”Jag kan kulturen, det är nyckeln för att komma nära människor”

Hej Monica, vad har du gjort i dag?
– Jag håller på och hjälper till att skaffa förnödenheter till några familjer vars hus brann ner i måndags. Vi hjälper till att skaffa mat och hygienartiklar åt dem och vi samlar in kläder. Frälsningsarmén i Kiruna ordnar matkassar åt familjerna som blivit drabbade. Det är jättemånga frivilliga som hjälper till att fixa fram madrasser, kuddar, täcken och boende de första dygnen. 
Vi planerar också sändningsmässan inför stängningen av ­Kiruna kyrka. Samtidigt har jag ju också tusen andra saker inbokade i mitt vanliga arbete. Jag och en kollega planerar också en ­fyradagars pilgrimsvandring i Nikkaluokta i sommar. 
Vilka är dina arbetsuppgifter ­annars?
– Jag är församlingsdiakon och gör allt som ingår, till exempel själavårdssamtal, hembesök, sorgesamtal.
Vi är en församling med många byar runt centralorten Vittangi och vi har ett kapell i nästan varenda by. Det blir mycket bil­åkande. Vi har stickkaféer och arbetskretsar i nästan varje by, där träffar jag många som inte går i kyrkan. Jag läser och ber för människorna. 
Jag och en diakoniassistent leder besökstjänsten som finns i varje by, med drygt 20 volon­tärer som besöker våra äldre. För vi har en äldre befolkning, de unga flyttar in till Kiruna.
Jag har också livsberättargrupper för äldre. En är på samiska, då får deltagarna berätta på sitt språk och använda alla ord de använt under sin livstid, med renar, seldon, lavvon.
Eftersom jag är uppvuxen i den här miljön så kan jag ju kulturen också. Det är också en nyckel för att komma nära människor, så att de kan öppna sig, få själavård och prata om existentiella frågor.
Vilka språk arbetar du på?
– Förutom svenska talar jag nordsamiska, som är mitt modersmål, meänkieli och lite finska. När jag gör besök så talar jag det språk som pratas i hemmet. Det är viktigt eftersom vi har en flerspråkig miljö här uppe. Jag och prästen Maria Smeds har också jobbat med Bibeläventyret för barn på samiska, meänkieli och svenska. 
Hur kommer det sig att du blev diakon?
– Jag har jobbat med renar hela mitt liv, då är man väldigt nära naturen och kommer Gud väldigt nära, om jag säger så. 
Sen läste jag till sjuksköterska, men jag hjälpte också en diakon med barngrupperna. En gång sa hon till mig att ”Monica, ska inte du läsa till diakon?” Så blev det. Jag var 28 år när jag blev vigd. 
Vad är roligast i jobbet?
– Det som är så kul är att jag får träffa människor, be för dem och förmedla Guds ord även till dem som kanske inte kommer till gudstjänster i vanliga fall. Jag ser det som ett privilegium att jag får lön för att göra det som står mig närmast. Jag är väldigt lycklig för det.
Vad är mest aktuellt just nu för er kollegor?
– Vi har inte så många präster, varken här eller i Karesuando. Och det här med krigen, att man ber för de drabbade. Jag märker att människor är rädda och oroliga för världsläget, för att kriget ska komma. Då säger jag att vi kan inte göra så mycket, men vi kan be att Gud är nära och skyddar oss med sin kärlek. 
Har du någon hjärtefråga?
– Att vi som församling bygger en gemenskap där människor ryms och tycker det är roligt att komma dit. Och att möta människor som de är, till exempel att inte förtrycka minoritetsgrupperna. Vi ska värna om miljön och människor som lever av miljön. Det glöms ofta bort i storsamhället och det materialistiska.