I månader har jag vetat om att jag ska skriva den här texten i Kyrkans Tidning, om bibeltexten där Jesus väcker upp den sedan fyra dagar döde Lasaros. I månader har jag i bakhuvudet gått och muttrat över den.
Den här berättelsen är fullständigt obegriplig för mig. Och oacceptabel. Visst, man kan tolka den som ett Jesu underverk. Man kan se detta som ett Jesu ”styrkebesked” som det heter nuförtiden, i politiska kretsar.
Man kan tolka den som ett led i det som ska hända sen, när Jesus uppstår. En slags pedagogisk föraning om det. Man kanske kan se den här berättelsen som ett uttryck för hur svårt vi människor har att skiljas från varandra. Kanske blir Jesus så illa berörd av Martas och Marias sorg, och så smärtad av sin egen sorg efter Lasaros, att han inte kan låta bli att uppväcka Lasaros.
Men jag tänker på Lasaros. Man får inte göra så här med döda människor.
De gånger jag själv varit i närheten av någon som dör så har jag sett vilken massiv metamorfosisk ansträngning det är för den som ska dö. Som de där tre hoppen i trestegslängdhopp, när längdhopparen gör allt vad som är fysiskt möjligt för att komma längst genom luften. Eller som att krypa ut genom ett litet hål i muren i en fängelseflykt på film.
Tänk att göra den ansträngningen. Tänk att ta sig igenom till andra sidan, för att sedan bli tillbakatvingad till en kropp som varit död i fyra dygn. Det är inte värdigt.
Men visst, det är en frestande tanke att kunna få tillbaka en människa som man älskar, och som man har svårt att föreställa sig hur man ska klara sig utan. Och jag tror att detta är den enda lärdomen jag kan få ur den här texten den här gången: att kunna önska den döende en lycklig resa, när döden är nära. Att sörja och gråta och fantisera om att få tillbaka den som har dött, men att med tiden önska den döda en lycklig resa hem till Gud.
Det har hänt att jag har flugit med en bit. Att jag dagarna efter att någon har dött har tappat markkontakten. Att jag svävat iväg en stund med den som rest vidare, och att jag därför fått dålig markkontakt och trubbiga sinnen. Gått in i bordshörn och dörrposter och fått blåmärken. Tappat saker i golvet. Varit förvirrad i den fysiska världen, för att jag inte riktigt befunnit mig i den. Men efter en tid har jag inte fått eller kunnat följa med längre, och det är då saknaden kommer.
Det finns en annan bibelrad som har hjälpt mig i sådana stunder: ”Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för Gud är alla levande.” Och när jag tänker efter så är det kanske det enda sättet för mig att förstå berättelsen om Jesus, Lasaros och uppväckandet vid graven: att det är en transparent stund där vi får en glimt av hur Gud ser. För Gud är alla levande.
Efter att Lasaros har uppväckts från döden återvänder han till det hem han delat med Maria och Marta. Lasaros blir ett tecken/spektakel som många vill se, och han finns med vid den måltid där Jesus blir överöst av kärlek och balsam.
Sen ger Bibeln ingen ytterligare information om Lasaros.
Jag hoppas att de släpper taget om honom. Jag hoppas att han snart får dö för sista gången, och att hans minne bevaras värdigt och helt. Jag hoppas att jag blir släppt den dag jag ska dö.
Camilla Lif,
Präst
