Jag kan inte låta bli det, men varje morgon knaprar jag i mig nyheterna på samma sätt som min frukost. Jag går igenom flera av de stora dagstidningarna och från min lilla mobiltelefon blickar jag ut över den stora världen.
Nyheterna som hopas över oss från alla håll och kanter visar att det råder disharmoni på många fronter och därför blir söndagens tema, Försonaren, som ett stopptecken att stanna till vid denna passionstid. Jag tar fram ett papper och skriver ner olika ord som verkar höra samman. Försonaren, försoning, försoningsprocesser, förlåtelse…
Ärkebiskop Desmond Tutu fick Nobels fredspris. Han utsågs av Nelson Mandela att leda Sannings- och försoningskommissionens arbete efter apartheid i Sydafrika. En kommission som kom fram till den häpnadsväckande slutsatsen att inte utkräva segrarnas hämnd utan tvärtom bevilja amnesti för alla de hemska brott som begåtts.
Men brotten fick inte sopas under mattan. Förutsättningen för amnesti var att förövaren erkände sitt brott och i detalj berättade hur det gått till. Kommissionen menade också att om såren skulle läka måste man vara beredd att förlåta.
Bibeln berättar om en helt annan försoningsprocess. Den tar sin utgångspunkt i att relationen mellan Gud och människan gått söder, att försoning behövs och att förlåtelse kan erhållas. Det som är helt annorlunda med denna försoning är att Gud själv stiger ner genom Jesus Kristus. Han offrar sig och dör för människans synder. Han själv är försoningsoffret och försonaren.
Jesus beskrivs i evangelietexten som en hörnsten. En hörnsten är den första stenen som läggs i ett bygge. Om inte den läggs rätt blir inte resten av bygget rätt. Utifrån Jesu död och uppståndelse har Gud liksom ”rättat in sitt verk” med oss. Nu har han gjort allt som behövs för att hela relationen. Vi behöver bara vända oss till honom och gratis, oförtjänt, ta emot vad han gjort.
Det är stora skillnader i vad Gud gjort för oss som Försonaren och vad vi behöver göra i våra relationer med varandra. Men som Desmond Tutu menade, om sår ska läka måste man vara beredd att förlåta. Gud vill försoning med människan. Han har förberett allt. Vi kan erkänna vår synd och få förlåtelse.
Om vi tar emot den förlåtelsen, betyder det något för våra relationer med andra? Kan vi ge som gåva vad vi fått som gåva? När nu Kristus gjort allt för oss, vad är vi då beredda att göra? Kan förlåtelsens värld bli ett sätt att leva, frågar sig Desomond och Mpho Tutu i boken Förlåtelse – Den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld.
Tänk om förlåtelsen kan spilla över i andra relationer i våra liv. Tänk om vi kan hålla fred på nära håll, om vi kan låta förlåtelsens värld bli vårt sätt att leva.
Vi kan läsa Första Johannesbrevet 4:10-11 ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.”
Kerstin Oderhem
