva i sin stora ryggsäck. Men det var inte chokladtermosen som kom fram först, utan en träkåsa som han genast tog med sig och med stor entusiasm fyllde i bäcken.
”Här Ida ska du få smaka på det godaste man kan dricka, det finaste vattnet i hela världen!”
Vattnet var klart och iskallt och väldigt gott minns jag. Om det var så gott för att det var fjällvatten eller för att pappa var så entusiastisk eller för att jag fått gå törstig en stund kan jag inte svara på. Men jag har aldrig druckit så gott vatten!
Jag kommer inte ihåg så mycket mer från den vandringen. Säkert fick jag till slut min varma choklad, och stärkta av både fikat och fjällbäckens rena vatten fortsatte vi väl på vår vandring. Men törsten, och det underbart goda törstsläckande vattnet från den porlande fjällbäcken är vad som etsat sig fast i mitt minne decennier senare.
Texterna nu på söndag handlar om Livets källa, om det levande vattnet vars flöde ger evigt liv. Jag tror att vi i Norden i dag har svårt att riktigt förstå hur stor betydelse vattnet hade (och har) för människor i de länder där det inte finns friskt vatten på samma sätt som här. Få av oss har upplevt hur det är att vara riktigt törstig och inte inom en kort stund kunna dricka sig otörstig. Vi har i princip alltid möjligheten att vrida på kranen och få friskt kallt dricksvatten närhelst vi önskar.
En sådan självklarhet som vattnet är för oss är det ju i många länder inte, vare sig nu eller på Bibelns tid. Då byggdes byar där man fann friskt vatten, man fick varje dag bära hem vattnet från brunnen i tunga krus och de flesta hade nog erfarenhet av att ha gått riktigt törstiga under långa dagar med hårt arbete eller i perioder av torka. De som hade kontroll över en källa med rent vatten fick både stor makt och rikedom.
Det var människor med sådana erfarenheter som hörde profeten Jesajas ord: ”Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom, även om ni inte har pengar!”. Han gjorde inte skillnad på rik eller fattig, alla var välkomna att få vatten. Samma sak gjorde Jesus, som vid brunnen i Sykar bröt mot många konventioner och erbjöd en samarisk kvinna det levande vattnet, det som blir en källa inom oss vars flöde ger evigt liv.
Kanske borde vi för att mer förstå texternas budskap fokusera mindre på det konkreta vattnet? Livets vatten kommer nog inte ur vattenkranen, även om det vattnet är nog så viktigt.
Kanske borde vi i stället fundera mer på livgivandet. Vad ger dig liv? Ur vilken källa kan du hämta livskraft, kärlek, glädje, ny energi? Gud är livets källa, den från vilken vi alla får vår livskraft, på det sätt som passar just oss.
Kanske upplever du den påfyllningen av liv och kraft som allra starkast under en gudstjänst, efter ett träningspass eller när du umgås med människor du älskar och har roligt med. Eller kanske när du dricker vatten från en fjällbäck mitt ute i Guds orörda natur.
Ida Andrae
